Amerikanska inbördeskriget | ett inbördeskrig i Amerikas förenta stater

Bakgrund

När USA grundades 1776 var slaveri tillåtet i de flesta stater. Under de följande 84 åren beslutade dock nordstaterna att slaveriet var en dålig sak och förbjöd det. Sydstaterna behöll slaveriet lagligt. Slavar från Afrika odlade tobak, bomull och andra handelsgrödor i dessa stater. Det var helt annorlunda i norr, där den industriella revolutionen ledde till att fler människor arbetade i fabriker i stället för på gårdar.

USA delades upp i slav- och frihetsstater. År 1860 var dessa grupper arga på varandra. Få människor ville avsluta slaveriet i Södern och därför diskuterade amerikanerna om slaveriet skulle tillåtas sprida sig till territorierna och de nya staterna i väst. I slutet av 1850-talet pågick strider i Kansas om huruvida territoriet skulle tillåta slaveri.

Abraham Lincoln från det republikanska partiet vann presidentvalet i USA 1860. Han ville då inte förbjuda slaveriet i delstaterna. Liksom nästan alla andra ansåg han att den amerikanska konstitutionen inte tillät den federala regeringen att förbjuda slaveri (ändringen för att förbjuda slaveri antogs senare, 1865). Han trodde också att ett plötsligt förbud skulle reta upp sydstaterna.

Lincoln och hans republikanska parti ansåg i stället att slaveriet borde förbjudas i USA:s territorier. De trodde att slaveriet skulle dö ut om det inte kunde ta sig till nya platser.

Lincoln blev president den 4 mars 1861. Under de fyra månaderna mellan valet och den dag då Lincoln blev president förklarade sju sydstater sin självständighet från unionen. USA:s avgående president James Buchanan sa att det var emot lagen men han kunde inte göra något för att stoppa dem.

Det republikanska partiet behandlade utbrytningen som ett uppror. Inget land i världen erkände någonsin konfederationen som en separat nation. Detta berodde på diplomati från unionens sida, på antiklaveri-känslor i Europa och på nordlig blockad av sydliga hamnar samt på krig mot Förenta staterna.

De första sju staterna som anslöt sig till konfederationen var South Carolina, Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana och Texas. Fyra andra anslöt sig efter att striderna började: Virginia, Arkansas, Tennessee och North Carolina. Konfederationen hävdade att Kentucky och Missouri tillhörde dem, men de anslöt sig aldrig till konfederationen. Kentucky, Missouri och Maryland var slavstater som försökte undvika att välja sida. Delaware stödde unionen trots att det var en slavstat. Dessutom valde de västra länen i Virginia att stanna kvar i unionen och skapade en ny stat, West Virginia.

 
Staterna 1861    De sju första konfedererade staterna    De fyra konfedererade stater som lämnade senare    Unionsstater som tillät slaveri    Unionsstater som förbjöd slaveri    Områden som ännu inte var stater men som fortfarande var territorier. West Virginia hade ännu inte delat sig från Virginia.  

Kampen börjar

Striderna började när konfederationen sköt och kastade bomber mot Fort Sumter, ett fort som tillhörde unionsarmén i South Carolina. Lincoln bad då unionsstaterna att ta med sig soldater för att bekämpa konfederaterna.

Konfederationerna hävdade att alla fort och andra federala byggnader i Sydstaterna tillhörde dem. Fortet Den 12 april 1861 anföll konfedererade styrkor fortet och tvingade unionssoldaterna att ge upp. Lincoln bad då varje unionsstat om frivilliga som ville ansluta sig till unionsarmén. Ytterligare fyra sydliga slavstater anslöt sig till de konfedererade i stället för att leverera styrkor för att slåss mot dem.

Den amerikanska flottan hindrade andra fartyg från att gå in i eller ut ur hamnar i söder. Det hindrade konfederationen från att sälja sin bomull och andra varor och gjorde det också svårare för sydstaterna att köpa vapen och militära förnödenheter.

 

Kriget

Det amerikanska inbördeskriget utkämpades i tre viktiga landområden, eller "teatrar". Den östra teatern var landet öster om Appalacherna. Den västra teatern omfattade allt mellan Appalacherna och Mississippifloden och längs floden. Trans-Mississippi Theater omfattade territoriet väster om Mississippifloden.

Både USA och konfederationen hade sina huvudstäder i den östra teatern. Washington DC hade varit USA:s huvudstad sedan 1800. När Sydstaterna bröt sig loss var dess första huvudstad Montgomery, Alabama, men flyttade huvudstaden till Richmond, Virginia. Richmond och Washington DC ligger bara cirka 145 km från varandra.

Ett av krigets första slag utkämpades i Virginia. Unionen försökte marschera mot Richmond, men konfederationerna stoppade dem i det första slaget vid Bull Run den 21 juli 1861. Union Army of the Potomac försökte sedan inta Richmond i Peninsula Campaign under våren 1862, men Robert E. Lee blev ledare för Army of Northern Virginia och besegrade unionsarmén. Han vann sedan det andra slaget vid Bull Run i augusti 1862. Lee försökte vinna kriget genom att invadera Maryland, men han förlorade slaget vid Antietam och drog sig tillbaka till Virginia. Eastern Theater var den svåraste kampen för unionen, eftersom de inte kom långt i Virginia förrän 1864. De klarade sig mycket bättre i andra områden.

Det förekom många strider mellan fartyg under kriget, men unionen hade en starkare och större flotta. Lincoln satte konfederationerna under en blockad och därför lät unionsflottan inte några fartyg gå in eller ut ur sydstatshamnar. Konfederaterna använde fartyg som kallades blockadlöpare för att föra in saker från Europa, till exempel vapen. Vardera sidans flotta stred också på floderna. Fartygen bestod bland annat av ironclads, som skyddades av järn på sidorna, och cottonclads, som använde bomull längs sidorna. Under slaget vid Hampton Roads kämpade konfederationens järnplatta Virginia mot unionens järnplatta Monitor. Det var första gången i världshistorien som två järnplattor slogs mot varandra.

I den västra delen av kriget ägde en stor del av striderna rum längs Mississippifloden. Ulysses S. Grant var en viktig unionsgeneral i väst. Konfederaterna försökte skicka sina soldater in i delstaten Kentucky sommaren 1861. Under de första månaderna av 1862 tvingade unionsarmén konfederationerna att retirera från Kentucky och från västra Tennessee. De försökte återta västra Tennessee genom att attackera Grants armé i slaget vid Shiloh, men Grant vann slaget. De konfedererade försökte sedan skicka sina soldater till östra Kentucky under hösten 1862 men förlorade slaget vid Perryville och lämnade sedan Kentucky. Under det följande året tog unionen kontroll över resten av Tennessee.

Nordsidan vann kontrollen över nästan hela Mississippifloden genom att inta städerna längs floden hösten 1862 och våren 1863. Konfederationen höll dock fortfarande Vicksburg, en viktig stad och ett viktigt fort. Om de höll den kunde konfederationerna flytta soldater och förnödenheter från den ena sidan av floden till den andra. Grant inledde belägringen av Vicksburg under maj månad 1863. Belägringen pågick fram till den 4 juli 1863, då konfederationerna där kapitulerade till Grant. Detta var en av krigets vändpunkter genom att konfederationen delades i två delar.

Det förekom också strider väster om Mississippiflodens dalgång i Trans-Mississippi Theater. Två viktiga slag var till exempel slaget vid Wilson's Creek och slaget vid Pea Ridge. De konfedererade försökte invadera New Mexico i februari och mars 1862, men de besegrades i slaget vid Glorietapasset. Efter att unionen erövrade Vicksburg separerades området från resten av de konfedererade staterna. Andra strider ägde rum i området efter att Vicksburg hade intagits.

Under belägringen av Vicksburg i väster kom en annan vändpunkt i öster. Efter att ha vunnit några slag bestämde sig Lee för att invadera norr igen. Lee och hans armé i norra Virginia gick in i Pennsylvania. Den konfedererade armén mötte unionsarmén nära Gettysburg i Pennsylvania och utkämpade slaget vid Gettysburg, som pågick mellan den 1 och 3 juli 1863. Fler soldater dog vid Gettysburg än i något annat slag under inbördeskriget, som unionen vann. Lee och hans trupper drevs tillbaka in i söder och kunde inte längre invadera norr.

Från Vicksburg ledde Grant armén för att slutföra kontrollen över Tennessee i Chattanooga-kampanjen. Lincoln beslutade då att Grant var hans bästa general och satte Grant i kontroll över alla unionens arméer. Lincoln gjorde också William Tecumseh Sherman till general med ansvar för att leda unionens trupper från Tennessee till Georgia. Grant ledde många attacker mot Lees armé i Virginia. Slagen utgjorde Överlandskampanjen.

Unionen hade större framgång när Sherman marscherade in i Georgia i maj 1864, mitt i de konfedererade staterna. I september intog han Atlanta, en viktig stad. Sherman ledde sedan en "marsch mot havet" och intog Savannah. Därefter marscherade han norrut genom South Carolina och North Carolina. Den konfedererade generalen Joseph E. Johnston attackerade Sherman i slaget vid Bentonville. Sherman vann slaget. Ännu på 1900-talet minns sydstatare att Shermans marsch förstörde många hem, gårdar och järnvägar, men hans soldater får skulden för saker som de inte kunde ha gjort eftersom de var för långt borta.

I slutet av 1864 hade Lees armé svårt att klara sig, eftersom de hade färre soldater och förnödenheter än Grants armé. Med hjälp av Philip Sheridan började Grants armé långsamt tränga in i Virginia. I början av april 1865 vann de flera slag mot Lees armé och intog Richmond. Lee bestämde sig för att han hade för få soldater för att fortsätta att slåss. Han kapitulerade till Grant den 9 april 1865 nära Appomattox Court House. Senare kapitulerade även många andra konfedererade arméer. Den sista konfedererade generalen som kapitulerade var brigadgeneral Stand Watie, som kapitulerade den 23 juni 1865 i Oklahoma.

Efter krigsslutet benådade Lincoln alla konfedererade soldater, så att de inte kunde arresteras eller straffas för att ha kämpat mot unionen. Sydstaterna skulle tillåtas att åter ansluta sig till USA, men först senare. En del konfedererade ville inte återvända till USA utan flyttade till platser som Mexiko eller Brasilien.

 
 

Varför unionen vann

Historiker har haft olika uppfattningar om huruvida konfederationen kunde ha vunnit kriget. De flesta av dem, som James McPherson, menar att det skulle ha varit svårt men möjligt. Unionen hade mycket mer människor, pengar och industri. Enligt de flesta uppskattningar hade unionen över 2 miljoner soldater medan konfederationen hade 1 miljon.

En fördel för konfederationen var att de bara behövde försvara sitt land, medan unionen bara kunde vinna om de tog full kontroll över de konfedererade staterna. Dessutom kunde unionen bara föra kriget om deras folk ville att de skulle fortsätta att kämpa. Lincoln hade motståndare i norr (Copperheads) som ville att kriget skulle upphöra. Om konfederationen hade försvarat sig tillräckligt länge kan det ha lett till att fler människor i unionen vände sig mot kriget och stödde Copperheads. Lincoln höll dock fast vid sitt stöd och vann valet 1864.

Unionsflottan hindrade fartyg från att anlöpa konfedererade hamnar. Även om vissa fartyg lyckades ta sig förbi, kunde de flesta inte göra det. Konfederationen hade stora penningproblem eftersom de inte kunde sälja bomull och andra varor till andra länder. Konfederationen tog in mindre skatter än unionen, så de tryckte pengar för att betala för kriget. Detta orsakade inflation (stigande priser).

En annan faktor var att konfederationen inte kunde få hjälp utifrån. De hade hoppats att Storbritannien och Frankrike skulle stödja konfederationen eftersom de ville köpa deras bomull. Storbritannien och Frankrike gav dem dock ingen hjälp. Det fanns tre orsaker till detta. För det första tyckte de att slaveriet var fel. För det andra ville de inte bli fiender till USA. För det tredje kunde de få bomull från andra håll.

De flesta historiker anser också att Abraham Lincoln var en bättre ledare än Jefferson Davis. Don E. Fehrenbacher säger att Lincolns färdigheter bidrog till att hålla gränsstaterna och vanligt folk på hans sida. Lincoln lät sina generaler vara ifall de gjorde ett bra jobb och avskedade dem om de inte gjorde det. Davis saknade en tydlig plan, försökte göra för många uppgifter samtidigt och valde ofta ut folk för att utföra jobb bara för att de var hans vänner. Han irriterade sina generaler och andra konfedererade politiker. William Cooper säger att ett bättre ledarskap hjälpte unionen, men de hade redan större chans att vinna.

 

Efter kriget

Många soldater på båda sidor dog under kriget. Större delen av kriget utkämpades i södern. Många järnvägar, gårdar, hus och andra saker förstördes, och de flesta människor där blev mycket fattiga.

Perioden efter kriget, kallad återuppbyggnaden, varade från krigsslutet till 1877. Unionsarmén stannade kvar i vissa sydstater och gjorde dem till ockuperat territorium. Tre viktiga ändringar lades till i den amerikanska konstitutionen. Ändringarna föreslogs (eller föreslogs) av den amerikanska regeringen. Även om inte alla amerikaner stödde dem fick de tillräckligt med stöd för att antas:

• Det trettonde tillägget säger att slaveri inte är tillåtet någonstans i USA, vilket avslutade arbetet med Emancipationsproklamationen.
• Det fjortonde tillägget klargör att alla människor som är födda i USA är medborgare och att alla medborgare har samma rättigheter.
• Det femtonde tillägget säger att människor i USA inte får hindras från att rösta på grund av sin ras.

Efter kriget gick några av unionsarméns ledare in i politiken. Generalerna Grant, Hayes, Garfield, Harrison och McKinley blev amerikanska presidenter. Andra veteraner valdes till andra ämbeten.

Sydstaterna fick begära att åter ansluta sig till unionen. När de accepterades kunde de återigen skicka senatorer och representanter till den amerikanska kongressen och stifta sina egna lagar. Under återuppbyggnaden byggde svarta amerikaner skolor och annan social infrastruktur. Några av skolorna blev de historiskt svarta högskolor som fortfarande finns kvar. När sydstaterna åter anslöt sig till unionen införde de flesta av dem lagar som begränsade vad svarta människor kunde göra.

Amnestilagen från 1872 återställde rösträtten och rätten att inneha politiska ämbeten för de flesta före detta medlemmar av konfederationen. En del av dem blev också politiker.

 

Andra källor

• Gibboney, Douglas Lee. Tragisk ära: A Concise, Illustrated History of the Civil War (En kortfattad, illustrerad historia om inbördeskriget). Fredericksburg, Virginia: Sergeant Kirkland's, 1997. ISBN 1-887901-17-5.
• Roland, Charles P. En amerikansk Iliad: The Story of the Civil War. New York: McGraw-Hill, 2002. ISBN 0-07-241815-X.