Cello

Historia

Cellon började användas på 1500-talet. På den tiden fanns det en familj av instrument som kallades violer. Instrumenten i violinfamiljen utvecklades också och det gjordes många experiment med instrument av olika former och storlekar. Violonen var populär som basinstrument. Den liknade en modern kontrabas. Namnet violoncello betyder "liten violon". Cellon har också fyra strängar. Cellon utvecklades som basinstrument i stråkgrupper (kontrabasen tillkom senare, "dubbla basen", dvs. spela samma instrument som cellon en oktav lägre). Den användes för att ackompanjera i basso continuo, genom att spela samma som cembalospelarens vänstra hand. När kompositörerna började skriva concerti grossi (stycken för orkester och en liten grupp solister) började de ge cellon små solonummer. På så sätt började cellon också användas som soloinstrument. Johann Sebastian Bach skrev sex mycket berömda sviter för solocello (utan ackompanjemang). De är bland de vackraste verken som skrivits för cello.

Andra kompositörer började skriva verk för solocello. Joseph Haydn skrev två solokonserter för instrumentet. Kung Friedrich Wilhelm II av Preussen älskade cellon, och han inspirerade Haydn, Mozart och Beethoven att skriva musik med intressanta cellopartier. Cellon var nu jämlik med de andra stråkinstrumenten och spelade inte längre bara en enkel baslinje.

På 1800-talet skrev många kända kompositörer musik för cello. Många av dem var själva cellister, t.ex. Carl Davidov, David Popper och Julius Klengel. Några mycket kända kompositörer som skrev viktig cellomusik var: Mendelssohn, Chopin, Schumann, Brahms, Dvořák, Fauré, Saint-Saëns, Elgar, Sergei Rakhmaninov. Två kända verk som skrivits på senare tid för cello och orkester är Benjamin Brittens Cellosymfoni och John Taveners The Protecting Veil.

Spela cello

Cellon har samma delar som violinen. Strängarna är stämda C-G-D-A, (låg till hög). Cellon spelas sittande och med instrumentet mellan knäna. Det finns en ändpinne som vilar på marken. Denna är justerbar i höjdled så att spelaren kan ställa den i en position som är bekväm för honom eller henne. Cellon spelas normalt med en stråke.

Cellon har ett djupt och fylligt ljud. Den börjar två oktaver under C, men kan gå mycket högt. För de högsta tonerna kan spelaren använda sig av "tumstocksställning" (en violinist kan inte göra detta). Detta innebär att vänster tumme trycker ner på en eller två strängar högt upp på greppbrädan ("högt" betyder "närmare bryggan" där de höga tonerna finns. I själva verket är den närmare golvet). Även om cellomusik oftast skrivs i basnyckeln går cellomusiken ofta ganska högt, så tenornyckeln används särskilt i solorepertoaren.

Några kända cellister

Den mest berömda cellisten i början av 1900-talet var den spanske cellisten Pablo Casals. Han gjorde cellon populär som soloinstrument i dag. Casals upptäckte också de berömda sviterna för cello av J.S. Bach som hade gått förlorade.

Några andra berömda cellister från förra seklet är Emanuel Feuermann, Gregor Piatigorski, Paul Tortelier, Jacqueline du Pré och Mstislav Rostropovich.

Bland dagens cellister finns Yo-Yo Ma, Julian Lloyd Webber, Octavia Philharmonica, Mischa Maisky, Kirill Rodin, Tim Hugh, Robert Cohen, Ruslan Biryukov, Pieter Wispelwey och Truls Mørk.