Västberlin (1949–1990)

I Potsdamöverenskommelsen mellan de fyra allierade under kriget beslutades att Tyskland skulle delas upp. Till en början var det bara en tillfällig åtgärd, tills man kunde komma fram till ett permanent sätt att återförena ett fredligt Tyskland och Berlin.

När det kalla kriget började bröt den gemensamma förvaltningen av Tyskland och Berlin samman. Snart förvaltades det sovjetiskt ockuperade Berlin och det västligt ockuperade Berlin av separata regeringar.

1948 försökte Sovjet tvinga ut de västallierade ur Berlin genom att blockera de västra sektorerna. Sovjet blockerade vägar, järnvägar och vattenvägar, men Potsdamöverenskommelsen garanterade luftkorridorer till Berlin. Eftersom de västallierade flög in alla de förnödenheter som normalt sett skulle ha kommit landvägen kallas Berlinblockaden också för Berlins luftbro. Blockaden upphörde i maj 1949. I slutet av 1949 hade två nya stater skapats i det ockuperade Tyskland - Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) i väst och Tyska demokratiska republiken (Östtyskland) i öst - med Västberlin som en enklav som inte var en del av någon av dem.

Enligt de västliga allierade upphörde ockupationen av större delen av Tyskland 1949 när Förbundsrepubliken Tyskland och Tyska demokratiska republiken upprättades. Men ockupationen av Berlin kunde bara avslutas genom ett fyrpartsavtal (fyra makter), så Berlin förblev ett ockuperat område under formell kontroll av alla de allierade. Det är därför som Grundgesetz (Förbundsrepublikens grundlag) aldrig tillämpades i Västberlin.

Sovjet förklarade ockupationen av Östberlin avslutad när Östtyskland bildades. Detta steg erkändes inte av de västallierade som fortsatte att betrakta hela Berlin som ett gemensamt ockuperat område som inte tillhörde någon av de två staterna.

Västberlin fungerade dock på många sätt som Västtysklands elfte stat i praktiken.

• Kartor som publicerades i väst visade Västberlin som en del av Västtyskland;
• Tyska medborgare som bodde i Västberlin behandlades som västtyska medborgare av de västtyska myndigheterna;
• Det fanns fri rörlighet mellan Västberlin och Västtyskland;
• Det fanns inga separata invandringsregler för Västberlin: alla invandringsregler för Västtyskland följdes i Västberlin.
• Västtyska inresevisum som utfärdades till besökare stämplades med texten "giltigt för inresa till Förbundsrepubliken Tyskland och Berlin (Väst)", vilket gav rätt till inresa till Västberlin och Västtyskland. Men de allierade kunde ignorera detta. De kontrollerade tekniskt sett vem som fick komma in i Västberlin.

Men de västliga allierade förblev de yttersta politiska auktoriteterna i landet. De allierade kunde utse borgmästaren och stadsstyrelsen i Rathaus Schöneberg, men de valde aldrig någon annan än den valda borgmästaren.

Det fanns skillnader mellan Västtyskland och Västberlin.

• Västberlinarna fick inte rösta i de federala valen, utan Västberlins representanthus valde 20 delegater utan rösträtt till förbundsdagen. Senaten i Västberlin skickade delegater utan rösträtt till Bundesrat.
• Västberlinare kunde ställa upp i valet, däribland den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt, som hade varit regeringens borgmästare i Västberlin;
• Västberlinarna var undantagna från Förbundsrepublikens obligatoriska militärtjänstgöring, vilket innebar att unga människor flyttade till staden för att undvika militärtjänstgöring.
• Västberlinarna hade "provisoriska ID-kort", som inte hade den västtyska vapenskölden.
• Lufthansas och andra västtyska flygbolag kunde inte flyga till Berlin eftersom flygkorridorerna mellan Västtyskland och Västberlin endast var avsedda för brittiska, franska och amerikanska flygplan.
• Västberlin hade ett eget postkontor, som var skilt från Västtysklands, och som gav ut egna frimärken fram till 1990. Administrationen sköttes av Västtysklands postverk på uppdrag av de allierade, och frimärkena var märkta "Deutsche Bundespost Berlin".

Även om Västberlin var åtskilt från Östberlin efter 1949, kunde människor lätt röra sig mellan de två delarna fram till 1961. På många sätt fungerade Berlin som en enda stad. Kollektivtrafiknäten U-Bahn och S-Bahn, som återuppbyggdes efter kriget, omfattade alla yrkessektorer. Många människor bodde i den ena halvan av staden och hade familjemedlemmar, vänner och jobb i den andra.

I takt med att det kalla kriget fortsatte började många östtyskar lämna Östtyskland och flytta till väst. Östtyskland stängde gränserna mellan Öst- och Västtyskland 1952, men spärrade inte av Västberlin. Eftersom det fanns fri rörlighet mellan Västberlin och Västtyskland kunde östtyskar använda staden som en övergångspunkt till väst. För att stoppa detta flöde byggde den östtyska regeringen den 13 augusti 1961 Berlinmuren och stängde därmed fysiskt av Västberlin från Östtyskland. Det var fortfarande möjligt att resa från Västberlin till Västtyskland med flyg och via särskilda järnvägs- och autobahntransitvägar som avsatts för det ändamålet, men invånarna i de två Berlinarna var nu fysiskt och juridiskt åtskilda från varandra.

Fyrmaktsavtalet om Berlin (september 1971) och transiteringsavtalet (maj 1972) bidrog till att minska spänningarna kring Västberlin och gjorde det lite lättare för västberlinare att resa till Östtyskland och för tyskar att resa in i staden på vägarna i stället för att flyga.

Den 9 november 1989 öppnades muren och de två städerna var återigen fysiskt - men inte juridiskt - förenade. Tysklands återförening avslutade snart den västliga ockupationen av Västberlin. Den 3 oktober 1990 förenades Västberlin och Östberlin till staden Berlin, som då anslöt sig till Förbundsrepubliken som en stat tillsammans med resten av Östtyskland. Västberlin och Östberlin upphörde därmed båda formellt att existera.

Västberlin bestod av följande stadsdelar:

I den amerikanska sektorn:

• Neukölln
• Kreuzberg
• Schöneberg
• Steglitz
• Tempelhof
• Zehlendorf

I den brittiska sektorn:

• Charlottenburg
• Tiergarten
• Wilmersdorf
• Spandau

I den franska sektorn:

• Reinickendorf
• Bröllop

• Berlin
• Berlinblockaden
• Berlinmuren
• Bonn
• Kontrollpunkt Charlie
• Östberlin
• Tyska demokratiska republiken
• Tyskland
• Spökstation
• Spandau-fängelset
• Västtyskland