Libyen | land i Nordafrika

Geografi

Libyen gränsar till Egypten, Sudan, Tchad, Algeriet, Niger och Tunisien. I norr ligger Medelhavet. Libyens huvudstad är Tripoli, som är en hamn vid havet. Tripoli har ungefär en miljon invånare. Libyen täcker en yta på cirka 1 760 000 km ²(679 540 kvadratkilometer).

Den högsta punkten i Libyen är Bikku Bitti 2 267 m över havet och den lägsta punkten är Sabkhat Ghuzayyil -47 m under havsnivån. Större delen av landet är platt, med stora slätter. Eftersom det är så torrt är endast 1,03 % av marken lämplig för jordbruk.

Området runt Tripoli kallas Tripolitanien och var det mest utvecklade under det osmanska riket.

Cyrenaica är ett område på den nordöstra kusten. Det delas från Tripolitanien av Sirtebukten. Det fick sitt namn av de gamla grekerna som byggde staden Cirene 630 f.Kr. Det omfattar bland annat städerna Tobruk och Benghazi.

Fezzan är ett ökenområde i sydvästra Libyen som italienarna 1912 gjorde till en del av Tripoli. Efter kriget styrdes detta område av Frankrike, som ville annektera det till sitt imperium.

 

Folket

Libyerna är muslimer. Libyens befolkning 2011 uppgavs vara cirka 6 597 960 personer. Detta är inte ett stort antal för ett land som har en så stor yta, så befolkningstätheten i Libyen är låg. Detta beror på att en stor del av Libyen ligger i Saharaöknen. De flesta människor i Libyen bor i städer vid kusten. Människor från Libyen kallas för libyer.

Libyerna är mestadels araber, även om många är berber, en grupp som inkluderar de nomadiska tuaregerna i Nordafrika. Omkring 95 procent av libyerna är av arabisk-berbiskt ursprung. Nästan alla libyer är sunnimuslimer.

 

Distrikt

Sedan 2007 är Libyen indelat i 22 distrikt.

Arabiska	Translitterering	Pop (2006)	Landareal (km2 )	Antal (på kartan)
البطنان	Butnan	159,536	83,860	1
درنة	Derna	163,351	19,630	2
الجبل الاخضر	Jabal al Akhdar	206,180	7,800	3
المرج	Marj	185,848	10,000	4
بنغازي	Benghazi	670,797	43,535	5
الواحات	Al Wahat	177,047		6
الكفرة	Kufra	50,104	483,510	7
سرت	Sirte	141,378	77,660	8
مرزق	Murzuq	78,621	349,790	22
سبها	Sabha	134,162	15,330	19
وادي الحياة	Wadi al Hayaa	76,858	31,890	20
مصراتة	Misrata	550,938		9
المرقبب	Murqub	432,202		10
طرابلس	Tripoli	1,065,405		11
الجفارة	Jafara	453,198	1,940	12
الزاوية	Zawiya	290,993	2,890	13
النقاط الخمس	Nuqat al Khams	287,662	5,250	14
الجبل الغربي	Jabal al Gharbi	304,159		15
نالوت	Nalut	93,224		16
غات	Ghat	23,518	72,700	21
الجفرة	Jufra	52,342	117,410	17
وادي الشاطئ	Wadi al Shatii	78,532	97,160	18

 

Städer

• Tripoli
• Benghazi
• Al Bayda
• Misratah
• Tobruk

 
Karta över Libyen  


Byggnader i italiensk stil i Tripoli  

Ekonomi

Olja upptäcktes i Libyen 1958 och står för cirka 95 procent av landets exportinkomster. Oljan står för cirka 25 % av Libyens BNP. Andra exportvaror är naturgas, salt, kalksten och gips. Eftersom en så stor del av landet är öken måste Libyen importera cirka 75 % av sin mat. Landet odlar dock vete, korn, oliver, dadlar, citrusfrukter, jordnötter, sojabönor och många grönsaker. År 1984 påbörjades en 3 862 km lång rörledning för att föra underjordiskt vatten från Sahara till kustområden för bevattning. Ledningen, som kommer att ta 25 år att färdigställa, beräknas kosta cirka 25 miljarder dollar. Den kallas den stora konstgjorda floden och är det största vattenutvecklingsprojektet i världen.

Libyens pengar kallas libyska dinar. Den ersatte den gamla penningen, det libyska pundet, 1971. Det finns 1000 dirham i en dinar. Dinar är namnet på pengarna i många islamiska länder. Namnet kommer från ett gammalt romerskt mynt, denarius.

 

Politik och historia

Libyen består av tre regioner: Tripolitanien, Cyrenaica och Fezzan. Tripolitanien är området på den nordvästra kusten, som en gång kallades kungariket Tripoli. Det styrdes av turkar från det osmanska riket. USA gick i krig med kungariket Tripoli 1805 på grund av problemen med sjöröveri i Medelhavet. USA hade vägrat att betala ökade "skyddspengar" till de turkiska härskarna.

Tripolitanien och Cyrenaica intogs av italienarna under det italiensk-turkiska kriget 1911-1912. Orsaken till kriget var att upprätta det italienska Libyen. Liksom andra delar av Nordafrika hade detta område en gång varit en del av Romarriket och man menade att det tillhörde Italien. Italienarna var det första landet som använde flygplan för att släppa bomber när de anföll Tripoli 1911.

Många tusen italienska bosättare flyttade till Libyen för att starta företag och jordbruk som skulle förse Italien och dess imperium med mat och produkter. Libyerna fick en del av sin mark i Cyrenaica tagen ifrån sig med våld och omkring 70 000 människor dog under striderna, svalt eller decimerades av den fruktansvärda epidemin (kallad "spanska influensan") 1918. Många tusen flydde till Egypten, men flyttade snart tillbaka när den nye italienske guvernören Italo Balbo började ha en vänlig inställning till araberna.

Italienska Libyen fick i slutet av 1930-talet en enorm utveckling med nya järnvägar, hamnar, sjukhus, flygplatser och vägar. Under dessa år blomstrade jordbruksekonomin, tack vare skapandet av dussintals nya byar för italienska och arabiska jordbrukare. Det fanns till och med en internationell tävling för racerbilar utanför Tripoli (Grand Prix of Tripoli).

En stor del av den nordafrikanska kampanjen under andra världskriget utkämpades i Libyen, inklusive slaget vid Tobruk. Britterna erövrade Tripolitanien 1942 och styrde det fram till 1951.

Förenade konungariket Libyen

Efter andra världskriget styrdes Libyen av militära guvernörer från både Storbritannien och Frankrike. FN gjorde Libyen till ett självständigt land, Förenade kungariket Libyen, 1951. Detta skulle bli en konstitutionell monarki som styrdes av kung Idris I och hans efterträdare. Idris (Muhammad Idris bin Muhammad al-Mahdi as-Senussi) (13 mars 1890-25 maj 1983) hade varit emir av Cyrenaica, men gick i exil i Egypten 1922. I slutet av kriget återvände han som emir med stöd av Storbritannien. Han blev också tillfrågad om att bli emir av Tripolitanien. Han lyckades ena de tre regionerna och blev kung av Förenade kungariket Libyen den 24 december 1951.

Libyen stod inför enorma problem. Landet var fattigt och hade inte mycket varor att exportera. Endast 250 000 människor kunde läsa. Det fanns endast 16 libyska akademiker, inga libyska läkare, ingenjörer, apotekare eller lantmätare. FN uppskattade att 10 procent av befolkningen var blinda på grund av ögonsjukdomar, särskilt trakom. Idris var en religiös ledare som inte intresserade sig särskilt mycket för regeringsangelägenheterna. Hans regering ansågs vara korrupt och gjorde ingenting åt den ökande arabiska nationalismen som hade fört Nasser till makten i Egypten 1952. När olja upptäcktes blev Libyen ett av de största oljeproducerande länderna i världen. Många libyer ansåg att Cyrenaica fick mer av oljepengarna än resten av landet. En stor del av pengarna från oljan gick också till utländska företag.

Libyska arabiska republiken

Tidigt på morgonen den 1 september 1969 tog en grupp militärer över regeringen genom en statskupp. Överste Muammar al-Gaddafi utsågs till militärens stabschef. Från 1970 till 1972 tjänstgjorde han som premiärminister. Han inledde ett politiskt system som fick namnet "Den tredje universella teorin". Detta är en blandning av socialism och islam, baserad på stamstyrelse. Det skulle införas av det libyska folket självt i en unik form av "direktdemokrati". Al-Gaddafi kallade detta för "jamahiriya".

Några av hans första åtgärder var att återta kontrollen över oljan och skicka tillbaka de återstående italienska bosättarna till Italien. Han stängde också den amerikanska USAF-basen.

Stora socialistiska folkets libyska arabiska Jamahiriya

År 1977 blev Libyen "Al-Jamahiriya al-`Arabiyah al-Libiyah ash-Sha`biyah al-Ishtirakiyah al-Uzma" . På engelska betyder namnet "Great Socialist People's Libyan Arab Jamahiriya".

Libyen påstods ha sponsrat västfientliga grupper. Gaddafi stödde öppet självständighetsrörelser som Nelson Mandelas African National Congress, Palestinian Liberation Organization, Irish Republican Army, Polisario Front (Västsahara) med flera. På grund av detta påverkades Libyens utrikesförbindelser med flera västerländska länder negativt, och det skulle bli en anledning för USA att bomba Libyen 1986. Gaddafi överlevde bombningen, men USA:s agerande fördömdes av många länder och FN:s generalförsamling.

Libyen hade också levererat vapen och pengar till Irlands republikanska armé under dess kamp mot den brittiska regeringen i Nordirland. Gaddafi utvecklade goda förbindelser med den revolutionära colombianska marxist-leninistiska gerillagruppen FARC. Det fanns också aktiviteter som Libyens bidrag till Falklandskriget, där Gaddafi hade tillhandahållit 20 avfyrningsramper, 60 SA-7-missiler, kulsprutor, granatkastare och minor till den argentinska regeringen. Libyen påstods ha spelat en roll i bombningarna av Pan Am Flight 103 över Lockerbie i Skottland 1988 och det franska UTA Flight 772 1989, trots att utredningen inte fann några bevis för att Libyen skulle ha spelat någon roll.

FN införde ekonomiska sanktioner mot Libyen 1992. Sanktionerna hindrade andra länder från att sälja vapen, investera pengar eller ens låta sina medborgare besöka Libyen. Efter sex dagar när USA hade tillfångatagit Iraks Saddam Hussein avstod Gaddafi från Libyens program för massförstörelsevapen och välkomnade internationella inspektioner för att kontrollera att han skulle fullfölja sitt åtagande. Gaddafi sade att han hoppas att andra nationer ska följa hans exempel. FN tog bort sanktionerna samma år. Gaddafi löste frågan om Lockerbieflygolyckan genom att betala 2,7 miljarder dollar till offrens familjer. Libyens premiärminister Shukri Ghanem sade i intervjuer att Gaddafi "betalade priset för fred" med väst, och antydde att Libyen inte hade någon roll i fallet. FN-observatörer skulle erkänna ett sådant uttalande och kasta tvivel över hela frågan.

Gaddafi började också att ha normala förbindelser med andra länder. Ledare från Västeuropa och många arbets- och handelsdelegationer kunde besöka landet. Han gjorde sin första resa till Västeuropa på 15 år när han reste till Bryssel i april 2004. Han återknöt återigen banden med Ryssland, som hade legat i träda sedan Sovjetunionens sammanbrott.

År 2010 var Libyens index för mänsklig utveckling det högsta i Afrika, och landet rankades som nummer 53 totalt sett som "hög standard" när det gäller levnadsvillkor. Libyen förblev en skuldfri nation. År 2011 fick Libyens mänskliga rättigheter beröm av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Efter inbördeskriget tycks dock de mänskliga rättigheterna ha försämrats. I mars 2013 torterades enligt Barnabas Fund minst 48 kristna i Libyen, varav en dog i häktet.

Rösträtt

Alla libyer som är äldre än 18 år får rösta. Detta innebär att rösträtt (även kallad "rösträtt") i Libyen är allmän.

 
Öken i Libyen, 2007  


Zeus tempel, Cyrene, Libyen  

Inbördeskriget

I februari 2011 bröt ett inbördeskrig ut i Libyen när rebeller kämpade mot överste Muammar al-Gaddafi och hans regering. Nato ingrep i kriget till förmån för rebellerna. Vissa rebeller hade dock kopplingar till al-Qaida. Nato avslutade sitt uppdrag i oktober efter att överste al-Gaddafi rapporterades ha dödats. I efterdyningarna av inbördeskriget fortsatte ett uppror på låg nivå av al-Gaddafis lojalister. Beväpnade miliser fyllde det tomrum som revolutionen lämnat efter sig. Två olika nationella regeringar organiserades i Tripoli och Tobruk och många kämpar följde ingen av dem.

 
Muammar Gaddafi, Libyens ledare som dog 2011. Efter hans död har Libyen kämpat med konflikter.  

Mer läsning

• Martinez, Luis (2006). Den libyska paradoxen. Hurst. ISBN 9781850658351.
• Vandewalle, Dirk (2011). A History of Modern Libya (andra upplagan). Cambridge University Press. ISBN 9781107019393.
• Ronald Bruce St John (2011). Libyen: From Colony to Revolution (Second ed.). Oneworld Publications. ISBN 9781851689194.
• Pargeter, Alison (2012). Libyen: The Rise and Fall of Qaddafi. Yale University Press. ISBN 9780300139327.