Påve Benedictus IX: kontroversiell påve som regerade tre gånger

Upptäck Påve Benedictus IX — kontroversiell medeltidspåve från Tusculum som regerade tre gånger; maktspel, skandaler och kyrkohistoria.

Påve Benedictus IX (latin: Benedictus Nonus; ca 1012-1056), född Teofilatto eller Theophylactus av Tusculum, var en italiensk präst i den romersk-katolska kyrkan och den 146:e påven från 1032 till 1045. Han anges som den 148:e påven år 1045. Dessutom var han den 151:a påven 1047-1048.

Bakgrund och uppväxt

Teofilatto tillhörde den mäktiga romerska släkten Tusculum, som under 900- och 1000-talen hade stort inflytande över Rom och påvestolen. Han var släkt med tidigare påvar från samma familj och blev redan i unga år indragen i kyrkans maktspel. Enligt källorna blev han vald till påve omkring 1032, sannolikt i början av 20‑årsåldern, vilket gjorde honom ovanligt ung för ämbetet.

De tre pontifikaten och politiska intriger

Benedictus IX är känd för att ha regerat i tre skilda omgångar, en situation som speglar den politiska oro och familjemakt som präglade Rom vid den tiden:

• Första perioden: omkring 1032 till 1044 (eller tidigt 1045), då han initialt kallades påve.
• Andra perioden: en mycket kort återkomst kring våren 1045 innan han avsade sig ämbetet under omtvistade omständigheter.
• Tredje perioden: en kort tid 1047–1048 efter ytterligare oroligheter och maktkamper i Rom.

Under dessa år förekom ständiga strider mellan olika adliga familjer i Rom, och påvestolen användes ofta som penningskapande och politiskt verktyg. Benedictus IX drog på sig hård kritik från samtida och senare kronikörer för vad som beskrivs som omoraliskt levnadssätt, nepotism och korrumperande beteende.

Anklagelser om simoni och avsättning

En av de mest omtalade händelserna är att Benedictus IX enligt flera medeltida källor sålde påvestolen till sin gudfar, Johans Gratianus, som sedan tog namnet Gregorius VI. Detta har ofta citerats som ett exempel på simoni (köp av kyrkliga ämbeten). Händelsen bidrog till utländsk inblandning: den tysk-romerske kejsaren Henrik III kallade till synoden i Sutri (1046) där Benedictus IX, jämte några andra rivande pretendenter, avsattes och kejsaren bidrog till tillsättandet av nya påvar (bl.a. Clemens II).

Efterspel och död

Efter sina sista försök att återta makten försvann Benedictus gradvis från de centrala händelserna i Rom. Vissa källor säger att han drog sig tillbaka och levde resten av sitt liv i relativ anonymitet, möjligen som munk eller präst, och att han dog omkring 1056. Eftersom källorna är fragmentariska finns det osäkerhet kring detaljerna i hans senare liv och död.

Eftermäle

Benedictus IX räknas allmänt som en av de mest omstridda och kontroversiella påvarna i kyrkans historia. Hans tid vid makten illustrerar hur starkt lokala adelssläkter kunde påverka påvestolen i perioden före de stora kyrkoreformerna. Den omfattande korruptionen och de politiska intrigerna under denna era bidrog till en växande rörelse för reform — den så kallade gregorianska reformen — som under slutet av 1000‑ och början av 1100‑talet förändrade synen på kyrklig auktoritet och valprocedurer.

Sök med bokstav