Översikt
Pizzicato är det musikaliska begreppet för att plocka en eller flera strängar istället för att använda stråke. Termen kommer från italienskan (pizzicare = nypa, plocka) och markeras i notbilden vanligen med förkortningen pizz.. När ensemble- eller orkestermedlemmar ombeds att återgå till att spela med stråke används markeringen arco. Tekniken förekommer på många olika stränginstrument och ger ett kortare, mer percussivt ljud än det som uppnås med bågen.
Egenskaper och variationer
Pizzicato skapar en ljudkaraktär med snabb avtoning, klar attack och mindre sustain än stråkspel. Det finns flera varianter: högerhands‑ (eller högerfinger) pizzicato där spelaren normalt använder ett finger för att plocka, vänsterhands‑pizzicato som ofta förekommer i solorepertoar, och det så kallade Bartók-pizzicato eller snap pizzicato där strängen slår mot greppbrädan och ger ett slåande ljud.
Notation och funktion i musik
I noter skriver kompositören vanligen pizz. ovanför stämsystemet för att indikera plockning; återgång till bågspel markeras med arco. Pizzicato används både som effekt i korta avsnitt och som huvudsaklig textur i hela satser. Många kompositörer under 1800‑ och 1900‑talen utforskade pizzicatons möjligheter i orkestrala färger och rytmiska effekter.
Tekniker efter instrument
Tekniken anpassas efter instrumentets storlek och spelstil. Fiolspelare och altviolinister kan plocka med ett fingertoppsdrag medan de ofta behåller greppet om stråken eller tar den i handen. Cello- och kontrabasspelare använder ofta flera fingrar eller tummen beroende på styrka och register. I jazz och populärmusik är kontrabasen vanligen plockad genomgående, en stil som nära relaterar till pizzicato.
- Fiol/Viola: ofta högerhands-pizzicato, ibland vänsterhands-pizzicato i virtuos repertoar (violin, viola).
- Cello: djupare, varmare pluck; kan använda tummen eller flera fingrar (cello).
- Kontrabas: både orkester- och jazztekniker förekommer (kontrabas).
Historia och betydelse
Pizzicato används i västerländsk konstmusik sedan barocken men fick särskilda färg- och rytmeffekter i romantiken och modernismen. Många kompositörer och arrangörer anger pizzicato explicit för att uppnå kontrasterande texturer eller percussiva rytmer. Praktiskt innebär det också att utövaren behöver anpassa anslagskraft, fingerval och dämpning för att kontrollera klang och artikulation.
För tolkning och övning är det vanligt att studera både höger- och vänsterhandstekniker, samt att förstå hur notbilden växlar mellan kompositionens intention och traditionell spelpraxis. Mer detaljer om tekniska övningar och specifika exempel finns ofta i metodlitteratur och instruktörers rekommendationer (fingergrepp, stränginstrument).