Giljotin – definition, konstruktion och historisk användning som avrättningsmetod

Giljotin: definition, konstruktion och historisk användning som avrättningsmetod — djupgående genomgång av mekanik, historik och kulturell betydelse.

Giljotinen är en maskin som används för att avrätta människor genom halshuggning (genom att hugga av deras huvuden).

En giljotin består av ett tungt blad som är fäst vid en kuggstång som rör sig upp och ner på en vertikal ram. När stången släpps faller den ner och bladet skär av huvudet på den dömde.

Definition och syfte

Giljotinen utvecklades som en mekanisk metod för avrättning med avsikten att vara snabb och – enligt samtidens förespråkare – mer human än tidigare metoder. Tanken var att skapa ett säkert, opersonligt och lika tillämpbart verktyg för dödsstraff oavsett social ställning.

Konstruktion och funktion

En typisk giljotin består av följande delar:

• Vertikal ram: två pelare som leder stångens rörelse upp och ner.
• Kuggstång och tyngd: en tung stång som håller bladet och släpps från höjd för att få maximal kraft vid nedslaget.
• Blad: ett kraftigt, ofta snedställt eller V-format skuret blad som är slipat för att skära snabbt.
• Huvudstöd (lunett): en öppningsbar skiva som håller den dömdes nacke och säkrar huvudet på plats.
• Utlösningsmekanism: spänns upp med rep eller vinsch och frigörs via en spärr eller tapp.

Vid användning spänns bladet upp och hålls fast. Den dömde placeras med halsen i huvudstödet, spärren släpps och bladet faller med gravitationens hjälp. Konstruktionen är avsedd att ge en snabb avskiljning av huvudet med minimal fördröjning.

Historia och spridning

Idén att införa en enhetlig och "mindre plågsam" avrättningsmetod föreslogs i Frankrike under slutet av 1700‑talet. Läkaren Joseph‑Ignace Guillotin förespråkade 1789 reformer av dödsstraffet och att straffet skulle vara lika för alla, vilket ledde till att den mekaniska apparaten senare fick hans namn. Själva konstruktionen utvecklades i praktiken av andra; den franska läkaren Antoine Louis bidrog till utformningen och instrumentet byggdes av bland andra hantverkare som Tobias Schmidt.

Första offentliga avrättningen med giljotin i Frankrike ägde rum 1792 (Nicolas‑Jacques Pelletier), och under franska revolutionen blev apparaten en stark symbol för den nya ordningen. Under 1800‑ och 1900‑talen infördes giljotinen i flera europeiska länder och användes både för rättsliga avrättningar och politiska avrättningar. Under 1900‑talets totalitära regimer användes den i stor skala som ett effektivt redskap för massavrättningar.

Rätts- och etiska perspektiv

Förespråkare hävdade att giljotinen gav ett snabbt och jämlikt avslut på livet och därmed var mer humant än tidigare metoder som halshuggning med fallbila, hängning eller halshuggning med svärd. Kritiker pekade på att en mekaniserad avrättning kunde avhumanisera både offret och samhället, och att själva förekomsten av dödsstraff var etiskt problematisk.

Under 1900‑talet växte motståndet mot dödsstraffet i flera länder och giljotinen ifrågasattes som symbol för statligt våld. I Frankrike skedde den sista avrättningen med giljotin 1977 (Hamida Djandoubi) och dödsstraffet avskaffades 1981. Därefter har giljotinen inte längre använts i moderna rättssystem i Europa.

Kulturell påverkan och myter

Giljotinen har blivit ett kraftfullt historiskt och kulturellt symbolobjekt—särskilt för franska revolutionen—och förekommer ofta i litteratur, film och konst som bild för både rättvisa och terror. Vanliga missuppfattningar är att Guillotin själv uppfann apparaten (han föreslog reformen men uppfann inte mekaniken) och att giljotinen alltid fungerade perfekt (det förekom tekniska misslyckanden och olyckliga fall).

Avslutande sammanfattning

Giljotinen är en mekanisk avrättningsapparat med en historia som sträcker sig från slutet av 1700‑talet till 1900‑talets slut i vissa länder. Den utvecklades i skuggan av rättsreformer som förespråkade jämlikhet inför lagen, men har också blivit en symbol för mekaniserat statligt våld. Idag är den i praktiken utesluten från moderna rättssystem i Europa och betraktas i huvudsak som ett historiskt föremål.

Uppfinningen av giljotinen

Joseph Guillotin

Giljotinen är uppkallad efter en fransk läkare, Joseph-Ignace Guillotin. Guillotin var emot dödsstraffet. Han insåg att han inte kunde stoppa dödsstraffet och försökte i stället komma på ett snabbare och mindre smärtsamt sätt att avrätta människor. Den 10 oktober 1789 föreslog han att man skulle använda en maskin för att utföra alla avrättningar.

Själva giljotinen konstruerades av en annan läkare, Antoine Louis. Guillotin bidrog inte särskilt mycket till utformningen, men hans namn gick till historien. Mot Guillotins vilja blev den nya maskinen snabbt känd som giljotinen. Guillotin beklagade detta fram till sin död 1814.

Design

Tobias Schmidt, en tysk ingenjör, fick konstruktionen för en snabb och smärtfri halshuggningsmaskin. Schmidt byggde den första giljotinen och testade den först på djur och senare på döda människor. Den tillverkades av två fjorton fot långa stolpar som var sammanfogade med en tvärstång, vars inre kanter var räfflade och smorda med talg; det viktade bladet var antingen rakt eller böjt som en yxa. Systemet startades med hjälp av ett rep och en remskiva, medan hela konstruktionen sattes upp på en plattform. Den första avrättningen skedde 1792.

 
Joseph-Ignace Guillotin (1738-1814)  

Sök med bokstav