Léopold, hertig av Lothringen (11 september 1679 – 27 mars 1729), med smeknamnet den gode, var regerande hertig av Lothringen och Bar från 1690 till sin död. Han blev döpt till Léopold efter sin farbror, den tysk-romerske kejsaren Leopold I. Under sin regeringstid stod han för en omfattande kulturell och arkitektonisk förnyelse i hertigdömet och är särskilt förknippad med skapandet och ombyggnaden av slottet Lunéville, som kom att fungera som hans hovresidens.
Han var äldste son till Eleonor av Österrike och Karl V av Lothringen och tillhörde det sedan länge etablerade huset Lothringen, som hade styrt det lilla hertigdömet Lothringen sedan 1473. Efter faderns bortgång blev Léopold hertig som barn (1690) och inledningsvis verkade hans regering under en förmyndarperiod tills han tog ett större personligt ansvar för styret.
1698 gifte han sig med Élisabeth Charlotte d'Orléans, en systerdotter till Ludvig XIV av Frankrike. Äktenskapet stärkte familjebanden mellan Lorraine och Frankrike och fick betydelse för dynastins framtid. Av deras många barn blev sonen Frans senare känd som Frans I, som så småningom fick en framträdande roll i Europa (han skulle bland annat bli make till Maria Theresa och senare tysk-romersk kejsare).
Léopold lade stor vikt vid hovkultur, konst och arkitektur. Vid Lunéville genomfördes omfattande ombyggnader och utsmyckningar i barockstil; slottet kom att betraktas som ett av regionens viktigaste residens och fick ofta epitetet "Lorraines Versailles" på grund av sin prakt och betydelse som kulturellt centrum. Hans hov samlade konstnärer, arkitekter och musiker, och han stimulerade även förbättringar i administrationen och i det lokala försvaret.
Han avled den 27 mars 1729. Léopolds regeringstid räknas som en period då hertigdömet återerövrade kulturell tyngd och prestige efter år av politiskt tryck från grannmakter. Hans insatser för byggnadsverksamhet och hovliv lämnade ett bestående avtryck i Lorraine och bidrog till husets fortsatta inflytande i europeisk politik under 1700‑talet.
