Libyen består av tre regioner: Tripolitanien, Cyrenaica och Fezzan. Tripolitanien är området på den nordvästra kusten, som en gång kallades kungariket Tripoli. Det styrdes av turkar från det osmanska riket. USA gick i krig med kungariket Tripoli 1805 på grund av problemen med sjöröveri i Medelhavet. USA hade vägrat att betala ökade "skyddspengar" till de turkiska härskarna.
Tripolitanien och Cyrenaica intogs av italienarna under det italiensk-turkiska kriget 1911-1912. Orsaken till kriget var att upprätta det italienska Libyen. Liksom andra delar av Nordafrika hade detta område en gång varit en del av Romarriket och man menade att det tillhörde Italien. Italienarna var det första landet som använde flygplan för att släppa bomber när de anföll Tripoli 1911.
Många tusen italienska bosättare flyttade till Libyen för att starta företag och jordbruk som skulle förse Italien och dess imperium med mat och produkter. Libyerna fick en del av sin mark i Cyrenaica tagen ifrån sig med våld och omkring 70 000 människor dog under striderna, svalt eller decimerades av den fruktansvärda epidemin (kallad "spanska influensan") 1918. Många tusen flydde till Egypten, men flyttade snart tillbaka när den nye italienske guvernören Italo Balbo började ha en vänlig inställning till araberna.
Italienska Libyen fick i slutet av 1930-talet en enorm utveckling med nya järnvägar, hamnar, sjukhus, flygplatser och vägar. Under dessa år blomstrade jordbruksekonomin, tack vare skapandet av dussintals nya byar för italienska och arabiska jordbrukare. Det fanns till och med en internationell tävling för racerbilar utanför Tripoli (Grand Prix of Tripoli).
En stor del av den nordafrikanska kampanjen under andra världskriget utkämpades i Libyen, inklusive slaget vid Tobruk. Britterna erövrade Tripolitanien 1942 och styrde det fram till 1951.
Förenade konungariket Libyen
Efter andra världskriget styrdes Libyen av militära guvernörer från både Storbritannien och Frankrike. FN gjorde Libyen till ett självständigt land, Förenade kungariket Libyen, 1951. Detta skulle bli en konstitutionell monarki som styrdes av kung Idris I och hans efterträdare. Idris (Muhammad Idris bin Muhammad al-Mahdi as-Senussi) (13 mars 1890-25 maj 1983) hade varit emir av Cyrenaica, men gick i exil i Egypten 1922. I slutet av kriget återvände han som emir med stöd av Storbritannien. Han blev också tillfrågad om att bli emir av Tripolitanien. Han lyckades ena de tre regionerna och blev kung av Förenade kungariket Libyen den 24 december 1951.
Libyen stod inför enorma problem. Landet var fattigt och hade inte mycket varor att exportera. Endast 250 000 människor kunde läsa. Det fanns endast 16 libyska akademiker, inga libyska läkare, ingenjörer, apotekare eller lantmätare. FN uppskattade att 10 procent av befolkningen var blinda på grund av ögonsjukdomar, särskilt trakom. Idris var en religiös ledare som inte intresserade sig särskilt mycket för regeringsangelägenheterna. Hans regering ansågs vara korrupt och gjorde ingenting åt den ökande arabiska nationalismen som hade fört Nasser till makten i Egypten 1952. När olja upptäcktes blev Libyen ett av de största oljeproducerande länderna i världen. Många libyer ansåg att Cyrenaica fick mer av oljepengarna än resten av landet. En stor del av pengarna från oljan gick också till utländska företag.
Libyska arabiska republiken
Tidigt på morgonen den 1 september 1969 tog en grupp militärer över regeringen genom en statskupp. Överste Muammar al-Gaddafi utsågs till militärens stabschef. Från 1970 till 1972 tjänstgjorde han som premiärminister. Han inledde ett politiskt system som fick namnet "Den tredje universella teorin". Detta är en blandning av socialism och islam, baserad på stamstyrelse. Det skulle införas av det libyska folket självt i en unik form av "direktdemokrati". Al-Gaddafi kallade detta för "jamahiriya".
Några av hans första åtgärder var att återta kontrollen över oljan och skicka tillbaka de återstående italienska bosättarna till Italien. Han stängde också den amerikanska USAF-basen.
Stora socialistiska folkets libyska arabiska Jamahiriya
År 1977 blev Libyen "Al-Jamahiriya al-`Arabiyah al-Libiyah ash-Sha`biyah al-Ishtirakiyah al-Uzma" . På engelska betyder namnet "Great Socialist People's Libyan Arab Jamahiriya".
Libyen påstods ha sponsrat västfientliga grupper. Gaddafi stödde öppet självständighetsrörelser som Nelson Mandelas African National Congress, Palestinian Liberation Organization, Irish Republican Army, Polisario Front (Västsahara) med flera. På grund av detta påverkades Libyens utrikesförbindelser med flera västerländska länder negativt, och det skulle bli en anledning för USA att bomba Libyen 1986. Gaddafi överlevde bombningen, men USA:s agerande fördömdes av många länder och FN:s generalförsamling.
Libyen hade också levererat vapen och pengar till Irlands republikanska armé under dess kamp mot den brittiska regeringen i Nordirland. Gaddafi utvecklade goda förbindelser med den revolutionära colombianska marxist-leninistiska gerillagruppen FARC. Det fanns också aktiviteter som Libyens bidrag till Falklandskriget, där Gaddafi hade tillhandahållit 20 avfyrningsramper, 60 SA-7-missiler, kulsprutor, granatkastare och minor till den argentinska regeringen. Libyen påstods ha spelat en roll i bombningarna av Pan Am Flight 103 över Lockerbie i Skottland 1988 och det franska UTA Flight 772 1989, trots att utredningen inte fann några bevis för att Libyen skulle ha spelat någon roll.
FN införde ekonomiska sanktioner mot Libyen 1992. Sanktionerna hindrade andra länder från att sälja vapen, investera pengar eller ens låta sina medborgare besöka Libyen. Efter sex dagar när USA hade tillfångatagit Iraks Saddam Hussein avstod Gaddafi från Libyens program för massförstörelsevapen och välkomnade internationella inspektioner för att kontrollera att han skulle fullfölja sitt åtagande. Gaddafi sade att han hoppas att andra nationer ska följa hans exempel. FN tog bort sanktionerna samma år. Gaddafi löste frågan om Lockerbieflygolyckan genom att betala 2,7 miljarder dollar till offrens familjer. Libyens premiärminister Shukri Ghanem sade i intervjuer att Gaddafi "betalade priset för fred" med väst, och antydde att Libyen inte hade någon roll i fallet. FN-observatörer skulle erkänna ett sådant uttalande och kasta tvivel över hela frågan.
Gaddafi började också att ha normala förbindelser med andra länder. Ledare från Västeuropa och många arbets- och handelsdelegationer kunde besöka landet. Han gjorde sin första resa till Västeuropa på 15 år när han reste till Bryssel i april 2004. Han återknöt återigen banden med Ryssland, som hade legat i träda sedan Sovjetunionens sammanbrott.
År 2010 var Libyens index för mänsklig utveckling det högsta i Afrika, och landet rankades som nummer 53 totalt sett som "hög standard" när det gäller levnadsvillkor. Libyen förblev en skuldfri nation. År 2011 fick Libyens mänskliga rättigheter beröm av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Efter inbördeskriget tycks dock de mänskliga rättigheterna ha försämrats. I mars 2013 torterades enligt Barnabas Fund minst 48 kristna i Libyen, varav en dog i häktet.
Rösträtt
Alla libyer som är äldre än 18 år får rösta. Detta innebär att rösträtt (även kallad "rösträtt") i Libyen är allmän.
