Östberlin – historia, politik och Berlinmuren 1945–1990

Östberlin var namnet på den östra delen av Berlin mellan 1949 och 1990. Det var den sovjetiska delen av Berlin som upprättades 1945. De amerikanska, brittiska och franska sektorerna blev Västberlin, en de facto del av Västtyskland. Även om det juridiskt sett alltid var en del av en ockuperad stad, hävdades Östberlin vara Östtysklands huvudstad. Från den 13 augusti 1961 till den 9 november 1989 var det avskilt från Västberlin genom Berlinmuren. Den östtyska regeringen hänvisade till Östberlin helt enkelt som "Berlin" eller ofta ""Berlin, Hauptstadt der DDR" (Berlin, huvudstad i DDR). Begreppet "Demokratisk sektor" användes också fram till 1960-talet.

Utöver detta utgjorde Östberlin det politiska och administrativa centret för den tyska demokratiska republiken (DDR). Här låg viktiga ministerier, partihögkvarter och huvudsakliga statliga institutioner. Stadens silhuett präglades av socialistisk stadsplanering: stora bostadskomplex av betongelement (s.k. Plattenbau), breda avenyer och centrala mötesplatser som Alexanderplatz med det karakteristiska Fernsehturm (TV-tornet), som stod färdigt 1969. Många historiska kvarter skadades under andra världskriget och rekonstruerades enligt nya planidéer, vilket gav Östberlin en annat karaktär än Västberlin.

Historisk bakgrund 1945–1949

Efter Nazitysklands nederlag 1945 delades Berlin upp i fyra ockupationszoner som tilldelats Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike. Den sovjetiska sektorn blev så småningom Östberlin. I takt med att kalla kriget eskalerade och två tyska stater bildades (Förbundsrepubliken Tyskland i väst och Deutsche Demokratische Republik i öst) fördjupades uppdelningen av staden. Redan under 1940‑ och 1950‑talen skedde omfattande politisk omstrukturering, nationaliseringar och en integration av Östberlin i DDR:s statliga system.

Berlinmuren och 1961

Den 13 augusti 1961 stängde DDR sina gränser mot Västberlin och började bygga det som kom att kallas Berlinmuren. Syftet var officiellt att stoppa "flykt av arbetare" till väst, men i praktiken var muren en fysisk manifestation av den ideologiska och civila uppdelningen i Europa. Muren bestod av flera zoner: innerstadsgränsen med murar och betongväggar, signalstängsel, bevakningsvallar, vakttorn och en fri skjutzon ("death strip"). Tvärtemot vad många hoppats innebar muren ett kraftigt minskat antal flykter: före 1961 lämnade mer än två miljoner människor DDR för väst.

• Milstolpar: byggstart 13 augusti 1961, murens konstruktion utvecklades under 1960‑ och 1970‑talen, murens fall 9 november 1989.
• Kontrollerade passager: kända övergångar var bland annat Checkpoint Charlie, Friedrichstraße och Bornholmer Straße.
• Konflikter: muren blev plats för internationella spänningar, bland annat en dramatisk uppgörelse vid Checkpoint Charlie i oktober 1961 då amerikaner och sovjetiska trupper stod mot varandra i en kort intensiv konfrontation.

Dagligt liv och övervakning

Östberlins invånare levde under en kombination av välfärdssatsningar (stabil sysselsättning, subventionerad bostad och kollektivtrafik) och politisk kontroll. Ministeriet för statssäkerhet (Stasi) hade ett omfattande övervakningssystem; misstankar om illojalitet kunde leda till förföljelse, anställningsproblem eller fängelsestraff. Samtidigt blomstrade en särskild vardagskultur: teatrar, biografer, idrott och socialistisk konst fick statligt stöd och blev delar av stadens kulturella liv.

Ekonomiskt präglades Östberlin av planekonomi: industriproduktion, kollektivt ägande och kontrollerad konsumtion. Det fanns brister i varuutbud och ofta kötid för vissa varor, men å andra sidan satsade staten på bostadsbygge och social service.

Kultur, stadsbild och arkitektur

Stadsbilden i Östberlin innehöll både skador från kriget, återuppbyggnad i klassisk stil och modernistiska inslag från 1950‑ och 1960‑talen. Alexanderplatz blev ett symboliskt centrum för DDR‑modernitet med bland annat Fernsehturm. Många monument, museer och teatrar i den östra delen förvaltades och användes som uttryck för socialistisk kulturpolitik. Samtidigt fanns ett levande alternativt och underground‑kulturellt liv som ibland stod i spännande kontrast till officiella kulturformer.

Internationella relationer och rättslig status

De västallierade (USA, Storbritannien och Frankrike) erkände Sovjetunionens makt i Östberlin endast i enlighet med ockupationsstatusen för hela Berlin. De tre västliga befälhavarna protesterade regelbundet mot den östtyska nationella folkarméns (NPA) närvaro i Östberlin.

De tre västallierade länderna etablerade dock ambassader i Östberlin på 1970-talet, även om de aldrig erkände Berlin som Östtysklands huvudstad. I fördragen användes i stället termer som "regeringssäte". På 1960‑talet sade de västallierade ibland att Östtysklands huvudstad var Pankow. Pankow är den stadsdel där de viktigaste östtyska regeringsbyggnaderna byggdes.

Under 1970‑talet och början av 1980‑talet kom en viss normalisering: Fyrmaktsavtalet 1971 och Grundlagen i olika avtal underlättade resande och kontakter mellan öst och väst, och 1972 undertecknades ett grundläggande avtal mellan DDR och Västtyskland. Både DDR och Västtyskland inträdde så småningom i FN 1973, vilket formaliserade deras status i det internationella systemet.

Motstånd, flyktförsök och mänskliga kostnader

Under muren försökte många människor ta sig över till väst med varierande metoder: tunnlar, flygplansstunts, simning, gömda i fordon eller genom diplomatiska lösningar. Tusentals lyckades, men många mislyckades och det finns dokumenterade fall av personer som sköts eller omkom i försök att korsa muren. Den mänskliga kostnaden för uppdelningen var stor och präglade familjer och samhällen i generationer.

Vägen till återförening

Sent 1980‑tal präglades av politisk förändring i Östeuropa: reformer i Sovjetunionen, växande protester i DDR, och ökade flyktingströmmar via andra länder. Våren och hösten 1989 såg stora folkliga demonstrationer i Östberlin och andra delar av DDR. Den 9 november 1989 öppnades gränsövergångarna—en händelse som symboliserade kraschen för den fysiska och ideologiska barriären mellan öst och väst.

Den 3 oktober 1990 förenades Västtyskland och Östtyskland och Östberlin upphörde att existera.

Eftermäle

Idag finns många minnesmärken och museer som dokumenterar Östberlins historia och livet bakom muren. Stadsdelen har genomgått omfattande förändringar efter återföreningen: rivningar, renoveringar och nybyggnationer har omformat stadsbilden. Samtidigt lever minnena kvar i arkiv, personliga berättelser och i de fysiska spåren i stadsmiljön—från bevarade sektioner av muren till platser som berättar om både förtryck och vardagligt motstånd.

Östberlin idag

Sedan återföreningen har den tyska regeringen spenderat mycket pengar på att återförena de två halvorna av staden och få service och byggnader i det forna Östberlin att motsvara standarden i Västberlin. Det finns fortfarande skillnader mellan östra och västra Berlin. Det finns mycket fler byggnader från före kriget i östra Berlin, vissa visar fortfarande tecken på krigsskador. Den arkitekturstil som användes i hela DDR var också mycket annorlunda än den som användes vid återuppbyggnaden av Västberlin.

I många östtyska städer uppkallades gator efter socialistiska hjältar. Många ändrades efter återföreningen, men några, som Karl-Marx-Allee, Rosa-Luxemburg-Platz och Karl-Liebknecht-Straße, har behållits.

Ett sätt att avgöra om man befann sig i det gamla Östberlin eller i Västberlin var att titta på trafikljusen. Östberlin använde sig av speciella mönster på sina trafikljus för fotgängare, som kallades "Ampelmännchen". Berlins regering ville avskaffa de östtyska signalerna, men många människor protesterade och nu ser man Ampelmännchen även i Västberlin.

Lägenheter i Karl Marx Allee

Befälhavare i Berlins sovjetiska zon

Namn	Termstart	Termend
Nikolaj Berzarin	2 maj 1945	16 juni 1945
Aleksandr Gorbetov	17 juni 1945	19 november 1945
Dimitry Smirnov	19 november 1945	1 april 1946
Aleksandr Kotikov	1 april 1946	7 juni 1950
Sergey Dienghin	7 juni 1950	april 1953
Pavel Dibrova	april 1953	23 juni 1956
Andrey Chamov	28 juni 1956	26 februari 1958
Matvey Zakharov	26 februari 1958	9 maj 1961
Andrey Soloviev	9 maj 1961	22 augusti 1962
Helmut Poppe	22 augusti 1962	31 maj 1971
Artur Kunath	1 juni 1971	31 augusti 1978
Karl-Heinz Drews	1 september 1978	31 december 1988
Wolfgang Dombrowski	1 januari 1989	30 september 1990
Detlef Wendorf	1 oktober 1990	2 oktober 1990

Marx-Engels-Platz och Palast der Republik i Östberlin sommaren 1989. Fernsehturm (TV-tornet) syns i bakgrunden.

Stadsdelar i Östberlin

Vid tiden för Tysklands återförening bestod Östberlin av stadsdelarna

• Friedrichshain
• Hellersdorf (sedan 1986)
• Hohenschönhausen (sedan 1985)
• Köpenick
• Lichtenberg
• Marzahn (sedan 1979)
• Mitte
• Pankow
• Prenzlauer Berg
• Treptow
• Weißensee

Stadsdelar i Östberlin

Frågor och svar

F: Vad hette den östra delen av Berlin mellan 1949 och 1990?

F: Vilket land var det huvudstad i?

F: Hur separerades Östberlin från Västberlin?

Fråga: Hur kallade de västallierade östberlin för Östberlin?

F: Erkände de det som Östtysklands huvudstad?

F: Var ligger Pankow?

Fråga: När upphörde Östberlin att existera?

Sök med bokstav