Joschka Fischer – Tysklands utrikesminister och vice förbundskansler (född 1948)

Fischer föddes i Gerabronn i Baden-Württemberg. Hans föräldrar var tyskar från Ungern. Hans smeknamn Joschka kommer från Jóska, som är det ungerska smeknamnet för Joseph (ungerska: József). Fischer hoppade av gymnasiet 1965 och började arbeta för en fotograf som han slutade med 1966.

År 1967 blev han aktiv i den tyska studentrörelsen och i vänsterpolitiken. När han arbetade i en vänsterbokhandel i Frankfurt började han som gäststudent gå på vänsteruniversitetets evenemang. Han studerade Marx', Maos och Hegels verk och blev medlem i den militanta gruppen Revolutionär kamp (tyska: Revolutionärer Kampf).

Fischer deltog i några gatustrider när den anarkistiska Putzgruppe attackerade polisen och skadade några poliser svårt (på tyska kan ordet Putz betyda en städare, men i Putz-grupp är det en akronym). Det betyder att bokstäverna står för andra ord. Proletarische Union für Terror und Zerstörung, det vill säga Arbetarförbundet för terror och förstörelse). Bilder från en strid i mars 1973 visar Fischer som slår polisen Rainer Marx [2] med en klubba.

Under den tyska hösten (Deutscher Herbst) 1977 genomfördes många terroristattacker av Röda arméfraktionen (RAF). Fischer säger att dessa attacker, särskilt kidnappningen och mordet på Hanns-Martin Schleyer, fick honom att ge upp våldet som ett sätt att få politisk förändring.

I stället engagerade han sig i de nya sociala rörelserna och senare i det nybildade tyska gröna partiet, främst i delstaten Hessen.

I maj 1981 mördades Heinz-Herbert Karry, ekonomiminister i delstaten Hessen. Vapnet som dödade ministern hade stulits från en amerikansk armébas 1973, och Fischers bil användes vid rånet.

Som utrikesminister bad Fischer om ursäkt för våldet under sin tid i Putzgruppen,

Från 1983 till 1985 var Fischer ledamot av förbundsdagen för det gröna partiet. År 1985 blev han miljöminister i Hessen i den första socialdemokratisk-gröna koalitionen (1985-1987). Fischer väckte uppståndelse när han anlände till ceremonin för att avlägga sin ämbetsed i gymnastikskor. Dessa gympaskor finns nu utställda på ett museum i Bonn.

Fischer var återigen miljöminister i Hessen 1991-1994 och blev senare medordförande för de gröna i förbundsdagen. Under sina år i opposition var Fischer respekterad för sina tal. Under en stor del av 1990-talet var med SPD inte särskilt populär, och Fischers vänner kallade honom ofta för "riktig" oppositionsledare.

I september 1998 besegrade socialdemokraterna under ledning av Gerhard Schröder den kristdemokratiska regeringen under Helmut Kohl. Med SPD:s 42 procent och de grönas 7 procent kunde en koalitionsregering bildas. Efter flera veckors samtal mellan socialdemokrater och gröna tog den nya regeringen över makten den 27 oktober 1998. Fischer blev utrikesminister.

1999 stödde Fischer Tysklands deltagande i Kosovokriget. Detta var mycket kontroversiellt inom det till stor del pacifistiska Gröna partiet, eftersom det innebar att tyska soldater för första gången sedan andra världskriget aktivt skulle gå ut i strid. Han motiverade detta krig med påståenden om att Serbien planerade att begå folkmord på kosovoalbanerna.

Fischer var också för att stationera tyska trupper i Afghanistan, men han rådde Schröder att inte delta i kriget i Irak. Han är känd som en god vän till Kofi Annan. År 2005 var han den näst längst tjänstgörande utrikesministern i Tysklands efterkrigshistoria (efter Hans-Dietrich Genscher).

År 2005 anklagades Fischer av kritiker för att ha slarvigt lättat på kontrollen av visumreglerna för Ukraina, vilket gjorde det möjligt för många illegala invandrare att komma in i Tyskland med falska identiteter. En parlamentarisk kommitté inrättades för att undersöka fallet, och till skillnad från andra sådana utskottsförhör visades Fischers (och andra höga tjänstemäns) uttalande direkt i den offentliga televisionen. Fischers framträdande inför utskottet tog tolv timmar. (Se den tyska viseringsaffären 2005).

Efter koalitionsregeringens nederlag i valet 2005 meddelade Fischer att han skulle dra sig tillbaka till bänken. "Efter 20 år av makt vill jag nu ha min frihet tillbaka", uppges han ha sagt. Den 13 oktober 2005 meddelades att Frank-Walter Steinmeier (SPD) skulle efterträda Fischer som utrikesminister.

Sedan början av september 2006 är Joschka Fischer senior fellow vid Liechtenstein Institute on Self-Determination vid Princeton University och gästprofessor vid Woodrow Wilson School of Public and International Affairs vid Princeton University. Han har också talat vid andra amerikanska universitet, särskilt Brandeis University, om olika ämnen inom utrikespolitik och internationella relationer.

Fischer har ofta varit den mest populära tyska politikern, även bland anhängare av andra partier.

Fram till 1996 hade Fischer varit en uttalad älskare av goda viner och mat. Han satsade ofta lådor med dyrt vin tillsammans med andra politiker på valresultatet. Fischer hade också varit överviktig. På kort tid gick han ner mycket i vikt. Fischer sade att detta berodde på att han helt slutade med alkohol och ändrade sin kost. Han hade också tränat konditionsträning och till och med sprungit maratonlopp. Han tjänade pengar på sin viktnedgång genom att skriva boken My long race towards myself om sina erfarenheter, som omedelbart blev en bästsäljare. På senare tid har han gått upp i vikt igen.

Fischer har varit gift fem gånger: hans fyra första äktenskap, med Edeltraud Fischer (1967-1984), Inge Vogel (1984-1987), Claudia Bohm (1987-1999) och Nicola Leske (1999-2003), slutade alla med skilsmässa. I oktober 2005 gifte han sig (i Rom) med Minu Barati, som var hans sambo i två år. Med Inge, hans andra fru, har han två barn: David och Lara. I april 2005 blev Fischer farfar för första gången.