Kontrabas – vad är det? Guide till dubbelbas i orkester och jazz
Upptäck kontrabasen: en komplett guide till dubbelbas i orkester och jazz — funktion, historia, spelteknik och praktiska tips för baslinjer och ensemblespel.
Kontrabasen är ett stort stränginstrument. Den kallas också kontrabas och upprättbas. Den används i orkestrar, jazzband, rockabillyband, bluegrassmusik och vissa countryband. Den spelar låga musikaliska toner i musikensembler och band. I jazzband kallas dessa låga musikaliska toner för "baslinjen". Kontrabasen ser ut som mindre instrument som violin, viola och cello.
Konstruktion och utseende
Kontrabasen har en stor, ihålig kropp av trä (ofta lönn eller gran), ett långt greppbräde, stall, stämskruvar och en justerbar bottenstift (endpin) som gör att instrumentet kan stödjas mot golvet. Kroppens form påminner om violinfamiljens instrument men är betydligt större. Fullstor kontrabas (ofta kallad 3/4-storlek i orkestersammanhang) är vanligtvis cirka 1,8–2,0 meter hög totalt med endpin utskjuten.
Stämning och tonomfång
Standardstämningen är i kvartar: E–A–D–G, där moderna kontrabasar oftast stäms så att tonen E1 (ungefär 41 Hz) är den lägsta strängen. Instrumentet ger de lägsta tonerna i en orkester eller grupp, men kan även spela höga register med hjälp av så kallad "thumb position" eller högre fingergrepp. Vissa basar har en förlängning på den lägsta strängen (C-extension) eller extra strängar (t.ex. femsträngade basar) för att komma längre ner i registret.
Speltekniker
- Pizzicato: Basisten plockar strängarna med fingrarna — vanligt i jazz, rockabilly och pop där basen ofta fungerar som rytmisk och harmonisk grund.
- Arco (bågspel): Används i klassisk musik och i vissa solopassager. Det finns två vanliga bågtyper: fransk och tysk, med olika form och greppteknik.
- Slap och percussiva tekniker: Vanligt i rockabilly och vissa moderna stilar där kontrabasen används som både bas och rytminstrument.
- Walking bass: En typisk jazzteknik där basisten går stegvis genom ackorden och skapar en stadig puls och rörelse.
Roll i olika genrer
I orkestern fyller kontrabasen ofta rollen som bas i stråksektionen och förstärker harmonin tillsammans med cellon och fagotten. I jazz är kontrabasen kärnan i rytmgruppen tillsammans med trummor och piano eller gitarr — den ansvarar för pulsen och baslinjen. I folkgenrer som bluegrass och rockabilly används kontrabasen både för puls (starka markeringar på takten) och som solo- eller riffinstrument.
Olika typer av kontrabasar
- Akustisk kontrabas – traditionell, ihålig kropp för naturligt ljud.
- Elektrisk eller el-upprättbas – designad för direkt förstärkning via pickup; ofta smalare kropp.
- Fyra-, fem- och sexsträngade varianter – för utökat tonomfång.
- Historiska varianter (violone) – används i äldre musik för autentiskt ljud.
Att börja spela och instrumentval
Kontrabasen är stor och kräver en viss kroppsstorlek och teknik, men många nybörjare, även yngre, kan börja på mindre skolbasar eller genom specialanpassade instrument (kvartstorlek, halvt storlek etc.). Tips för nybörjare:
- Prova olika storlekar för att hitta en som passar kroppslängd och räckvidd.
- Överväg att hyra eller låna instrument i början istället för att köpa direkt.
- Sök en erfaren lärare för att lära grundläggande stämning, position och teknik (både pizzicato och arco).
Underhåll och strängval
Strängar kan vara av tarm, stål eller syntetmaterial — varje typ ger olika klang och spelkänsla. Kontrabasen är känslig för temperatur och luftfuktighet; träet kan spricka eller stämningen förändras om instrumentet utsätts för extrema förhållanden. Vanligt underhåll inkluderar justering av stall och ljudstolpe (soundpost), byten av strängar, regelbunden kontroll av greppbräda och stämskruvar samt användning av lämplig rosin för bågen.
Sammanfattning
Kontrabasen är ett mångsidigt och grundläggande instrument i många musikstilar. Den kombinerar rytm och harmoni genom låga toner och kan användas både som soloinstrument och som stöd för hela ensembler. För den som vill spela är det viktigt att välja rätt storlek, lära sig grundläggande tekniker och ta hand om instrumentet för bästa ljud och spelbarhet.
Hur den tillverkas
Kontrabasen är vanligtvis tillverkad av trä. Kontrabaser har en ihålig träkropp som hjälper till att förstärka instrumentets ljud. En hals av trä är fäst vid kroppen och ett platt trägrepp limmas fast på halsen. Den har vanligtvis fyra metallsträngar som spänns med spänning på halsen. Den har en pinne i botten för att stå på den.
Hur den spelas
I en orkester stryker kontrabasspelare strängarna med en träbåge som är bespänd med tagel, eller plockar strängarna med fingrarna (pizzicato). Inom jazzen spelas kontrabasen oftast pizzicato. Vissa jazzspelare använder dock stråken för att spela melodier på kontrabasen.
Kontrabassister håller ner metallsträngarna mot greppbrädan med vänster hand och stryker strängen eller plockar den med höger hand. För att spela olika toner förflyttar kontrabasspelaren vänsterhanden till olika positioner på greppbrädan.
Kontrabassister i jazzband eller rockband ansluter ofta sin kontrabas till en elektronisk förstärkare och en högtalare för att få ett högre och starkare ljud. Detta gör det lättare för kontrabasisten, de andra musikerna och publiken att höra kontrabasens toner.
Historia
Kontrabasen brukar anses tillhöra violinfamiljen, eftersom den är konstruerad med många av samma tekniker som violinerna. Kontrabasen har också influenser från violafamiljen. Violer är gamla stränginstrument från 1400- och 1500-talen med sluttande "axlar" på instrumentkroppen och platta ryggar. Liksom violer har även kontrabasen lutande "axlar" på kroppen och en platt rygg.
Inställning
Kontrabasen är i allmänhet stämd i fjärdedelar, till skillnad från orkestersträngarna som är stämda i kvintar. Moderna kontrabasar är vanligen stämda, från låg till hög, E-A-D-G, vilket är en oktav lägre än de fyra strängarna med lägst tonhöjd på en gitarr.
I hela den klassiska repertoaren finns det toner som ligger under en vanlig kontrabas' omfång. Noter under låg E förekommer regelbundet i kontrabasstämmor under barocken och klassikerna, då kontrabasen vanligtvis dubblerade cellostämman en oktav lägre. Under romantiken och 1900-talet begärde kompositörer som Mahler, Beethoven, Busoni och Prokofiev också toner under den låga E. Det finns två vanliga metoder för att göra dessa toner tillgängliga för spelaren. Större europeiska orkestrar använder i allmänhet basar med en femte sträng som är stämd till B tre oktaver och en halvton under C. Spelare med standardkontrabas (E-A-D-G) spelar vanligtvis tonerna under E en oktav högre.
I USA, Kanada och Storbritannien använder de flesta professionella orkesterspelare fyrsträngade kontrabasar med en "C-förlängning", som förlänger den lägsta strängen ner till lågt C, en oktav under cellons lägsta ton. Mer sällan hittar man en fyrsträngad kontrabas med en "B-förlängning", som förlänger den lägsta strängen ner till ett lågt B. Förlängningen är en extra del av greppbrädan som monteras ovanför basens huvud. Det finns flera olika varianter av förlängningar.
I den enklaste versionen finns det inga mekaniska hjälpmedel på greppbrädan förutom en låsmutter för E-noten. För att spela de förlängda tonerna sträcker sig spelaren tillbaka över pinnarna för att trycka strängen mot greppbrädan. Fördelen med denna "fingerade" förlängning är att spelaren kan justera intonationen för alla stoppade toner på förlängningen och att det inte finns några mekaniska ljud från metallnycklar och spakar. Nackdelen med den fingerade förlängningen är att det kan vara svårt att utföra snabba växlingar mellan låga toner på förlängningen och toner på den vanliga greppbrädan, t.ex. en baslinje som snabbt växlar mellan G och det låga D.
Den enklaste typen av mekaniskt hjälpmedel är "fingrar" av trä som kan stängas för att trycka ner strängen och fritta C#, D, Eb eller E-toner. Detta system är särskilt användbart för basgångar som har en repeterande pedalpunkt, t.ex. ett lågt D, eftersom när tonen väl är låst på plats med det mekaniska "fingret", låter den lägsta strängen sedan en annan ton när den spelas "öppen" (t.ex. ett lågt D). Med B-förlängningen kan "fingrarna" freta det låga C.
Ett mycket enklare sätt att komma ner till lågt C skulle vara att stämma kontrabasen i femtoner ([1]Femtoner) eftersom ljudet blir mer jämnt som resten av stråksektionen.
Andra namn
Kontrabasen har också många andra namn. Vissa bluegrassmusiker kallar den för "bass fiddle" eller "bull fiddle". Rockabillyband kallar den ofta för "upright bass" eller "Doghouse". Vissa orkestermusiker kallar den för "contrabass". I ett militärt konsertband kallas den ofta för "stråkbas". Ibland kallas kontrabasen helt enkelt för "bas".
Relaterade sidor
Frågor och svar
F: Vad är kontrabas?
S: Kontrabas är ett stort stränginstrument, även känt som kontrabas eller upprätt bas.
F: Vilka typer av musik spelar kontrabasen vanligtvis i?
S: Kontrabasen används i orkestrar, jazzband, rockabillyband, bluegrassmusik och vissa countryband.
F: Vad kallas de låga musikaliska tonerna när de spelas på kontrabas i jazzband?
S: I jazzband kallas dessa låga toner för "baslinjen".
F: Hur ser kontrabasen ut jämfört med andra instrument?
S: Kontrabasen ser ut som mindre instrument som violin, viola och cello.
F: Är det möjligt att använda en kontrabas för soloframträdanden?
Svar: Ja, det är möjligt att använda en kontrabas för soloframträdanden. De används dock oftast i ensembler och band på grund av deras förmåga att ge en stark grund av låga toner.
F: Gör storleken på en kontrabas den svår att transportera?
S: Ja, på grund av dess stora storlek och vikt kan det vara svårt att transportera en kontrabas från en plats till en annan.
Sök