Viola da gamba (gamben) – historiskt stråkinstrument från 1400–1700
Upptäck viola da gamba (gamben) – ett mjukt klingande, historiskt stråkinstrument från 1400–1700-talet. Lär dig om spelteknik, historia och dess roll i renässans och barock.
Viola da gamba (i dagligt tal ofta kallad gamben eller violan) är ett historiskt stråkinstrument som spelas med en stråke. Gamben var ett av de viktigaste kammarinstrumenten från 1400- till 1700-talet och förekommer i en serie storlekar från små sopran- eller pardessus-instrument till stora bastyper.
Hur instrumentet ser ut och spelteknik
Små violer hålls i knäet, och de större hålls mellan knäna, vilket gav dem namnet viol da gamba (italienska för "benviol"). Till skillnad från moderna instrument i violin-familjen greppas bågen med handflatan uppåt — det är tvärtom jämfört med dagens båghållning för violiner, violer och cellon. Gamben har vanligtvis fler strängar än violinfamiljens instrument (ofta sex strängar), ett bandat greppbräde med löstagbara gutband (stallinor) och en relativt plattare båge och stall som gör det lättare att spela flerstämmigt.
En typisk stämning för en basgamben kan till exempel vara D–G–C–E–A–D (lägst till högst), det vill säga stämd i kvartar med en ters mellan två strängar. Strängarna var ursprungligen av tarm (gut), vilket bidrar till instrumentets varma, mjuka klang.
Användning och historisk roll
Gamben användes både i solorepertoar och i ensembler (så kallade viol consorts). De var centrala i kammarmusiken och ofta del av basso continuo i barockens musik. När violin-familjen blev allt mer populär under 1600-talet, och när människor började gå på konserter i stora konsertsalar och på operor, kom gamben i viss mån att trängas tillbaka. Den användes sällan i stora orkestrar, eftersom dess klang är bättre anpassad för intimare rum och polyfona stämmor än för stora salar och kraftfull orkestertonsättning.
Repertoar och viktiga kompositörer
Det finns ett rikt repertoar för gamben: fantasier, danse satser, variationer (divisioner) och solokonserter samt kammarmusik för konsorter. Bland framstående gambkompositörer och spelmän märks bland andra franska mästare som Marin Marais och Antoine Forqueray samt den legendariske Sainte-Colombe. I England skrev Tobias Hume och Christopher Simpson viktiga verk och läroböcker för instrumentet. Repertoaren spänner från renässansens polyfoni till barockens ornamentrika solostycken.
Återupplivande och moderna spelare
I och med 1900- och 2000-talens tidigt historiska intresse och "historiskt informerade framföranden" har gamben fått ett starkt uppsving. Moderna instrumentmakare bygger repliker efter historiska modeller, och många musiker specialiserar sig på gamben. Bland nutida kända gambister finns exempelvis Jordi Savall, Paolo Pandolfo och Wieland Kuijken, som alla har bidragit till att återuppväcka instrumentets rika repertoar för nutida publik.
Sammanfattning: Gamben är ett mångsidigt, merstämmigt och mjukt klingande stråkinstrument med långa traditioner i kammarmusiken. Det skiljer sig tydligt från violin-familjen i konstruktion, spelteknik och klang, och trots att det förlorade sin dominerande ställning i stora orkestrar under 1600–1700-talen har det genom modern forskning och framförandepraxis återfått en tydlig plats i konsertlivet.
En ritning som visar olika storlekar på violer, från Michael Praetorius' Syntagma musicum (1618).
Beskrivning
Violer är gjorda av trä och liknar violinfamiljen. De flesta violer har sex strängar, även om detta antal varierade under århundradena. Strängarna är gjorda av tarm och är inte lika spända som på en violin. Gribbrädan har band som en gitarr, förutom att de också var gjorda av tarm. De knöts runt greppbrädan och kunde flyttas för att stämmas. Dessa band hjälper spelaren att hitta den exakta platsen att sätta fingrarna på. Ibland var toppen av rullarna på greppbrädan vackert dekorerade. Instrumenten har sluttande axlar och en platt rygg. Gamben, liksom vihuela som den utvecklades ur, har en brygga som är plattare än bryggan på en modern fiol. Detta gör det lättare att spela ackord. Bågen var konvex till formen, där en violinbåge är konkav.
Storlekar
Violer tillverkades i olika storlekar. En uppsättning violer i olika storlekar - kanske fyra eller fem instrument - förvarades ibland tillsammans i en kista (stor låda), vilket är anledningen till att de kallades för en "violkista". När de spelades tillsammans talade man om en "konsort av violer". En konsort hade normalt minst ett diskant-, tenor- och basinstrument. En "broken consort" innebar en blandning av olika instrument: violer, blockflöjter osv. Lute och basviolin spelades ofta tillsammans. De var stämda i fjärdedelar, med en stor tertial i mitten.
Strängarna på en basviolin (motsvarande cellon i den moderna violinfamiljen) är stämda (från den lägsta tonen, nästan två oktaver under mellersta C, och uppåt) till D - G - C - E - A -D. Tenorfiolen kallades ofta för viola da gamba (bokstavligen: "benfiolen"). Det var den mest populära storleken för solomusik och många kompositörer skrev sonater för viola da gamba. Den största gambaen kallas violone. Den utvecklades till den moderna kontrabasen. Det är därför som kontrabasen har en lite annorlunda form än violin, viola och cello. En del kontrabasspelare håller idag stråken med handflatan (insidan) av handen uppåt, som violspelare.
Historia
|
|
| ||||
| Problem med att lyssna på den här filen? Se hjälp för media. | |||||
|
|
| ||||
| Problem med att lyssna på den här filen? Se hjälp för media. | |||||
|
|
| ||||
| Problem med att lyssna på den här filen? Se hjälp för media. | |||||
|
|
| ||||
| Problem med att lyssna på den här filen? Se hjälp för media. | |||||
Fiolen var populär i de rika människornas hem och vid det kungliga hovet. Under Elisabet I:s och senare kung Karl I:s regeringstid skrev kompositörer som William Byrd, John Dowland, Orlando Gibbons, John Jenkins och William Lawes violmusik. Solosonater skrevs av många kompositörer, däribland Marin Marais, Johann Sebastian Bach och Karl Friedrich Abel. Några av de sista och största fantasierna för violkonsort skrevs av Henry Purcell.
Efter mitten av 1700-talet glömde man bort gamben tills 1900-talet då det uppstod ett nytt intresse för tidig musik och folk som Arnold Dolmetsch började tillverka den igen så att man kunde spela renässans- och barockmusik på gamba. I dag finns det många föreningar för människor som är intresserade av att spela fiol.
Det finns numera många föreningar för personer som är intresserade av fiolspel. Ett av dessa, Viola da Gamba Society, har ett världsomspännande medlemskap. Vissa moderna kompositörer har också skrivit för gamba, t.ex. John Tavener, Sally Beamish, Thea Musgrave, Tan Dun och Poul Ruders. Det finns en grupp som heter Fretwork som framför musik för gamba.
Violon eller stor basviolin. Målning av Sir Peter Lely, ca 1640, nederländskfödd engelsk målare från barocktiden. Instrumentet är mycket stort, ganska italienskt till formen och det har fyrkantiga axlar och moderna F-hål.
Frågor och svar
F: Vad är en altfiol?
S: En fiol är ett stränginstrument som spelas med en stråke.
F: När var fiolen populär?
S: Fiolen var populär från 1400-talet till 1700-talet.
F: Hur hålls små violer?
S: Små violer hålls i knät.
F: Hur hålls större violer?
S: Större violer hålls mellan knäna, vilket gav dem namnet "viol da gamba".
F: Hur håller man i stråken när man spelar fiol?
S: Stråken hålls med handflatan uppåt, tvärtom jämfört med dagens stråkhållning för violiner, altvioliner eller cellon.
F: Vad betyder "viol da gamba"?
S: "Viol da gamba" betyder en benfiol.
F: Varför blev violerna mindre viktiga?
S: Violerna blev mindre viktiga när violinfamiljen blev populär på 1600-talet och folk började gå på konserter i stora konserthallar och på operor.
Sök