Almohaddynastin (från arabiska الموحدون al-Muwahhidun, dvs. "monoteisterna" eller "unitarierna") var en berbisk, muslimsk dynasti som grundades på 1100-talet och som erövrade hela Nordafrika till Libyen och Al-Andalus (det moriska Iberien).

 

Ursprung och ideologi

Rörelsen föddes i berberfolkets Masmuda-konfederation i Atlasbergen och leddes av predikanten Ibn Tumart (död cirka 1130). Han förkunnade en reformrörelse med stark betoning på ren monoteism (tawhid) och kritik mot vad han såg som religiös förvanskning hos samtida härskare, särskilt almoraviderna. Anhängarna kallades al-Muwahhidun — "de som förenar i tron" — och strävade efter religiös och politisk enhet under en sträng tolkning av islam.

Uppgång och statsbildning

Efter Ibn Tumarts död förenade Abd al-Mu'min rörelsen och organiserade en armé som erövrade stora delar av Maghreb. År 1147 intog almohaderna Marrakech, som blev dynastins huvudstad. Under 1100- och 1200-talen etablerade de ett centraliserat kalifat som sträckte sig från södra Spanien till stora delar av Nordafrika.

I Al-Andalus

I Iberien tog almohaderna över mycket av den moriska makten efter almoravidernas fall. De var på offensiven under 1100-talet och vann stora segrar, bland annat Alarcos 1195 mot Kastilien. Men deras makt i Al-Andalus försvagades efter det avgörande slaget vid Las Navas de Tolosa 1212, vilket markerade början på kristen återerövring och almohadernas långsamma tillbakagång i Iberien.

Administration, samhälle och kultur

Almohaderna försökte bygga en stark byråkratisk stat med central kontroll, skattindrivning och disciplin i militären. De var ursprungligen berberska i sina led men använde också andalusiska administratörer och intellektuella. I början var deras religiösa linje hård och kritisk mot andra inriktningar; detta ledde bland annat till en svår tid för icke-muslimer i vissa områden och till att flera judiska och kristna intellektuella emigrerade.

Samtidigt blomstrade vetenskap och filosofi under almohaderna. Framstående tänkare som Averroes (Ibn Rushd) verkade vid deras hov. Inom arkitektur och konst lämnade dynastin tydliga spår: betydande byggnadsverk som minareterna vid Koutoubia i Marrakech, Giralda i Sevilla och Hassan-tornet i Rabat bär almohadisk stil i sin grundform och proportion.

Nedgång och eftermäle

Efter 1200-talet försvagades det centrala almohadiska styret genom militära nederlag, interna strider och uppror från olika berbergrupper. Den zenata-baserade Mariniddynastin växte fram och erövrade successivt makten i Nordafrika. Marrakech föll slutligen i mitten av 1200-talet och almohadernas kalifat upplöstes under 1200-talets senare del (dynastins reella makt var i praktiken bruten omkring mid-1200-talet, sista rester upplöstes senast 1269).

Almohaderna lämnar ett blandat arv: de var både reformatorer med stark religiös profil och stora byggmästare och mecenater för lärdomar, men också förknippade med religiös intolerans under vissa perioder. Deras period formade politiken, arkitekturen och intellektuella livet i både Nordafrika och Al-Andalus och satte spår som kom att påverka regionens utveckling under flera århundraden.