Bundesverfassungsgericht är Tysklands federala författningsdomstol. Den prövar inte vanliga brottmål. I stället behandlar den frågor som påverkar Tysklands konstitution.
Domstolen är belägen i Karlsruhe. Detta var för att visa att den var skild från den federala regeringen, som först hade sitt säte i Bonn, och andra federala organ som den tyska underrättelsetjänsten (BND), som har sitt säte i München.
Den federala lagstiftningen hjälper till att beskriva vad domstolen kan göra och hur den fungerar. Enligt artikel 20.3 i Grundgesetz kan de tre regeringsgrenarna - parlamentet, ministrarna och domstolarna - endast göra det som konstitutionen tillåter. Domstolen kan besluta att handlingar som utförs av alla tre grenarna inte är tillåtna enligt konstitutionen och hindra dem från att äga rum.
Det finns olika anledningar till att en domstol anser att något är författningsstridigt:
Domstolens beslut om materiella konflikter tillämpas genom en federal lag genom lagen om den federala författningsdomstolen (BVerfGG).
Domstolen behandlar endast vissa fall:
Vem som helst kan klaga till domstolen om att hans eller hennes konstitutionella rättigheter har kränkts. Det har varit några av de viktigaste besluten som domstolen har fattat. Några viktiga lagar har upphävts, särskilt om skatter.
Vissa andra regeringsorgan, till exempel Bundesländer, kan begära att domstolen förklarar en federal lag för grundlagsstridig. De lagar som legaliserar abort har två gånger förklarats vara författningsstridiga av författningsdomstolen.
Alla vanliga domstolar som behandlar ett ärende kan avbryta ärendet och fråga den federala författningsdomstolen om lagen är konstitutionell. Om den är det kan den ordinarie domstolen fortsätta att behandla målet.
Federala organ, inklusive ledamöter av förbundsdagen, kan väcka tvister om befogenheter och förfaranden vid domstolen.
Delstaterna kan be domstolen avgöra om de eller förbundsregeringen har rätt att göra något eller om något görs på rätt sätt.
Förbundsdagens undersökningskommittéer, enskilda ledamöter i förbundsdagen eller den federala regeringen kan begära att domstolen beslutar om kommitténs befogenheter och förfaranden.
Alla regeringsorgan eller berörda väljare kan begära att domstolen undersöker om ett federalt val har genomförts korrekt.
Om förbundsdagen, förbundsrådet eller den federala regeringen anser att presidenten eller en domare eller medlem av en av de federala högsta domstolarna har brutit mot författningen eller en federal lag, beslutar Bundesverfassungsgericht om de ska avsättas från sitt ämbete.
Endast författningsdomstolen har befogenhet att förbjuda ett politiskt parti. Detta har bara hänt två gånger, båda gångerna på 1950-talet: Sozialistische Reichspartei (SRP) var ett nynazistiskt parti. Det förbjöds 1952. Tysklands kommunistiska parti (KPD) förbjöds 1956. År 2003 misslyckades det tredje fallet med att förbjuda ett parti. Domstolen upptäckte att många av tjänstemännen i det högerextrema Nationaldemokratiska partiet (NPD) i själva verket kontrollerades av den tyska underrättelsetjänsten. Domstolen beslutade att inte fortsätta att behandla fallet.
Domstolen har 16 domare. De är indelade i två grupper, kallade senat, med åtta domare. Ordföranden i den ena senaten är också domstolens ordförande ("chefsdomare"). Ordföranden i den andra senaten är vice ordförande. De flesta mål prövas av en "kammare" som består av tre ledamöter i den ena senaten. Alla tre domare i kammaren måste vara överens om ett beslut. En kammare måste använda sig av prejudikat (tidigare domar). Om en kammare anser att ett prejudikat bör ändras måste de låta fallet avgöras av senaten som helhet. Om en senat anser att ett prejudikat som den andra senaten har fastställt bör ändras, måste den andra senaten be plenum (ett möte med alla 16 domare) att ändra prejudikatet.
Senatens beslut kräver en absolut majoritet av fem röster (i vissa fall krävs två tredjedelars majoritet, dvs. sex av åtta röster). BVerfGG bestämmer vilken typ av ärenden som en senat behandlar.
Fyra domare i varje senat väljs av förbundsdagen. De övriga väljs av Bundesrat. För att välja en domare krävs två tredjedels majoritet.
Domarna har en mandatperiod på 12 år, men de måste gå i pension när de fyller 68 år. En domare måste vara minst 40 år gammal och vara en välutbildad jurist. Tre av åtta ledamöter i varje senat måste ha varit domare i en federal högsta domstol. Av de övriga fem ledamöterna i varje senat har de flesta domare varit professor i juridik vid ett universitet, tjänsteman eller advokat.
De flesta domare drar sig tillbaka från det offentliga livet i slutet av sin mandatperiod. Ett anmärkningsvärt undantag var Roman Herzog, som valdes till förbundspresident 1994, strax före slutet av sin mandatperiod som domstolens ordförande.
S: Bundesverfassungsgericht är den federala författningsdomstolen i Tyskland.
S: Bundesverfassungsgericht prövar inte vanliga brottmål. Istället behandlar den frågor som påverkar Tysklands konstitution.
S: Bundesverfassungsgericht ligger i Karlsruhe.
S: Bundesverfassungsgerichts säte i Karlsruhe valdes för att visa att den är skild från den federala regeringen, som först hade sitt säte i Bonn, och andra federala organ som den tyska underrättelsetjänsten (BND) som har sitt säte i München.
S: Syftet med Bundesverfassungsgericht är att skydda och upprätthålla den tyska författningen.
S: Nej, Bundesverfassungsgericht är inte behörig att pröva brottmål.
S: Bundesverfassungsgerichts roll i Tysklands rättssystem är viktig eftersom den fungerar som den slutliga myndigheten för konstitutionell rätt och har befogenhet att upphäva lagstiftning som anses strida mot konstitutionen.