Pizzicato

När instrument av violinfamiljen spelas pizzicato plockar spelaren vanligtvis strängen med pekfingret (pekfingret) på höger hand någonstans över greppbrädan. Basister använder vanligtvis pek- och långfingret. Ibland kan spelaren vila tummen på kanten av greppbrädan för att hålla handen stadig. Ibland kan fler fingrar användas vid särskilt snabba pizzicato-avsnitt. Cellister och kontrabasister kan använda tummen för att plocka, särskilt för att spela ackord.

Det är också möjligt att spela pizzicato med vänster hand (den hand som normalt gör fingersättningen). Det är inte svårt att plocka en öppen sträng med vänster hand. Stoppade strängar är svårare, och den geniale violinisten och kompositören Niccolò Paganini skrev några virtuosa stycken med extremt svår pizzicato med vänster hand.

Ibland kan violinister bli ombedda att plocka sina instrument med dem i knäet. Detta är normalt när de medvetet imiterar en gitarr.

Mycket ofta måste spelarna snabbt byta från stråke till plockning och tillbaka igen. Det är lätt att spela en stråkton och sedan genast en plockad ton om stråktonen slutade nära stråkens häl (den ände där stråken hålls). Om den strikade tonen slutar nära spetsen behöver spelaren en stund för att göra handen redo att plocka. Det kan ta lite längre tid att gå tillbaka till stråkklangen igen eftersom spelaren måste få stråken tillbaka i spelposition.

Om det finns ett långt pizzicatoavsnitt är det bekvämare att lägga ner stråken i stället för att hålla den i höger hand hela tiden. Detta är bra så länge spelaren hinner ta upp stråken igen när den återgår till arco.

Pizzicato-toner låter korta och distanserade (staccato). Spelaren kan få olika ljud genom att plocka på olika delar av strängen. Höga toner låter mycket korta och torra. Pizzicato-toner på kontrabasen låter mycket mer resonant (stor och boomig). Kontrabaser spelar ofta pizzicato för att ge extra rytmiskt och harmoniskt stöd. Till exempel: i en vals kan cellonerna och violorna ackompanjera melodin med ett "um-cha-cha-cha, um-cha-cha-cha" medan kontrabasen bara plockar på "um" (första slaget i takten). Kontrabaserna spelar vanligtvis pizzicato när de spelar med jazzgrupper.

En speciell effekt kan åstadkommas genom att dra hårt i strängen och släppa den så att den slår mot greppbrädan. Bartók använde denna effekt flera gånger. Detta är inte samma sak som jazzbasister som slår på strängarna i slutet av en ton ("slap bass").

I orkestrar använde kompositörer pizzicato på 1600-talet. Monteverdi använde det i sin opera Il combattimento di Tancredi e Clorinda. På 1800-talet bad de romantiska kompositörerna ofta om pizzicato. Tjajkovskijs fjärde symfoni har en hel scherzo-sats för pizzicato strängar. Johann Strauss skrev en Pizzicato Polka och på 1900-talet skrev Britten en hel sats för pizzicato strängar i sin Simple Symphony.