Kontrabas – vad är det? Guide till dubbelbas i orkester och jazz

Kontrabasen är vanligtvis tillverkad av trä. Kontrabaser har en ihålig träkropp som hjälper till att förstärka instrumentets ljud. En hals av trä är fäst vid kroppen och ett platt trägrepp limmas fast på halsen. Den har vanligtvis fyra metallsträngar som spänns med spänning på halsen. Den har en pinne i botten för att stå på den.

I en orkester stryker kontrabasspelare strängarna med en träbåge som är bespänd med tagel, eller plockar strängarna med fingrarna (pizzicato). Inom jazzen spelas kontrabasen oftast pizzicato. Vissa jazzspelare använder dock stråken för att spela melodier på kontrabasen.

Kontrabassister håller ner metallsträngarna mot greppbrädan med vänster hand och stryker strängen eller plockar den med höger hand. För att spela olika toner förflyttar kontrabasspelaren vänsterhanden till olika positioner på greppbrädan.

Kontrabassister i jazzband eller rockband ansluter ofta sin kontrabas till en elektronisk förstärkare och en högtalare för att få ett högre och starkare ljud. Detta gör det lättare för kontrabasisten, de andra musikerna och publiken att höra kontrabasens toner.

Kontrabasen brukar anses tillhöra violinfamiljen, eftersom den är konstruerad med många av samma tekniker som violinerna. Kontrabasen har också influenser från violafamiljen. Violer är gamla stränginstrument från 1400- och 1500-talen med sluttande "axlar" på instrumentkroppen och platta ryggar. Liksom violer har även kontrabasen lutande "axlar" på kroppen och en platt rygg.

Kontrabasen är i allmänhet stämd i fjärdedelar, till skillnad från orkestersträngarna som är stämda i kvintar. Moderna kontrabasar är vanligen stämda, från låg till hög, E-A-D-G, vilket är en oktav lägre än de fyra strängarna med lägst tonhöjd på en gitarr.

I hela den klassiska repertoaren finns det toner som ligger under en vanlig kontrabas' omfång. Noter under låg E förekommer regelbundet i kontrabasstämmor under barocken och klassikerna, då kontrabasen vanligtvis dubblerade cellostämman en oktav lägre. Under romantiken och 1900-talet begärde kompositörer som Mahler, Beethoven, Busoni och Prokofiev också toner under den låga E. Det finns två vanliga metoder för att göra dessa toner tillgängliga för spelaren. Större europeiska orkestrar använder i allmänhet basar med en femte sträng som är stämd till B tre oktaver och en halvton under C. Spelare med standardkontrabas (E-A-D-G) spelar vanligtvis tonerna under E en oktav högre.

I USA, Kanada och Storbritannien använder de flesta professionella orkesterspelare fyrsträngade kontrabasar med en "C-förlängning", som förlänger den lägsta strängen ner till lågt C, en oktav under cellons lägsta ton. Mer sällan hittar man en fyrsträngad kontrabas med en "B-förlängning", som förlänger den lägsta strängen ner till ett lågt B. Förlängningen är en extra del av greppbrädan som monteras ovanför basens huvud. Det finns flera olika varianter av förlängningar.

I den enklaste versionen finns det inga mekaniska hjälpmedel på greppbrädan förutom en låsmutter för E-noten. För att spela de förlängda tonerna sträcker sig spelaren tillbaka över pinnarna för att trycka strängen mot greppbrädan. Fördelen med denna "fingerade" förlängning är att spelaren kan justera intonationen för alla stoppade toner på förlängningen och att det inte finns några mekaniska ljud från metallnycklar och spakar. Nackdelen med den fingerade förlängningen är att det kan vara svårt att utföra snabba växlingar mellan låga toner på förlängningen och toner på den vanliga greppbrädan, t.ex. en baslinje som snabbt växlar mellan G och det låga D.

Den enklaste typen av mekaniskt hjälpmedel är "fingrar" av trä som kan stängas för att trycka ner strängen och fritta C#, D, Eb eller E-toner. Detta system är särskilt användbart för basgångar som har en repeterande pedalpunkt, t.ex. ett lågt D, eftersom när tonen väl är låst på plats med det mekaniska "fingret", låter den lägsta strängen sedan en annan ton när den spelas "öppen" (t.ex. ett lågt D). Med B-förlängningen kan "fingrarna" freta det låga C.

 Ett mycket enklare sätt att komma ner till lågt C skulle vara att stämma kontrabasen i femtoner ([1]Femtoner) eftersom ljudet blir mer jämnt som resten av stråksektionen.

Kontrabasen har också många andra namn. Vissa bluegrassmusiker kallar den för "bass fiddle" eller "bull fiddle". Rockabillyband kallar den ofta för "upright bass" eller "Doghouse". Vissa orkestermusiker kallar den för "contrabass". I ett militärt konsertband kallas den ofta för "stråkbas". Ibland kallas kontrabasen helt enkelt för "bas".

• Basgitarr