Båge (stråkinstrument) – stråken för violin, viola, cello och kontrabas
Båge och stråken: allt om konstruktion, material, teknik och underhåll för violin, viola, cello och kontrabas — praktisk guide för musiker och lutverkare.
Den här artikeln handlar om stråken som används för att spela musikinstrument. För andra betydelser, se Båge (flerspråkig).
Inom musiken är en båge en pinne som är spänd med hår. Den används för att dra över strängarna på ett stränginstrument som violin, viola, cello eller kontrabas.
Anatomi och huvuddelar
En modern stråke består i huvudsak av följande delar:
- Stickan – den böjda pinnen som bär håret. Den kan vara av trä (t.ex. pernambuco eller brazilwood) eller av moderna material som kolfiber.
- Hår – normalt hästhår (vanligen vitt), som är spänt mellan stickans ändar och skapar friktion mot strängarna.
- Fästet (kallas ofta frog på engelska) – den del där spelaren håller bågen; här finns en skruv som kan spänna eller lossa håret.
- Skruv – mekanismen i fästet som justerar hårspänningen.
- Spetsen – motsatt ände av fästet, där håret fästs i stickan.
- Gångjärn eller förstärkningar – olika förstärkningar vid fästet och spetsen för att öka hållbarheten och stabiliteten.
Material
Traditionellt används pernambuco (ett tätvuxet brasilianskt trä) för de bästa bågarna, medan billigare bågar ofta görs av brazilwood eller laminat. Modern teknik har också gett kolfiberbågar som är stabila och mindre känsliga för klimat. Håret är vanligen gjort av hästhår; i vissa fall används svart hästhår (t.ex. för kontrabas) eller syntetiska alternativ.
Olika typer för olika instrument
- Violinbåge – relativt lätt och smidig, vanligtvis omkring 72–75 cm lång.
- Violabåge – liknar violinbågen men kan vara något tyngre för att ge varmare klang.
- Cellobåge – kortare och oftast tyngre än violinbågen för att passa cellons större strängar.
- Kontrabaspågar – finns i två huvudtyper: en som hålls överhand (fransk stil) och en som hålls underhand (tysk stil); formen och vikten varierar därefter.
Spelteknik och ljudskapande
Bågens kontakt med strängen och rörelse avgör tonen. Genom att variera tryck, position (nära stall eller nära fingrarna) och hastighet kan spelaren få fram olika klangfärger och artikulationer som détaché, legato, spiccato eller ricochet. Rosin (på svenska ofta kallat kolofonium) appliceras på håret för att öka friktionen mot strängen.
Skötsel och underhåll
- Spänn inte håret mer än nödvändigt när bågen inte används — lossa skruven innan förvaring för att undvika onödig böjning av stickan.
- Torka av stickan och håret efter spelning med en mjuk trasa för att ta bort överflödigt kolofonium och smuts.
- Byt ut håret (re- hairing) regelbundet; hur ofta beror på användning och spelarnivå — för aktiva professionella kan det vara flera gånger per år, för amatörer mer sällan.
- Undvik extrem värme och fukt — träbågar är känsliga för klimatförändringar.
Historia och utveckling
Stråkens form och konstruktion har utvecklats över århundraden. Under barocken såg stråkarna annorlunda ut och speltekniken skilde sig från dagens. Den moderna stråken standardiserades delvis av franska bågmakare i slutet av 1700‑talet, framför allt av François Tourte, som formade många av de proportioner och konstruktioner som fortfarande används idag.
Praktiska råd
- Välj båge efter instrument, spelstil och budget — prova flera för att hitta den som känns bäst.
- Använd kolofonium regelbundet men sparsamt; för mycket rosinförebyggande kan ge ett grumligt ljud och öka slitaget.
- Låt en kvalificerad bågmakare/stallare (stråkmakare) utföra tvätt av hår, omspänning och reparationer.
Genom att förstå bågens delar, material och skötsel kan spelaren få bättre ljud och längre livslängd på sitt verktyg — bågen är ett lika viktigt uttrycksmedel som själva instrumentet.
En cellobåge
Bågkonstruktion
Träet som används i bra bågar är vanligtvis pernambuco-trä från Brasilien. Vissa bågar är numera tillverkade av kolfiber. De är ofta billigare men fortfarande av mycket god kvalitet. Bågen måste vara något böjd så att den rätar ut sig lite när håren spänns (detta är som bågen i "pil och båge" där det faktum att man släpper spänningen i den böjda bågen får pilen att flyga iväg).
Hästhår används till bågens hårstrån. Dessa hårstrån faller gradvis ut när bågen används mycket. När många av håren har fallit av kan spelaren få bågen omhårad. När stråken är ny, eller när den precis har blivit omhuggna, ger den inget ljud förrän håren har gnuggats ordentligt med kolofonium (även kallat "kolofonium"). Kolofoniumet gör att hårstråna griper tag i strängen när de dras över. Varje violinist måste ha en bit kolofonium (en så kallad "kolofoniumkaka") i sitt violinfodral. De kan behöva kolofonium på stråken en kort stund varje gång de spelar. Det finns en skruv i bågens ände för att dra åt hårstråna. Efter att ha spelat ska stråkens hårstrån slappas av igen innan stråken läggs undan. Detta är för att förhindra att träet blir varigt (böjt ur form).
Den svarta biten nära bågens häl (den ände där spelaren håller bågen) kallas för grodan. Den håller håret på plats. Grodan kan vara gjord av ebenholts, men ibland är den gjord av elfenben eller sköldpaddsskal. Nära grodan finns greppet, som är tillverkat av läder eller ibland ormskinn. Dyra bågar har ibland en spets av silver.
Det finns andra instrument som använder bågar. Under renässansen spelade man på violer med en båge som hölls med handflatan uppåt. Vissa kontrabasspelare håller fortfarande bågen på detta sätt (detta kallas den tyska metoden). Metoden med överhanden stråke kallas den franska metoden).
Den typ av båge som används idag utvecklades av bågmakare François Tourte i Frankrike på 1800-talet.
Det finns andra kulturer som har bågar med endast ett tjockt hår.
Bågteknik
Personer som lär sig spela fiol, viola, violoncello och kontrabas ägnar mycket lång tid åt att lära sig stråketekniken. De måste lära sig att kontrollera stråken så att den ger ett vackert ljud på strängen. De lär sig att kontrollera stråken med starka fingrar, men aldrig att hålla stråken hårt. Ibland ombeds de att plocka strängen i stället för att stråka den. Detta kallas "pizzicato".
Bågen hålls i den högra handen. Den vänstra handen gör de olika tonerna genom att sätta fingrarna stadigt ner på greppbrädan.
När stråkspelare talar om att "lägga in stråken" menar de att skriva in noterna för varje ton, oavsett om den spelas med uppåt- eller nedåtbåge. En downbow är när spelaren börjar vid hälen (den ände som han håller i) och slutar vid spetsen. En uppbåge är när bågen rör sig i riktning från spets till häl. En spelare behöver inte alltid använda "hela bågar" (från hälen till spetsen). I snabb musik kan han bara använda en liten del av bågen. En downbow känns starkare än en upbow, så den används vanligen för det första slaget i takten. Downbows och upbows kan användas för alternerande toner, men ofta tas två eller flera toner i ett bågslag. Detta visas i musiken med en slur (en kort böjd linje som ett frasmarkering över eller under de toner som ska sluras).
Bågen ska i allmänhet röra den del av strängen som ligger mitt emellan greppbrädan och bryggan (se artikeln violin). För att spela tyst bör stråken vara närmare greppbrädan. För att spela högt bör den vara närmare bryggan.
När spelarna har plockat (pizzicato) och behöver börja stråka igen, skrivs ordet arco i musiken. Detta är det italienska ordet för stråke.
Med bågen kan man göra specialeffekter. Dessa inkluderar:
- sul ponticello, vilket innebär att stråken spelar mot bron. Detta ger ett glasartat, stratande ljud, fullt av dissonanta övertoner.
- Sul tasto innebär att stråken ligger över greppbrädan, vilket ger ett mycket tyst och dämpat ljud.
- col legno (bokstavligen: med träet) innebär att spelarna måste vända på stråken och träffa strängen med träet. Spelare med dyra stråkar gillar ofta inte att göra detta och tar med sig en billigare stråke för att spela dessa bitar.
- På strängen innebär stråken att hålla stråken i kontakt med strängen mellan tonerna.
- Att spela med en båge utanför strängen innebär att lyfta eller studsa bågen.
- Spiccato innebär att stråken studsar så att tonerna blir staccato (korta och distanserade).
- Ricochet bowing innebär att bågen studsar av sig själv mycket snabbt i den övre halvan av bågen (nära spetsen). Varje studs kan vara för en annan ton. Detta är en mycket avancerad teknik.
- Två strängar kan spelas samtidigt så att två toner låter. Detta kallas dubbelstopp.
- Tre eller fyra strängar kan spelas samtidigt, men bara på mycket höga dynamiska nivåer och med en mycket lös stråke - ibland kan man åstadkomma effekten av ett ackord genom att snabbt dubbelstoppa på två strängar och sedan på de andra två strängarna.
Andra typer av bågar
De kinesiska yazheng och yaqin och den koreanska ajaeng zithers spelas i allmänhet genom att man "stryker" med en rosinerad pinne som gnider mot strängarna utan hästhår. Hurdy-gurdy, ett instrument som är känt i det medeltida Europa, har strängar som stäms med ett "kolofoniumhjul" som vrids med ett handtag.
Delarna i en fiolbåge
Sök