Gamba

Beskrivning

Violer är gjorda av trä och liknar violinfamiljen. De flesta violer har sex strängar, även om detta antal varierade under århundradena. Strängarna är gjorda av tarm och är inte lika spända som på en violin. Gribbrädan har band som en gitarr, förutom att de också var gjorda av tarm. De knöts runt greppbrädan och kunde flyttas för att stämmas. Dessa band hjälper spelaren att hitta den exakta platsen att sätta fingrarna på. Ibland var toppen av rullarna på greppbrädan vackert dekorerade. Instrumenten har sluttande axlar och en platt rygg. Gamben, liksom vihuela som den utvecklades ur, har en brygga som är plattare än bryggan på en modern fiol. Detta gör det lättare att spela ackord. Bågen var konvex till formen, där en violinbåge är konkav.

Storlekar

Violer tillverkades i olika storlekar. En uppsättning violer i olika storlekar - kanske fyra eller fem instrument - förvarades ibland tillsammans i en kista (stor låda), vilket är anledningen till att de kallades för en "violkista". När de spelades tillsammans talade man om en "konsort av violer". En konsort hade normalt minst ett diskant-, tenor- och basinstrument. En "broken consort" innebar en blandning av olika instrument: violer, blockflöjter osv. Lute och basviolin spelades ofta tillsammans. De var stämda i fjärdedelar, med en stor tertial i mitten.

Strängarna på en basviolin (motsvarande cellon i den moderna violinfamiljen) är stämda (från den lägsta tonen, nästan två oktaver under mellersta C, och uppåt) till D - G - C - E - A -D. Tenorfiolen kallades ofta för viola da gamba (bokstavligen: "benfiolen"). Det var den mest populära storleken för solomusik och många kompositörer skrev sonater för viola da gamba. Den största gambaen kallas violone. Den utvecklades till den moderna kontrabasen. Det är därför som kontrabasen har en lite annorlunda form än violin, viola och cello. En del kontrabasspelare håller idag stråken med handflatan (insidan) av handen uppåt, som violspelare.

Historia

	Kapten Tobias Hume (1569-1645) - Tobak, nr 3 från första delen av Ayres or the Musicall Humours (1605) Framfört av Phillip W. Serna
Problem med att lyssna på den här filen? Se hjälp för media.

 

	Marin Marais (1656-1728) - Pièces a Une Viole du Premier Livre (1686) - Preludium - Fantaisie - Allemande - Double - Courante - Double - Sarabande - Gigue - Double Uppförd New Comma Baroque
Problem med att lyssna på den här filen? Se hjälp för media.

 

	Marin Marais (1656-1728) - Sonnerie de Sainte-Geneviève du Mont de Paris "The Bells of St. Genevieve" från La Gamme et Autres Morceaux de Symphonie (1723) Framfört av New Comma Baroque
Problem med att lyssna på den här filen? Se hjälp för media.

 

	Carl Friedrich Abel (1723-1787) - Allegro, WKO 205 från 27 stycken för obemannad viola da gamba Framfört av Phillip W. Serna
Problem med att lyssna på den här filen? Se hjälp för media.

Fiolen var populär i de rika människornas hem och vid det kungliga hovet. Under Elisabet I:s och senare kung Karl I:s regeringstid skrev kompositörer som William Byrd, John Dowland, Orlando Gibbons, John Jenkins och William Lawes violmusik. Solosonater skrevs av många kompositörer, däribland Marin Marais, Johann Sebastian Bach och Karl Friedrich Abel. Några av de sista och största fantasierna för violkonsort skrevs av Henry Purcell.

Efter mitten av 1700-talet glömde man bort gamben tills 1900-talet då det uppstod ett nytt intresse för tidig musik och folk som Arnold Dolmetsch började tillverka den igen så att man kunde spela renässans- och barockmusik på gamba. I dag finns det många föreningar för människor som är intresserade av att spela fiol.

Det finns numera många föreningar för personer som är intresserade av fiolspel. Ett av dessa, Viola da Gamba Society, har ett världsomspännande medlemskap. Vissa moderna kompositörer har också skrivit för gamba, t.ex. John Tavener, Sally Beamish, Thea Musgrave, Tan Dun och Poul Ruders. Det finns en grupp som heter Fretwork som framför musik för gamba.

Violon eller stor basviolin. Målning av Sir Peter Lely, ca 1640, nederländskfödd engelsk målare från barocktiden. Instrumentet är mycket stort, ganska italienskt till formen och det har fyrkantiga axlar och moderna F-hål.