Viola da gamba (i dagligt tal ofta kallad gamben eller violan) är ett historiskt stråkinstrument som spelas med en stråke. Gamben var ett av de viktigaste kammarinstrumenten från 1400- till 1700-talet och förekommer i en serie storlekar från små sopran- eller pardessus-instrument till stora bastyper.
Hur instrumentet ser ut och spelteknik
Små violer hålls i knäet, och de större hålls mellan knäna, vilket gav dem namnet viol da gamba (italienska för "benviol"). Till skillnad från moderna instrument i violin-familjen greppas bågen med handflatan uppåt — det är tvärtom jämfört med dagens båghållning för violiner, violer och cellon. Gamben har vanligtvis fler strängar än violinfamiljens instrument (ofta sex strängar), ett bandat greppbräde med löstagbara gutband (stallinor) och en relativt plattare båge och stall som gör det lättare att spela flerstämmigt.
En typisk stämning för en basgamben kan till exempel vara D–G–C–E–A–D (lägst till högst), det vill säga stämd i kvartar med en ters mellan två strängar. Strängarna var ursprungligen av tarm (gut), vilket bidrar till instrumentets varma, mjuka klang.
Användning och historisk roll
Gamben användes både i solorepertoar och i ensembler (så kallade viol consorts). De var centrala i kammarmusiken och ofta del av basso continuo i barockens musik. När violin-familjen blev allt mer populär under 1600-talet, och när människor började gå på konserter i stora konsertsalar och på operor, kom gamben i viss mån att trängas tillbaka. Den användes sällan i stora orkestrar, eftersom dess klang är bättre anpassad för intimare rum och polyfona stämmor än för stora salar och kraftfull orkestertonsättning.
Repertoar och viktiga kompositörer
Det finns ett rikt repertoar för gamben: fantasier, danse satser, variationer (divisioner) och solokonserter samt kammarmusik för konsorter. Bland framstående gambkompositörer och spelmän märks bland andra franska mästare som Marin Marais och Antoine Forqueray samt den legendariske Sainte-Colombe. I England skrev Tobias Hume och Christopher Simpson viktiga verk och läroböcker för instrumentet. Repertoaren spänner från renässansens polyfoni till barockens ornamentrika solostycken.
Återupplivande och moderna spelare
I och med 1900- och 2000-talens tidigt historiska intresse och "historiskt informerade framföranden" har gamben fått ett starkt uppsving. Moderna instrumentmakare bygger repliker efter historiska modeller, och många musiker specialiserar sig på gamben. Bland nutida kända gambister finns exempelvis Jordi Savall, Paolo Pandolfo och Wieland Kuijken, som alla har bidragit till att återuppväcka instrumentets rika repertoar för nutida publik.
Sammanfattning: Gamben är ett mångsidigt, merstämmigt och mjukt klingande stråkinstrument med långa traditioner i kammarmusiken. Det skiljer sig tydligt från violin-familjen i konstruktion, spelteknik och klang, och trots att det förlorade sin dominerande ställning i stora orkestrar under 1600–1700-talen har det genom modern forskning och framförandepraxis återfått en tydlig plats i konsertlivet.
