Franska revolutionen (1789–1799)

Problemen i Frankrike som ledde fram till revolutionen:

1. Under kungarna Ludvig XV och Ludvig XVI hade Frankrike kämpat mot Preussen och det brittiska imperiet i sjuårskriget. De kämpade återigen mot Storbritannien i den amerikanska revolutionen. De lånade mycket pengar för att betala för krigen och landet blev fattigt.
2. Det höga brödpriset och de låga lönerna för arbetarna ledde till att vanligt folk led av hunger och undernäring. Detta gjorde att de inte gillade de rika adelsmännen, som hade pengar att äta gott och bygga enorma herrgårdar.
3. Den romersk-katolska kyrkan, som ägde mest mark i Frankrike, införde en skatt på grödor som kallades dime (tionde), vilket drabbade de fattigaste och hungrigaste människorna eftersom de inte hade råd med skatten.
4. Upplysningens ideal. Många människor ogillade kunglighetens och adelns absoluta styre. De kunde se att i andra länder, till exempel i USA, som nyligen hade bildats, hade människor som de själva mer makt över regeringen. De ville också ha religionsfrihet.
5. Det första och andra ståndet, dvs. prästerskapet och adeln, åtnjöt alla privilegier och rättigheter, men det tredje ståndet (alla andra, medelklassen, stadsarbetare och bönder) var tvungna att betala tionde och taille (skatter till kyrkan och hovet).

Före revolutionen var Frankrike uppdelat i tre ständer. Det första ståndet var prästerskapet (kyrkan). Det utgjorde 1 % av befolkningen. Det andra ståndet var adeln, som också utgjorde 1 % av befolkningen. De övriga nästan 98 % av befolkningen tillhörde det tredje ståndet. Representanter för folket från alla tre stånden utgjorde tillsammans generalständerna.

I maj 1789 sammankallade kung Ludvig generalstaterna för att ta itu med landets penningproblem. De sammanträdde i det kungliga slottet Versailles. Medlemmarna i det tredje ståndet var dock arga. De hade gjort upp listor över problem som de ville åtgärda, kallade Cahiers de Doléance.

Medlemmarna av det tredje ståndet (de vanliga medborgarna) var arga över att de beskattades mest när de var den fattigaste gruppen av människor. De och generaldirektören för finanser, Jacques Necker, ansåg att kyrkan och adeln borde beskattas mer.

De ville också att omröstningarna i generalstaterna skulle bli mer rättvisa. Även om det tredje ståndet hade många fler medlemmar än de andra två stånden hade varje stånd bara en röst i generalständerna. Det tredje ståndet ansåg att detta kunde förbättras genom att ge ledamöterna i generalständerna en röst var. Men när de talade med de andra stånden kunde de inte komma överens.

Bildandet av nationalförsamlingen

Eftersom det första och andra ståndet inte ville lyssna beslutade det tredje ståndet att bryta sig loss och starta en egen församling där varje medlem skulle ha en röst. Den 10 juni 1789 startade de nationalförsamlingen. Kungen försökte stoppa dem genom att stänga möteslokalen Salle des États, men de möttes i stället i en inomhustennisbana. Den 20 juni avlade de tennisbanans ed, där de lovade att arbeta tills de hade skapat en ny konstitution för Frankrike.

Stormningen av Bastiljen

I juli 1789, efter att nationalförsamlingen bildats, var adeln och kungen arga på Jacques Necker, generaldirektören för finanserna, och de avskedade honom. Många parisare trodde att kungen skulle stänga nationalförsamlingen. Snart fylldes Paris av upplopp och plundring.

Den 14 juli 1789 beslöt folket att attackera Bastiljen. Bastiljen innehöll vapen och var dessutom en symbol för adelns makt och kungens styre. På eftermiddagen hade folket brutit sig in i Bastiljen och frigjort de sju fångar som hölls där.

Medlemmarna av den tredje statsmakten tog över Paris. Jean-Sylvain Bailly, som var ordförande i nationalförsamlingen vid tiden för tennisbanans ed, blev borgmästare i staden. Jacques Necker fick tillbaka sitt jobb som generaldirektör för finanserna. Snart besökte kungen Paris och bar de röda, vita och blå (trefärgade) band (kokarder) som revolutionärerna bar. I slutet av juli hade revolutionen spridit sig över hela Frankrike.

Nationalförsamlingen började göra många förändringar. Den 4 augusti upphörde nationalförsamlingen med de särskilda skatter som kyrkan tog ut och satte stopp för adelns rättigheter över sitt folk, vilket innebar att feodalismen upphörde. Den 26 augusti offentliggjorde nationalförsamlingen deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, som skrevs av adelsmannen markis de Lafayette.

Nationalförsamlingen började besluta om hur den skulle vara under den nya konstitutionen. Många ledamöter, särskilt adelsmännen, ville ha en senat eller ett andra överhus. Fler röstade dock för att fortsätta att ha bara en församling. Kungen fick ett suspensivt veto över lagar, vilket innebar att han bara skulle ha befogenhet att fördröja lagar, inte att stoppa dem. I oktober 1789, efter att ha blivit attackerad i Versaillespalatset av en mobb på 7 000 kvinnor, övertalades kungen av Lafayette att flytta från Paris till palatset i Tuilerierna.

Församlingen började dela sig i olika politiska partier. Ett av dem bestod av motståndarna till revolutionen och leddes av adelsmannen Jacques Antoine Marie de Cazales och kyrkoherden Jean-Sifrien Maury. Detta parti satt på den högra sidan. Ett andra parti var de rojalistiska demokraterna (monarkisterna) som ville skapa ett system likt den konstitutionella monarkin i Storbritannien, där kungen fortfarande skulle vara en del av regeringen. Jacques Necker tillhörde det här partiet. Det tredje partiet var det nationella partiet som var mitten eller mitten-vänster. I detta ingick Honoré Mirabeau och Lafayette.

Hur den franska kyrkan förändrades

Under den nya regeringen skulle den romersk-katolska kyrkan få mycket mindre makt än tidigare. År 1790 upphävdes alla kyrkans särskilda skatter och befogenheter. All kyrkans egendom togs över av staten. Den 12 juli 1790 gjorde prästerskapets civilkonstitution alla präster till anställda av staten och tvingade dem att avlägga en ed på den nya konstitutionen. Många präster, liksom påven Pius VI, gillade inte dessa förändringar. Revolutionärer dödade hundratals för att de vägrade avlägga eden.

Arbete med konstitutionen

Den 14 juli 1790, ett år efter stormningen av Bastiljen, samlades tusentals människor på Champs de Mars för att fira. Charles Maurice de Talleyrand ledde folkmassan i en religiös mässa. Folkmassan, inklusive kungen och den kungliga familjen, svor en ed om lojalitet till "nationen, lagen och kungen". Många adelsmän var dock missnöjda med revolutionen och lämnade landet. De kallades för emigranter (emigranter).

Även om ledamöterna i generalstaterna bara hade valts för ett år sedan, hade alla ledamöter i församlingen avlagt tennisdomareden. De hade lovat att fortsätta arbeta tills de hade en konstitution, men ingen konstitution hade upprättats. Det beslutades att ledamöterna skulle fortsätta att arbeta tills de hade en konstitution.

Församlingen fortsatte att arbeta med en konstitution och göra ändringar. Adelsmännen kunde inte längre överföra sina titlar till sina barn. Endast kungen fick göra detta. För första gången hölls rättegångar med jury. Alla handelshinder inom Frankrike upphörde tillsammans med fackföreningar, gillen och arbetargrupper. Strejker förbjöds.

Många människor med radikala idéer började bilda politiska klubbar. Den mest kända av dessa var Jacobin Club, som hade vänsteridéer. En högerklubb var Club Monarchique. År 1791 föreslogs en lag som skulle hindra adliga emigranter från att lämna landet. Mirabeau hade varit emot denna lag, men han dog den 2 april och i slutet av året antogs lagen.

Kungafamiljen försöker lämna Paris

Ludvig XVI gillade inte revolutionen, men han ville inte få hjälp från andra länder eller fly från Frankrike som emigranterna. General Bouille hade samma åsikter och ville hjälpa kungen att lämna Paris. Han sa att han skulle ge kungen och hans familj hjälp och stöd i sitt läger i Montmédy. Flykten planerades till den 20 juni 1791.

Kungafamiljen lämnade Paris klädd som tjänstefolk. Deras flykt var dock inte välplanerad och de arresterades i Varennes på kvällen den 21 juni. Den kungliga familjen fördes tillbaka till Paris. Församlingen fängslade Ludvig och hans hustru Marie Antoinette och suspenderade kungen från sin tjänst.

Komplettering av författningen

Även om kungen hade försökt fly ville de flesta av församlingens medlemmar fortfarande ha kungen med i sin regering, hellre än att ha en republik utan kung. De kom överens om att göra kungen till en galjonsfigur med mycket liten makt. Kungen skulle vara tvungen att avlägga en ed till staten. Om han inte gjorde det, eller om han skapade en armé för att attackera Frankrike, skulle han inte längre vara kung.

Vissa personer, däribland Jacques Pierre Brissot, tyckte inte om detta. De tyckte att kungen borde vara helt avskilt från tronen och konstitutionen. Brissot gjorde en petition och en stor folkmassa kom till Champs de Mars för att skriva under den. De republikanska ledarna Georges Danton och Camille Desmoulins kom och höll tal.

Nationalgardet, som leddes av Lafayette, kallades in för att kontrollera folkmassan. Folkmassan kastade stenar mot soldaterna som först avfyrade sina vapen över huvudet på folkmassan. När folkmassan fortsatte att kasta stenar beordrade Lafayette dem att skjuta mot folket. Upp till 50 personer dödades. Efter detta stängde regeringen många av de politiska klubbarna och tidningarna. Många radikala vänsterledare, däribland Danton och Desmoulins, flydde till England eller gömde sig i Frankrike.

Slutligen blev konstitutionen färdig. Ludvig XVI sattes tillbaka på tronen och kom för att avlägga sin ed på den. Han skrev: "Jag förbinder mig att upprätthålla den hemma, att försvara den mot alla angrepp från utlandet och att se till att den verkställs med alla de medel som den ställer till mitt förfogande." Nationalförsamlingen beslutade att den skulle sluta regera Frankrike den 29 september 1791. Efter det datumet skulle den lagstiftande församlingen ta över.

Den nya lagstiftande församlingen sammanträdde för första gången i oktober 1791. Enligt konstitutionen från 1791 var Frankrike en konstitutionell monarki. Kungen delade sitt styre med den lagstiftande församlingen, men hade befogenhet att stoppa (lägga in veto) lagar som han inte gillade. Han hade också makten att välja ministrar.

Den lagstiftande församlingen hade cirka 745 ledamöter. 260 av dem var "Feuillants", eller konstitutionella monarkister. 136 var girondiner och jakobiner, vänsterliberala republikaner som inte ville ha en kung. De övriga 345 ledamöterna var oberoende, men de röstade oftast med vänsterflygeln.

Den lagstiftande församlingen var inte särskilt enig. Kungen använde sitt veto för att stoppa lagar som skulle döma emigranter till döden. Eftersom så många av församlingens medlemmar var vänsterorienterade gillade de inte detta.

Konstitutionell kris

Folket vände sig mot kung Ludvig XVI. Den 10 augusti 1792 attackerade medlemmarna i en revolutionär grupp som kallades Pariskommunen Tuilerierna, där kungaparet bodde. Kungen och drottningen togs till fånga. Den lagstiftande församlingen höll ett krismöte. Trots att endast en tredjedel av ledamöterna var där och de flesta av dem var jakobiner, suspenderade de kungen från tjänsten.

Krig

Många utländska länders kungar och kejsare oroades av den franska revolutionen. De ville inte ha revolutioner i sina egna länder. Den 27 augusti 1791 skrev Leopold II av det heliga romerska riket/Österrike, Fredrik Wilhelm II av Preussen och Ludvig XVI:s svåger Karl-Philippe deklarationen från Pillnitz. I deklarationen begärdes att Ludvig XVI skulle friges och att nationalförsamlingen skulle upphöra. De lovade att de skulle invadera Frankrike om deras krav ignorerades. Deklarationen togs på stort allvar bland revolutionärerna.

Problemen försvann inte när den lagstiftande församlingen var på plats. Girondinerna ville ha krig eftersom de ville föra revolutionen till andra länder. Kungen och många av hans anhängare, Feuillants, ville ha krig eftersom de trodde att det skulle göra kungen mer populär. Många fransmän var oroliga för att emigranterna skulle orsaka problem i främmande länder mot Frankrike.

Den 20 april 1792 röstade församlingen för att förklara krig mot Österrike (det heliga romerska riket). De planerade att invadera de österrikiska Nederländerna, men revolutionen hade gjort armén svag. Många soldater deserterade. Snart anslöt sig Preussen till den österrikiska sidan. De planerade båda att invadera. Tillsammans skrev de den 25 juli Brunswickmanifestet, där de lovade att om kungafamiljen inte skadades skulle inga civila skadas i invasionen. Fransmännen trodde att detta innebar att kungen, Ludvig XVI, samarbetade med de utländska kungarna. Preussen invaderade Frankrike den 1 augusti 1792. Detta första skede av de franska revolutionskrigen pågick fram till 1797.

Massakrerna i september

I september blev det ännu värre. Den lagstiftande församlingen hade nästan ingen makt. Ingen enskild grupp kontrollerade Paris eller Frankrike. Landet höll på att invaderas av den preussiska armén. Revolutionärerna var mycket arga och våldsamma. De började gå in i fängelser och döda människor som de ansåg vara förrädare mot Frankrike. De hatade prästerna i den romersk-katolska kyrkan mest, men de dödade också många adelsmän och vanliga människor. Den 7 september var 1 400 personer döda.

Den lagstiftande församlingen hade förlorat all sin makt. Frankrike behövde en ny regering. Den 20 september 1792 bildades nationalkonventet. I konventet fanns både girondiner och radikala jakobiner.

Ludvig XVI:s avrättning

Brunswickmanifestet hade gjort många människor misstänksamma mot kungen. De trodde att han planerade att invadera Frankrike tillsammans med de preussiska och österrikiska härskarna. I januari 1793 röstade nationalkonventet och fann Ludvig XVI skyldig till "konspiration mot den allmänna friheten och den allmänna säkerheten". Den tjugoförsta januari avrättades kungen med hjälp av giljotinen. Marie Antoinette, drottningen, avrättades också den sextonde oktober.

Revolt i Vendée

Folket i Vendée gillade inte den revolutionära regeringen. De gillade inte reglerna om kyrkan i kyrkans civilkonstitution (1790) och de nya skatter som infördes 1793. De tyckte inte heller om att tvingas ansluta sig till den franska armén. I mars reste de sig mot regeringen i en revolt. Kriget pågick fram till 1796. Hundratusentals människor från Vendée (vendéer) dödades av den franska revolutionsarmén.

Jakobinerna tar makten

Nu när kungen var död utarbetade nationalkonventet en ny republikansk författning som trädde i kraft den 24 juni. Det var den första som inte inkluderade kungen och som gav varje man i Frankrike en röst. Den kom dock aldrig till makten på grund av bråk mellan jakobinerna och girondinerna. Kriget mot Österrike och Preussen gjorde att staten fick penningproblem. Brödet var mycket dyrt och många människor ville att saker och ting skulle förändras. I juni 1793 började jakobinerna ta makten. De ville arrestera många girondinska medlemmar i nationalkonventet. I juli blev de argare när Charlotte Corday, en girondin, dödade Jean-Paul Marat, en jakobin.

I juli var kuppen genomförd. Jakobinerna hade tagit makten. De införde nya, radikala lagar, bland annat en ny republikansk kalender med nya månader och nya tio-dagarsveckor. De gjorde armén större och bytte ut officerarna mot personer som var bättre soldater. Under de kommande åren hjälpte detta den republikanska armén att trycka tillbaka de attackerande österrikarna, preussarna, britterna och spanjorerna.

Skräckväldet

I juli 1793 bildade en jakobin vid namn Maximilien de Robespierre och åtta andra ledande jakobiner den allmänna säkerhetskommittén. Det var den mäktigaste gruppen i Frankrike. Denna grupp och Robespierre var ansvariga för skräckväldet. Robespierre trodde att om folk var rädda skulle revolutionen gå bättre. Skräckväldet varade från våren 1793 till våren 1794.

Det var inte bara adeln som dog under skräckväldet. Alla som bröt mot jakobinernas lagar, eller ens misstänktes för att bryta mot deras lagar eller arbeta mot dem, kunde arresteras och skickas till giljotinen, de flesta utan rättegång. Även mäktiga personer som hade varit inblandade i jakobinernas kupp avrättades. Fångarna fördes från fängelserna till "Madame Guillotine" (ett smeknamn för giljotinen) i en öppen trävagn som kallades tumbrel.

Enligt uppgift avrättades 16 594 personer med giljotinen. Det är möjligt att upp till 40 000 personer dog i fängelse eller dödades under skräckväldet.

I juli 1794 började folk vända sig mot Maximilien de Robespierre. Han och hans revolutionära tribunal hade dödat 1 300 personer på sex veckor. Den 27 juli vände sig nationalkonventet och kommittén för allmän säkerhet mot honom. Robespierre försökte få hjälp av konventets högermedlemmar, men misslyckades.

En dag senare dömdes Robespierre och många av hans anhängare i Pariskommunen till döden genom giljotinen utan någon form av rättegång. Denna reaktion mot Robespierre kallas den termidoriska reaktionen.

Nu när terrorn var över började det nationella konventet att utarbeta en ny konstitution, kallad konstitutionen för år III. Den 27 september 1794 trädde konstitutionen i kraft.

Den nya konstitutionen hade skapat direktoraten, som var Frankrikes första tvåkammarregering (uppdelad i två kamrar). Underhuset, parlamentet, hade 500 ledamöter. Det kallades Conseil de Cinq-Cent (rådet av femhundra). Överhuset, senaten, hade 250 ledamöter och kallades Conseil des Anciens (de äldres råd). Det fanns fem direktörer som varje år valdes av Conseil des Anciens från en lista som upprättats av Conseil de Cinq-Cent. Denna grupp hade ansvaret och kallades Directory.

Även om författningen från 1793 hade gett alla människor i Frankrike rösträtt, kunde i denna konstitution endast personer med en viss egendom rösta. Direktoriet var mycket mer än de regeringar som funnits i Frankrike sedan 1789. Folket var trött på de radikala förändringarna och de instabila regeringarna. Saker och ting var mycket mer stabila under direktoratet än vad de hade varit tidigare.

Direktörerna var dock illa omtyckta av folket - särskilt jakobinerna, som ville ha en republik, och rojalisterna, som ville ha en ny kung. Frankrikes penningproblem försvann inte. Direktörerna ignorerade val som inte gick som de ville. De struntade i konstitutionen för att göra saker för att kontrollera folket. De använde det pågående kriget och armén för att behålla sin makt.

Kuppen den 18 brumaire

Kuppen 18 Brumaire gav general Napoleon Bonaparte makten som Frankrikes förste konsul och enligt de flesta historiker avslutade den franska revolutionen. Denna oblodiga statskupp störtade direktoratet och ersatte det med det franska konsulatet.

Den 18 brumaire markerar slutet på den republikanska delen av den franska revolutionen när Napoleon Bonaparte tog över regeringsmakten.