Karl X (1757-1836), kung av Frankrike och Navarra (1824–1830). Han var sonson till Ludvig XV och yngre bror till kungarna Ludvig XVI och Ludvig XVIII. Karl var känd som Charles Philippe, comte d'Artois, tills han blev kung. Under franska revolutionen var han en av ledarna för emigranterna. Karl X var den siste seniora Bourbon som styrde Frankrike.

Tidig bakgrund och familj

Charles Philippe föddes den 9 oktober 1757 i Versailles som son till den franske dauphinen Louis (son till Ludvig XV) och Maria Josepha av Sachsen. Han gifte sig 1773 med Marie-Thérèse av Savojen och paret fick flera barn, däribland Louis Antoine, duc d'Angoulême, och Charles Ferdinand, duc de Berry. Som yngre kunglig hovman var han känd för sin konservativa hållning och för att tillhöra de ultraroyalistiska kretsarna vid domstolen.

Emigration och ledarskap bland emigranterna

När revolutionen bröt ut lämnade han Frankrike och blev en central figur bland de kungliga emigranterna. Han stödde och finansierade motrevolutionära försök och anslöt sig till de koalitioner som bekämpade det revolutionära Frankrike. Som comte d'Artois blev han en symbol för den legitimistiska oppositionen mot republiken och senare mot Napoleon.

Återkomst och regeringstid (1824–1830)

Efter Napoleons fall återvände Bourbonfamiljen till makten. När hans bror Ludvig XVIII dog 1824 efterträdde Charles honom som kung under namnet Karl X. Som regent försökte han återupprätta traditionella privilegier och stärka kyrkans och adelns ställning. Hans politik präglades av försök att tillgodose emigranternas krav (bland annat materiell kompensation för konfiskerad egendom), av stärkta religiösa inslag i statsöverhuvudets legitimering och av utnämning av ultraroyalister till viktiga poster.

Flera av hans beslut mötte kraftigt motstånd från liberalare krafter och delar av den politiska eliten. År 1825 lät han hålla en traditionell kröningsceremoni i Reims som signalerade hans konservativa inriktning och uppskattades av många royalister men oroade liberaler och många medborgare.

Juliordonnanserna och juliupploppen 1830

I juli 1830 utfärdade Karl X de så kallade juliordonnanserna, som bland annat upplöste kammaren av deputéer, inskränkte pressfriheten och ändrade vallagarna till fördel för den konservativa campen. Dessa åtgärder utlöste tre dagars folkliga uppror i Paris (les Trois Glorieuses, 27–29 juli 1830). Motståndet växte snabbt och regeringen förlorade kontrollen över huvudstaden.

Som följd av revolutionen tvingades Karl X att abdikera i början av augusti 1830. Han avsade sig tronen till förmån för sin sonson Henri, duc de Bordeaux (senare känd bland legitimister som "Henri V"), men nationalförsamlingen valde istället att erbjuda kronan åt Louis-Philippe d'Orléans, vilket inledde den så kallade juli-monarkin.

Exil och död

Efter abdikationen gick Karl X i exil. Han vistades en tid i Storbritannien och sköts sedan vidare till andra delar av Europa där han levde återstoden av sitt liv i utländsk exil. Karl X avled den 6 november 1836 i Gorizia (då under habsburgskt styre, idag i Italien/Slovenien-regionen) och hann aldrig återvända till Frankrike som regerande monark.

Eftermäle

  • Konservatism och konflikt: Karl X:s regeringstid ses ofta som ett försök att rulla tillbaka revolutionära förändringar och stärka det gamla monarkiska och religiösa systemet. Detta bidrog direkt till den revolutionära våg som avsatte honom 1830.
  • Legitimistisk symbol: För legitimister (anhängare av den äldre bourbonlinjen) förblev Karl X och hans ätt en rättmätig kungalinje, och hans avsägelse i förmån för sitt barnbarn blev en central händelse i kampen mellan legitimister och orléanister under 1800-talet.
  • Historisk betydelse: Hans fall markerade slutet för den politiska dominansen hos de äldre bourbons och inledde en period med nya former av monarki och republik i Frankrike under 1800-talet.