Bundesverfassungsgericht

Kompetens

Den federala lagstiftningen hjälper till att beskriva vad domstolen kan göra och hur den fungerar. Enligt artikel 20.3 i Grundgesetz kan de tre regeringsgrenarna - parlamentet, ministrarna och domstolarna - endast göra det som konstitutionen tillåter. Domstolen kan besluta att handlingar som utförs av alla tre grenarna inte är tillåtna enligt konstitutionen och hindra dem från att äga rum.

Det finns olika anledningar till att en domstol anser att något är författningsstridigt:

• Formella överträdelser (brott mot reglerna)
• Att göra något som inte är tillåtet enligt konstitutionen
• Att inte göra något på rätt sätt tillåts "bryta mot förfarandena".
• Materiella konflikter (ignorerar en del av konstitutionen).
• Att göra något som är tillåtet, men strunta i en annan del av konstitutionen, t.ex. strunta i de medborgerliga rättigheter som garanteras i Grundgesetz. Den federala regeringen måste till exempel skydda Tysklands och dess medborgares säkerhet. För att göra detta gav den flygvapnet befogenhet att skjuta ner kapade flygplan. Bundesverfassungsgericht stoppade lagen eftersom rätten till liv var viktigare.

Domstolens beslut om materiella konflikter tillämpas genom en federal lag genom lagen om den federala författningsdomstolen (BVerfGG).

Domstolen behandlar endast vissa fall:

• Konstitutionellt klagomål (tyska: Verfassungsbeschwerde)

Vem som helst kan klaga till domstolen om att hans eller hennes konstitutionella rättigheter har kränkts. Det har varit några av de viktigaste besluten som domstolen har fattat. Några viktiga lagar har upphävts, särskilt om skatter.

• Abstrakt reglering Kontroll

Vissa andra regeringsorgan, till exempel Bundesländer, kan begära att domstolen förklarar en federal lag för grundlagsstridig. De lagar som legaliserar abort har två gånger förklarats vara författningsstridiga av författningsdomstolen.

• Kontroll av betongreglering

Alla vanliga domstolar som behandlar ett ärende kan avbryta ärendet och fråga den federala författningsdomstolen om lagen är konstitutionell. Om den är det kan den ordinarie domstolen fortsätta att behandla målet.

• Federala tvister

Federala organ, inklusive ledamöter av förbundsdagen, kan väcka tvister om befogenheter och förfaranden vid domstolen.

• Tvist mellan stat och förbund

Delstaterna kan be domstolen avgöra om de eller förbundsregeringen har rätt att göra något eller om något görs på rätt sätt.

• Undersökningskommitté Kontroll

Förbundsdagens undersökningskommittéer, enskilda ledamöter i förbundsdagen eller den federala regeringen kan begära att domstolen beslutar om kommitténs befogenheter och förfaranden.

• Granskning av de federala valen

Alla regeringsorgan eller berörda väljare kan begära att domstolen undersöker om ett federalt val har genomförts korrekt.

• Förfarande vid åtal

Om förbundsdagen, förbundsrådet eller den federala regeringen anser att presidenten eller en domare eller medlem av en av de federala högsta domstolarna har brutit mot författningen eller en federal lag, beslutar Bundesverfassungsgericht om de ska avsättas från sitt ämbete.

• Förbjuda ett politiskt parti

Endast författningsdomstolen har befogenhet att förbjuda ett politiskt parti. Detta har bara hänt två gånger, båda gångerna på 1950-talet: Sozialistische Reichspartei (SRP) var ett nynazistiskt parti. Det förbjöds 1952. Tysklands kommunistiska parti (KPD) förbjöds 1956. År 2003 misslyckades det tredje fallet med att förbjuda ett parti. Domstolen upptäckte att många av tjänstemännen i det högerextrema Nationaldemokratiska partiet (NPD) i själva verket kontrollerades av den tyska underrättelsetjänsten. Domstolen beslutade att inte fortsätta att behandla fallet.  

Organisation

Domstolen har 16 domare. De är indelade i två grupper, kallade senat, med åtta domare. Ordföranden i den ena senaten är också domstolens ordförande ("chefsdomare"). Ordföranden i den andra senaten är vice ordförande. De flesta mål prövas av en "kammare" som består av tre ledamöter i den ena senaten. Alla tre domare i kammaren måste vara överens om ett beslut. En kammare måste använda sig av prejudikat (tidigare domar). Om en kammare anser att ett prejudikat bör ändras måste de låta fallet avgöras av senaten som helhet. Om en senat anser att ett prejudikat som den andra senaten har fastställt bör ändras, måste den andra senaten be plenum (ett möte med alla 16 domare) att ändra prejudikatet.

Senatens beslut kräver en absolut majoritet av fem röster (i vissa fall krävs två tredjedelars majoritet, dvs. sex av åtta röster). BVerfGG bestämmer vilken typ av ärenden som en senat behandlar.

Val av domare

Fyra domare i varje senat väljs av förbundsdagen. De övriga väljs av Bundesrat. För att välja en domare krävs två tredjedels majoritet.

Domarna har en mandatperiod på 12 år, men de måste gå i pension när de fyller 68 år. En domare måste vara minst 40 år gammal och vara en välutbildad jurist. Tre av åtta ledamöter i varje senat måste ha varit domare i en federal högsta domstol. Av de övriga fem ledamöterna i varje senat har de flesta domare varit professor i juridik vid ett universitet, tjänsteman eller advokat.

De flesta domare drar sig tillbaka från det offentliga livet i slutet av sin mandatperiod. Ett anmärkningsvärt undantag var Roman Herzog, som valdes till förbundspresident 1994, strax före slutet av sin mandatperiod som domstolens ordförande.