Ealdorman

En ealdorman var en av kungen utsedd person som styrde en eller flera shires eller territorier. Ealdorman var också ansvarig för att leda sin lokala fyrd (deltidsarmé) i strid. Men dessa arméer var först och främst skyldiga sin ealdorman trohet. Mycket ofta kunde stödet från en eller flera ealdormen hjälpa en kunglig kandidat att bli kung. I många fall efterträdde ealdormen underkungar men behöll samma rättigheter. Flera hade varit underkungar och var medlemmar av den kungliga familjen. I tidiga anglosaxiska dokument kallas ealdormen också dux, princeps eller comitis i tidens dokument.

Begreppet förekommer för första gången i den anglosaxiska krönikan under år 568. Men dess användning är troligen äldre än så. Redan på 700-talet betraktades ealdormen som domare. Men utvecklingen av shire kan ha kommit senare. När ealdormanier började bli ärftliga (föras vidare från far till son) blev de familjer som innehade dem allt mäktigare. Flera av dem fick en makt som var näst efter kungen. De beskrevs i dokumenten med termen patricius. Under 800-talet förekom dessa i Northumbria, Mercia och Kent. Termen patricius var i stort sett densamma som ämbetet som borgmästare i palatset i den merovingiska dynastin av frankiska kungar. Detta kunde vara farligt för en kung att ha någon så mäktig person som utövade makt i hans namn. På åttonde och nionde århundradet var de farligaste ealdormen de som hävdade kunglig härstamning. De kunde och i vissa fall gjorde de uppror mot en kung och tog själva tronen. I den tidens mycket enkla kungliga förvaltning behövde en kung vara beroende av sina ealdormen. En kung kunde skapa ealdormen från sin egen familj. Men han kunde bara fylla endast en del av ealdormanerna på det sättet. När ealdormens familjer slöt sig samman för att stödja varandra blev det svårare att avsätta en ealdorman.

Termen ealdorman ersattes av termen earl under 1000-talet. I kung Knuts lagar nämns både ealdormen och earls. Men det gjordes ingen skillnad mellan dem. Efter den normandiska erövringen av England 1066 var titeln Earl inte längre utbytbar mot dux eller princeps. De skrevs ibland som comes (greve). Kung Vilhelm ersatte de flesta anglosaxiska earls med sina egna utnämnda personer. Han begränsade sedan de flesta earlars makt genom att ge dem kontroll över grevskap, slott eller andra territorier. Några få fick mer makt. Dessa fick titeln Earl palatine.