Pizzicato – att plocka strängarna på stråkinstrument
Pizzicato är tekniken att plocka strängar på ett stränginstrument, vanligen skrivet som 'pizz.' i noterna. Artikeln beskriver ljudet, tekniker, notation, historik och användning.
Översikt
Pizzicato är det musikaliska begreppet för att plocka en eller flera strängar istället för att använda stråke. Termen kommer från italienskan (pizzicare = nypa, plocka) och markeras i notbilden vanligen med förkortningen pizz.. När ensemble- eller orkestermedlemmar ombeds att återgå till att spela med stråke används markeringen arco. Tekniken förekommer på många olika stränginstrument och ger ett kortare, mer percussivt ljud än det som uppnås med bågen.
Bildgalleri
2 Bilder
Egenskaper och variationer
Pizzicato skapar en ljudkaraktär med snabb avtoning, klar attack och mindre sustain än stråkspel. Det finns flera varianter: högerhands‑ (eller högerfinger) pizzicato där spelaren normalt använder ett finger för att plocka, vänsterhands‑pizzicato som ofta förekommer i solorepertoar, och det så kallade Bartók-pizzicato eller snap pizzicato där strängen slår mot greppbrädan och ger ett slåande ljud.
Notation och funktion i musik
I noter skriver kompositören vanligen pizz. ovanför stämsystemet för att indikera plockning; återgång till bågspel markeras med arco. Pizzicato används både som effekt i korta avsnitt och som huvudsaklig textur i hela satser. Många kompositörer under 1800‑ och 1900‑talen utforskade pizzicatons möjligheter i orkestrala färger och rytmiska effekter.
Tekniker efter instrument
Tekniken anpassas efter instrumentets storlek och spelstil. Fiolspelare och altviolinister kan plocka med ett fingertoppsdrag medan de ofta behåller greppet om stråken eller tar den i handen. Cello- och kontrabasspelare använder ofta flera fingrar eller tummen beroende på styrka och register. I jazz och populärmusik är kontrabasen vanligen plockad genomgående, en stil som nära relaterar till pizzicato.
- Fiol/Viola: ofta högerhands-pizzicato, ibland vänsterhands-pizzicato i virtuos repertoar (violin, viola).
- Cello: djupare, varmare pluck; kan använda tummen eller flera fingrar (cello).
- Kontrabas: både orkester- och jazztekniker förekommer (kontrabas).
Historia och betydelse
Pizzicato används i västerländsk konstmusik sedan barocken men fick särskilda färg- och rytmeffekter i romantiken och modernismen. Många kompositörer och arrangörer anger pizzicato explicit för att uppnå kontrasterande texturer eller percussiva rytmer. Praktiskt innebär det också att utövaren behöver anpassa anslagskraft, fingerval och dämpning för att kontrollera klang och artikulation.
För tolkning och övning är det vanligt att studera både höger- och vänsterhandstekniker, samt att förstå hur notbilden växlar mellan kompositionens intention och traditionell spelpraxis. Mer detaljer om tekniska övningar och specifika exempel finns ofta i metodlitteratur och instruktörers rekommendationer (fingergrepp, stränginstrument).
Hur man spelar pizzicato
När instrument av violinfamiljen spelas pizzicato plockar spelaren vanligtvis strängen med pekfingret (pekfingret) på höger hand någonstans över greppbrädan. Basister använder vanligtvis pek- och långfingret. Ibland kan spelaren vila tummen på kanten av greppbrädan för att hålla handen stadig. Ibland kan fler fingrar användas vid särskilt snabba pizzicato-avsnitt. Cellister och kontrabasister kan använda tummen för att plocka, särskilt för att spela ackord.
Det är också möjligt att spela pizzicato med vänster hand (den hand som normalt gör fingersättningen). Det är inte svårt att plocka en öppen sträng med vänster hand. Stoppade strängar är svårare, och den geniale violinisten och kompositören Niccolò Paganini skrev några virtuosa stycken med extremt svår pizzicato med vänster hand.
Ibland kan violinister bli ombedda att plocka sina instrument med dem i knäet. Detta är normalt när de medvetet imiterar en gitarr.
Mycket ofta måste spelarna snabbt byta från stråke till plockning och tillbaka igen. Det är lätt att spela en stråkton och sedan genast en plockad ton om stråktonen slutade nära stråkens häl (den ände där stråken hålls). Om den strikade tonen slutar nära spetsen behöver spelaren en stund för att göra handen redo att plocka. Det kan ta lite längre tid att gå tillbaka till stråkklangen igen eftersom spelaren måste få stråken tillbaka i spelposition.
Om det finns ett långt pizzicatoavsnitt är det bekvämare att lägga ner stråken i stället för att hålla den i höger hand hela tiden. Detta är bra så länge spelaren hinner ta upp stråken igen när den återgår till arco.
Ljudet av pizzicato
Pizzicato-toner låter korta och distanserade (staccato). Spelaren kan få olika ljud genom att plocka på olika delar av strängen. Höga toner låter mycket korta och torra. Pizzicato-toner på kontrabasen låter mycket mer resonant (stor och boomig). Kontrabaser spelar ofta pizzicato för att ge extra rytmiskt och harmoniskt stöd. Till exempel: i en vals kan cellonerna och violorna ackompanjera melodin med ett "um-cha-cha-cha, um-cha-cha-cha" medan kontrabasen bara plockar på "um" (första slaget i takten). Kontrabaserna spelar vanligtvis pizzicato när de spelar med jazzgrupper.
En speciell effekt kan åstadkommas genom att dra hårt i strängen och släppa den så att den slår mot greppbrädan. Bartók använde denna effekt flera gånger. Detta är inte samma sak som jazzbasister som slår på strängarna i slutet av en ton ("slap bass").
Pizzicato i musikhistorien
I orkestrar använde kompositörer pizzicato på 1600-talet. Monteverdi använde det i sin opera Il combattimento di Tancredi e Clorinda. På 1800-talet bad de romantiska kompositörerna ofta om pizzicato. Tjajkovskijs fjärde symfoni har en hel scherzo-sats för pizzicato strängar. Johann Strauss skrev en Pizzicato Polka och på 1900-talet skrev Britten en hel sats för pizzicato strängar i sin Simple Symphony.
Relaterade artiklar
Författare
AlegsaOnline.com Pizzicato – att plocka strängarna på stråkinstrument Leandro Alegsa
URL: https://sv.alegsaonline.com/art/77184