Monarki | typ av regering där en monark, ett slags ärftlig härskare

Historia

Monarkin är en av de äldsta styrelseformerna. De flesta historiker är överens om att de första monarkierna var stammar eller små grupper av människor som bestämde sig för att låta en krigshövding eller annan ledare föra sitt ämbete vidare till sina barn. På så sätt skapades en dynasti. Med tiden blev reglerna för att avgöra vem som fick bli nästa monark mer komplicerade. Primogenitur är vanligt. Den äldsta sonen eller, i vissa länder, dottern blir nästa monark när den gamle dör. Akkad och Sumer var de första dokumenterade monarkierna.

Kungar och andra typer av monarker har regerat i många tusen år; många kungar nämns till exempel i Bibeln och i gamla historiska dokument. Tre av de äldsta länderna med monarker som fortfarande innehar sina ämbeten är Storbritannien, som har haft samma brittiska kungafamilj i nästan 1 000 år, Danmark, där den kungliga linjen har varit obruten i nästan 1 200 år, och Japan, där det finns uppgifter som visar att en rad kejsare har funnits ännu längre tillbaka i tiden.

Många monarker i dag utför främst statsöverhuvudets ceremoniella uppgifter, medan regeringschefen, som vanligtvis är vald, stiftar och tillämpar lagar. Den är också mycket viktig i andra delar av landet.

 
Det officiella porträttet av Ludvig XIV av Frankrike. Hyacinthe Rigaud målade det omkring år 1700. Det visar Ludvig med alla tecken på makt. Han var kung av Frankrike genom Guds nåd. Flera absoluta monarker fick sina porträtt gjorda på samma sätt som denna bild.  

Olika typer av monarkiska maktbefogenheter

Absolut monarki

I en absolut monarki är monarken den enda källan till alla lagar. Monarken har fullständig makt att stifta vilken lag som helst genom att bara besluta om den. Alla andra institutioner i landet kan inte stifta lagar som påverkar monarken, såvida inte monarken beslutar att tillåta det. Ibland är monarken också överhuvud för statsreligionen och stiftar religiösa lagar. All mark och egendom i landet kan tas eller ges bort av monarken när som helst och av vilken anledning som helst. Armén och flottan står under monarkens personliga kontroll och kan användas för vilket ändamål som helst när som helst. Monarken kan också välja vem som blir nästa monark och kan ändra reglerna när som helst. Det finns vanligtvis ingen vald regering eller något parlament, och om det finns en sådan har den ingen verklig makt. Denna typ av regering är mycket sällsynt i dag. Folket har inte mycket makt i den.

Länder som är exempel på absoluta monarkier är Vatikanstaten, Brunei, Qatar, Saudiarabien, Oman och Swaziland.

Konstitutionell monarki

En konstitutionell monarki är en regeringsform som vanligtvis är en demokrati och har en konstitution, med monarken som statschef. Antingen måste monarken följa lagarna som alla andra, eller så finns det särskilda lagar som säger vad monarken får och inte får göra. Monarken kan vanligtvis inte besluta om sina speciallagar på egen hand. Det kan till exempel finnas lagar om vem monarkens barn får gifta sig med som antas av parlamentet. I Nederländerna till exempel kan en medlem av kungafamiljen inte själv bli kung eller drottning om han eller hon gifter sig utan parlamentets tillstånd. Armén och flottan kan svära en ed till monarken, men den verkliga kontrollen ges till den valda regeringen. Det finns lagar om egendom och successionsordningen (vem som blir nästa monark) som endast kan ändras av den valda regeringen. Vanligtvis måste monarken underteckna lagar som träder i kraft, men är skyldig att följa den valda regeringens vilja.

I en konstitutionell monarki finns det vanligtvis en maktdelning, och monarken har ofta endast ceremoniella uppgifter, t.ex. att representera landet när han eller hon reser eller att agera som en symbol för hela landet (inte för ett visst politiskt parti). Konstitutionella monarker röstar vanligtvis inte, även när det är lagligt för dem att göra det. Att rösta skulle innebära att de väljer en sida i politiska diskussioner och kan då inte hävda att de representerar alla i landet. Vissa konstitutionella monarkier ger monarkin befogenhet att lägga in veto mot lagar, men i de flesta länder där detta är fallet är det en befogenhet som används mycket sällan. I de länder där monarken kan avsätta eller tillsätta regeringar görs detta vanligtvis bara för att se till att den demokratiska processen respekteras, utan att ta ställning i politiken. Utnämningar till offentliga ämbeten som görs av konstitutionella monarker godkänns i allmänhet i förväg av den demokratiskt valda regeringen.

Exempel på konstitutionella monarkier är Storbritannien, de flesta medlemmarna i Commonwealth of Nations, Australien, Nederländerna, Norge, Danmark, Danmark, Sverige, Belgien, Japan och Spanien. Thailand har en monark som ibland deltar i politiken för att påverka regeringen till skillnad från andra konstitutionella monarkier, men han/hon är fortfarande underställd lagen.

 
Jordaniens kung Abdullah II, som är statschef sedan 1999.  


Drottning Elizabeth II i Samväldets riken, en konstitutionell monark.  


Kung Fahd av Saudiarabien, en absolut monark.  

Arvsordning

Idag finns det tre grundläggande former för hur man väljer en ny monark, efter den gamla monarkens död eller för att den gamla monarken lämnat makten:

• Det finns en successionsordning. Vanligtvis är det någon från samma familj som blir den nya monarken.
• Ett antal personer väljer den nya monarken
• Den gamla monarken har utsett en person som kommer att bli nästa monark.

Av dessa tre är arvsordningen det vanligaste fallet. Länder där monarkerna väljs är bland annat Malaysia, Samoa, Kambodja, Förenade Arabemiraten, Andorra och Vatikanstaten.

 

Relaterade sidor

• Statschef
• Arvsmonarkin