Brazil (1985) — dystopisk sci-fi-satir av Terry Gilliam

Filmen utspelar sig i en dystopisk, byråkratisk framtid. Sam Lowry är en lågmäld regeringsanställd. Han dagdrömmer och ser sig själv som en bevingad krigare som räddar en jungfru i nöd. En fluga fastnar i en skrivare och skapar ett fel. Detta resulterar i att Archibald Buttle arresteras i stället för Archibald Tuttle. Buttle dör under förhöret. Tuttle är en rebellisk luftkonditioneringsreparatör och misstänkt terrorist.

Sam får i uppdrag att ställa saker och ting till rätta. Sam besöker Buttles änka och träffar grannen Jill Layton. Han blir förvånad när han upptäcker att hon ser ut som kvinnan i hans dröm. Jill har försökt hjälpa mrs Buttle att ta reda på vad som hände med hennes man. Hennes ansträngningar har blockerats av byråkratin. Utan att hon vet om det anses hon nu vara Tuttles terroristmedhjälpare. Detta beror på hennes försök att rapportera misstaget med Buttles arrestering.

Sam rapporterar ett fel på luftkonditioneringen i sin lägenhet. Central Services vill inte hjälpa till. Tuttle kommer oväntat till hans hjälp. Tuttle har tidigare arbetat för Central Services. Han slutade på grund av att han inte gillade pappersarbetet. Tuttle reparerar Sams luftkonditionering. Därefter anländer två anställda från Central Services, Spoor och Dowser. Sam måste distrahera dem så att Tuttle kan fly. Arbetarna återvänder senare för att slå sönder Sams luftkonditionering under förevändning att reparera den.

Sam upptäcker att det enda sättet att få veta mer om Jill är att bli befordrad till informationssökning. Här kan han få tillgång till hennes hemliga uppgifter. Han har tidigare tackat nej till en befordran som hans mor Ida ordnat. Hon är besatt av att genomgå plastikkirurgi av den kosmetiska kirurgen dr Jaffe. På Idas fest talar Sam med biträdande minister Helpmann. Han får sin befordran.

Sam hämtar Jills journaler. Han spårar upp henne innan hon kan gripas. Han förfalskar sedan journalerna för att säga att hon är död. Detta gör att hon kan fly. De två delar en romantisk natt tillsammans. De arresteras av regeringen under pistolhot. Sam anklagas för förräderi för att ha missbrukat sin nya position. Sam hålls fast i en stol i ett stort rum. Han ska torteras av sin gamle vän Jack Lint. Sam får veta att Jill dödades när hon gjorde motstånd mot gripandet.

Jack är på väg att påbörja tortyren. Tuttle bryter sig in i ministeriet, skjuter Jack, räddar Sam och spränger ministeriet i luften.

Sam och Tuttle flyr tillsammans. Tuttle försvinner bland en massa pappersrester från den förstörda byggnaden.

Sam snubblar in på Idas väninnas begravning. Vännen hade dött efter alltför mycket skönhetsoperationer. Sam upptäcker att hans mamma nu liknar Jill. Hon är alltför upptagen med att bli uppvaktad av unga män för att bry sig om sin sons situation.

Vakter stör begravningen. Sam faller ner i den öppna kistan. Han faller genom ett svart tomrum. Han landar på en gata från sina dagdrömmar. Han försöker fly från polisen och monstren genom att klättra uppför en hög med flexibla rör.

Han öppnar en dörr och går igenom den. Han blir förvånad över att han befinner sig i en lastbil som körs av Jill. De två lämnar staden tillsammans.

Detta "lyckliga slut" är dock en illusion. I verkligheten sitter han fortfarande fastspänd i stolen. Det antyds att Jack har lobotomiserat honom. När Jack och Helpmann inser att Sam har fallit ner i lycklig galenskap förklarar de att han är en förlorad sak och lämnar rummet. Sam sitter kvar i stolen, ler och nynnar på "Aquarela do Brasil".

Huvudrollsinnehavare

• Jonathan Pryce som Sam Lowry. Pryce har beskrivit rollen som en av höjdpunkterna i sin karriär. Tom Cruise var också aktuell för rollen.
• Kim Greist som Jill Layton. Gilliams första val för rollen var Ellen Barkin; Jamie Lee Curtis, Rebecca De Mornay, Rae Dawn Chong, Joanna Pacuła, Rosanna Arquette, Kelly McGillis och Madonna var också aktuella. Gilliam var enligt uppgift missnöjd med Greists prestation och valde därför att klippa eller redigera några av hennes scener.
• Robert De Niro som Archibald "Harry" Tuttle. De Niro ville fortfarande ha en roll i filmen efter att ha nekats rollen som Jack Lint, så Gilliam erbjöd honom den mindre rollen som Tuttle.
• Katherine Helmond i rollen som Ida Lowry. Enligt Helmond ringde Gilliam henne och sa: "Jag har en roll till dig och jag vill att du ska komma hit och göra den, men du kommer inte att se särskilt snygg ut i den". Sminket applicerades av Gilliams fru Maggie. Under produktionen tillbringade Helmond tio timmar om dagen med en mask fastklistrad i ansiktet; hennes scener fick skjutas upp på grund av de blåsor detta orsakade.
• Ian Holm som Mr Kurtzmann, Sams chef.
• Bob Hoskins i rollen som Spoor, en statligt anställd värmeingenjör som inte gillar Harry Tuttle.
• Michael Palin som Jack Lint. Robert De Niro läste manuset och visade intresse för rollen, men Gilliam hade redan lovat rollen till Palin, en vän och regelbunden medarbetare. Palin beskrev karaktären som "någon som var allt som Jonathan Pryces karaktär inte var: han är stabil, han har en familj, han är bofast, bekväm, hårt arbetande, charmig, sällskaplig - och helt och hållet skrupelfri. Det var på det sättet vi kände att vi kunde få fram det onda i Jack Lint."
• Ian Richardson som Mr Warrenn, Sams nya chef på Information Retrieval.
• Peter Vaughan som Helpmann, biträdande informationsminister.

Medverkande personer

• Jim Broadbent som doktor Louis Jaffe, Ida Lowrys plastikkirurg.
• Brian Miller i rollen som Archibald Buttle, mannen som fängslades och oavsiktligt dödades för Archibald Tuttles brott.
• Sheila Reid som Mrs Veronica Buttle, Archibald Buttles änka.
• Barbara Hicks i rollen som fru Alma Terrain.
• Kathryn Pogson som Shirley Terrain, Almas dotter.
• Bryan Pringle som servitören Spiro.
• Derrick O'Connor som Dowser, Spoors partner.
• Elizabeth Spender som Alison "Barbara" Lint, Jacks fru.
• Holly Gilliam, dotter till regissören Terry Gilliam, som Holly Lint, Jacks dotter.
• Derek Deadman och Nigel Planer som Bill och Charlie, arbetare som reparerar taket hos Buttles.
• Gorden Kaye i rollen som M.O.I.-portier.
• Myrtle Devenish som Jacks sekreterare.
• Roger Ashton-Griffiths som präst.
• Jack Purvis som doktor Chapman.
• Andre Gregory som Luke

Cameos

• Medförfattaren Charles McKeown i rollen som Harvey Lime, Sams kollega.
• Regissören Terry Gilliam som rökare på Shang-ri La Towers.

Skriva

Gilliam utvecklade berättelsen och skrev det första utkastet till manus tillsammans med Charles Alverson. Alverson fick betalt för sitt arbete, men var inte krediterad.

Gilliam, McKeown och Stoppard samarbetade om ytterligare utkast. Brazil utvecklades under titlarna The Ministry och 1984 ½. Detta hänvisade till Orwells original Nineteen Eighty-Four och även till 8½ av Federico Fellini. Gilliam nämner Fellini som en av detta regissörinfluenser. Under filmens produktion flöt andra arbetstitlar omkring. Dessa var bland annat The Ministry of Torture, How I Learned to Live with the System-So Far och So That's Why the Bourgeoisie Sucks. Det slutliga valet av Brazil gällde namnet på signaturmelodin.

I en intervju med Salman Rushdie sa Gilliam följande:

Brasilien kom specifikt från den tiden, från närmandet till 1984. Den var hotande. Faktum är att den ursprungliga titeln på Brazil var 1984 ½. Fellini var en av mina stora gudar och det var 1984, så låt oss sätta ihop dem. Tyvärr gjorde den där jäveln Michael Radford en version av 1984 och kallade den 1984, så jag blev blåst.

Gilliam hänvisar ibland till den här filmen som den andra i sin "Trilogy of Imagination", som börjar med Time Bandits (1981) och slutar med The Adventures of Baron Munchausen (1988). Alla handlar om "galenskapen i vårt besvärligt ordnade samhälle och önskan att fly från det med alla tänkbara medel". Alla tre filmerna fokuserar på denna kamp och försöken att fly från den genom fantasi - Time Bandits, genom ett barns ögon, Brazil, genom en man i trettioårsålderns ögon, och Munchausen, genom en äldre mans ögon. År 2013 kallade Gilliam också Brazil för den första delen av en dystopisk satirtrilogi som den bildar tillsammans med 12 Monkeys från 1995 och The Zero Theorem från 2013 (även om han senare skulle förneka att han sagt detta).

Gilliam har sagt att Brazil inspirerades av George Orwells Nineteen Eighty-Four. Han har dock erkänt att han aldrig har läst den. Kritiker har påpekat många likheter och skillnader mellan de två.

Formuläret 27B/6 i Brasilien är en anspelning på George Orwells lägenhet 27B Canonbury Square i London. Det var där Orwell bodde när han skrev delar av Nineteen Eighty-Four.

Produktionsdesign

Gilliam använder ofta mycket breda objektiv och lutande kameravinklar. Dessa är ovanligt breda jämfört med vanliga Hollywoodproduktioner. Gilliam gjorde filmens vidvinkelbilder med 14 mm (Zeiss), 11 mm och 9,8 mm (Kinoptik) objektiv. 9,8 mm-objektivet var en ny teknisk innovation. Det var ett av de första objektiven med mycket kort brännvidd som inte hade fisköga. Under årens lopp har 14 mm-objektivet informellt blivit känt som "The Gilliam" bland filmskapare. Detta beror på att regissören ofta använde det sedan Brazil.

Musik

Geoff Muldaur framförde en version av Ary Barrosos berömda sång "Aquarela do Brasil" från 1939. Namnet betyder "Brasiliens akvarell". Det kallas ofta helt enkelt "Brazil" på engelska.

Musiken arrangerades av MichaelKamen. Hans orkestrering av filmen gjorde den mer acceptabel för den moderna smaken. Denna version används ofta i sammanhang som har lite att göra med Brazil och mer med Gilliams dystopiska vision.

Kamen, som gjorde filmmusiken, spelade ursprungligen in "Brazil" med sång av Kate Bush. Denna inspelning fanns inte med i själva filmen eller i det ursprungliga soundtracket. Den har dock tagits med på senare utgåvor av soundtracket.

Gilliam minns att han fick inspiration till låten:

Den här platsen var en metallurgisk stad, där allt var täckt av ett grått metalliskt damm... Till och med stranden var helt täckt av damm, det var verkligen dystert. Solen höll på att gå ner och var mycket vacker. Kontrasten var extraordinär. Jag hade den här bilden av en man som satt där på den här smutsiga stranden med en bärbar radio, inställd på dessa märkliga eskapistiska latinska låtar som Brazil. Musiken förde honom bort på något sätt och fick världen att verka mindre blå för honom.

Kampen för final cut

Filmen producerades av Arnon Milchans bolag Embassy International Pictures. Gilliams originalversion av filmen är 142 minuter lång och slutar på en mörk ton. Denna version släpptes internationellt av 20th Century Fox.

Den amerikanska distributionen sköttes av Universal, vars chefer ansåg att slutet testades dåligt. Universals ordförande Sid Sheinberg insisterade på en dramatisk omarbetning av filmen för att ge den ett lyckligt slut. Han föreslog att man skulle testa de båda versionerna för att se vilken som gav bäst resultat. Vid ett tillfälle arbetade två redigeringsgrupper med filmen, varav en utan Gilliams vetskap. En version av Brazil skapades av studion med ett mer konsumentvänligt slut.

Det blev en lång fördröjning utan några tecken på att filmen skulle släppas. Gilliam tog ut en helsidesannons i branschtidningen Variety där han uppmanade Sheinberg att släppa Brazil i den avsedda versionen. Sheinberg talade offentligt om sin tvist med Gilliam i intervjuer och satte upp en egen annons i Daily Variety där han erbjöd sig att sälja filmen. Gilliam genomförde privata visningar av Brazil (utan studions godkännande) för filmskolor och lokala kritiker. Samma kväll som Universals prisutmanare Out of Africa hade premiär i New York, tilldelades Brazil priset Los Angeles Film Critics Association för "bästa film". Detta fick Universal att slutligen gå med på att släppa en modifierad 132-minutersversion under överinseende av Gilliam, 1985.

På Rotten Tomatoes har filmen ett betyg på 98 procent. Kritiken på sajten lyder: "Brazil, Terry Gilliams visionära orwellska fantasi, är en djärv mörk komedi fylld av märkliga, fantasifulla bilder."

På Metacritic fick den 88 %.

Kenneth Turan, kritiker på Los Angeles Times, beskrev filmen som "den mest kraftfulla satiriska politiska filmen sedan Dr. Strangelove".

Janet Maslin i New York Times skrev "Terry Gilliams Brazil, en munter, spirituellt observerad vision av en extremt dyster framtid, är ett utmärkt exempel på komedins förmåga att understryka seriösa idéer, även högtidliga sådana."

Roger Ebert var mindre entusiastisk i Chicago Sun-Times och gav filmen två av fyra stjärnor och hävdade att den var "svår att följa".

Utmärkelser

År 2004 utnämnde Total Film Brazil till den 20:e bästa brittiska filmen genom tiderna.

År 2005 utnämnde Time-filmrecensenterna Richard Corliss och Richard Schickel Brazil till en av de 100 bästa filmerna genom tiderna.

År 2006 röstade Channel 4 fram Brazil som en av de "50 filmerna att se innan du dör", strax innan filmen sändes på FilmFour.

Filmen är nummer 83 på Empire Magazines lista över de 500 bästa filmerna genom tiderna.

Wired rankade Brasilien som nummer 5 på sin lista över de 20 bästa sci-fi-filmerna.

Entertainment Weekly listade Brazil som den sjätte bästa science fiction-filmen som släppts sedan 1982. Tidningen rankade också filmen som nummer 13 på sin lista över "The Top 50 Cult Films".

Filmen nominerades till två Oscars: originalmanus och bästa konstregi.

Enligt Gilliam i en intervju med Clive James i hans onlineprogram Talking in the Library är Brazil - till hans förvåning - tydligen en favoritfilm för extremhögern i USA.

Hemma medier

Brazil har släppts fyra gånger av The Criterion Collection: 1996 som en LaserDisc-box med fem skivor, 1999 och 2006 som en DVD-box med tre skivor, 2006 som en DVD med en enda skiva och 2012 som en Blu-ray-box med två skivor. Förpackningen för boxarna med tre skivor från 1999 och 2006 är identiska till utseendet, men den senare utgåvan är kompatibel med tv-apparater med bredbildsformat.

Med undantag för singeldisc-versionen har alla versioner samma specialfunktioner: en 142 minuter lång klippning av filmen (av Gilliam kallad den "femte och sista klippningen"), Sheinbergs 94 minuter långa klippning av "Love Conquers All" för syndikerad tv, samt olika gallerier och featuretter.

En Blu-ray med den 132 minuter långa amerikanska versionen av filmen släpptes i USA den 12 juli 2011 av Universal. Den innehåller endast den versionen av filmen och inga extrafunktioner.

Film

Andra filmer som inspirerats av Brasiliens filmfotografi, konstdesign och/eller allmänna atmosfär är Jean-Pierre Jeunets och Marc Caros filmer Delicatessen (1991) och The City of Lost Children (1995), Rocky Mortons och Annabel Jankels Super Mario Bros. (1993), bröderna Coens The Hudsucker Proxy (1994) och Alex Proyas Dark City (1998).

Produktionsdesignen och ljussättningen i Tim Burtons Batman har jämförts med Brazil. Tim Burton och produktionsdesignern Anton Furst studerade Brasilien som referens för Batman.

Slutet på Neil Marshalls The Descent var mycket inspirerat av Brazil, och Marshall förklarade i en intervju att "det ursprungliga slutet på Brazil var en stor inspiration för det ursprungliga slutet på The Descent - idén om att någon kan bli galen på utsidan, men att de inombords har funnit lyckan".

Teknik

Den högteknologiska estetiken i Brasilien inspirerade scenografin i Max Cohens lägenhet i filmen Pi. Brasilien var också en inspirationskälla för filmen Sucker Punch (2011).

Brasilien har också erkänts som en inspirationskälla för författare och konstnärer inom steampunk-subkulturen.

Den dystopiska förutsättningen för videospelet We Happy Few från 2018 är till stor del inspirerad av Brasilien.