Kalla kriget | de spända striderna mellan Förenta staterna och dess allierade och Sovjetunionen

Länder i konflikt med varandra

De flesta av länderna på den ena sidan var allierade med Nato, vars mäktigaste land var Förenta staterna. De flesta av länderna på den andra sidan var allierade med Warszawapakten, vars mäktigaste land var Sovjetunionen.

Västblocket var namnet på de kapitalistiska länderna med USA i spetsen. Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) är en allians som skapades 1949 och som omfattade USA, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Kanada, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Spanien, Portugal, Italien, Norge, Danmark, Grekland och Turkiet. Andra länder som är allierade med västblocket är Israel, Brasilien, Sydkorea, Kenya (1960-1991), Bangladesh (1964-1968), Pakistan, Nordjemen, Malaysia, Saudiarabien, Filippinerna, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland.

Östblocket var en grupp socialistiska länder som leddes av Sovjetunionen. Warszawapakten var en allians som skapades 1955 och omfattade Sovjetunionen, Albanien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Ungern (fram till 1976), Polen och Rumänien. Andra länder som var allierade med östblocket var Angola (1975-1991), Kuba, Bolivia, Kambodja (1977-1979), Sydjemen, Tunisien, Nepal, Bhutan, Libyen (1974-1991), Mongoliet (1976-1988), Jamaica, Nordkorea, Kina och Laos (1975-1991).

 

Bakgrund

I februari 1917 störtades tsar Nikolaj II i det ryska imperiet eftersom folk var missnöjda med sina levnadsvillkor (som att vara livegen), särskilt under första världskriget. Tyvärr var den ineffektiv och folk var fortfarande missnöjda. I november 1917 störtade en kommunistisk grupp som kallades bolsjevikerna och leddes av Vladimir Lenin den nya regeringen och fick stöd av grupper av arbetare som kallades sovjeter. Bolsjevikerna skapade en ny kommunistisk regering som kallades Ryska socialistiska sovjetrepubliken (även kallad helt enkelt Sovjetryssland eller Ryska SFSR).

Alla stödde dock inte kommunisterna. Många länder som hade varit en del av det ryska imperiet hade lämnat landet, till exempel Lettland, Litauen, Estland och Vitryssland. Det ryska inbördeskriget började, där den sovjetryska Röda armén kämpade mot den vita armén av antikommunistiska ryssar. Den vita armén var inte särskilt enad eller organiserad. De allierade makterna i första världskriget, som USA, Storbritannien och Frankrike, invaderade Ryssland för att stödja den vita armén och stoppa Röda armén. Röda armén vann till slut kriget 1922 och upprättade de socialistiska sovjetrepublikernas union (även kallad Sovjetunionen) tillsammans med de nybildade socialistiska republikerna Ukraina, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien.

Det kalla kriget startade 1947 och berodde på att man trodde att alla regeringar skulle bli antingen kommunistiska eller kapitalistiska. De västallierade fruktade att Sovjetunionen skulle sprida kommunismen till resten av Europa och var mycket oroade över att sovjetiska agenter hade lärt sig att tillverka atombomber efter kriget.

Båda länderna hade motsatt sig Nazityskland, även om USA samarbetade med nazistiska forskare och Sovjetunionen hade valt att inte slåss mot Tyskland i Molotov-Ribbentrop-pakten och de två ockuperade Polen 1939. Tyskland vände sig dock mot Sovjetunionen i juni 1941 och invaderade det under Operation Barbarossa.

 

Efter andra världskriget

Efter andra världskriget låg Tyskland i ruiner. De segerrika allierade som ockuperade landet delade upp det i fyra delar. I den västra halvan av Tyskland gavs en del till USA, en till Storbritannien och en till Frankrike. Den östra halvan ockuperades av Sovjetunionen. Staden Berlin delades också upp mellan de fyra länderna trots att den helt och hållet låg inom den östra halvan.

Förbundsrepubliken Tyskland (Bundesrepublik Deutschland eller BRD), eller Västtyskland, erkändes av de västallierade i juni 1949 och var en kapitalistisk demokrati. Västberlin betraktades som en del av landet. Sovjet gav senare 1949 sin del av Tyskland namnet Tysk Demokratiska Republik (Deutsche Demokratische Republik eller DDR), eller Östtyskland; det var en kommunistisk diktatur.

Från april 1948 till maj 1949 blockerade Sovjet Västberlin för att hindra staden från att använda Västtysklands valuta. Förenta staterna och dess allierade försåg staden med flygplan fram till september 1949 i det som blev känt som Berlins luftbro. Många östtyskar ville bo i Västtyskland för att de hade högre livskvalitet och politisk frihet. År 1961 byggde den östtyska regeringen Berlinmuren, som delade de två halvorna av staden, och bevakade den hårt för att förhindra att fler människor flydde till väst. Muren ansågs vara en symbol för det kalla kriget och järnridån som delade Europa.

 
Winston Churchill, Harry S. Truman och Josef Stalin vid Potsdamkonferensen i mitten av 1945.  


De "tre stora" vid Jaltakonferensen: Winston Churchill, Franklin D. Roosevelt och Josef Stalin i början av 1945  

1950s

Spionage har funnits länge och var mycket viktigt under det kalla kriget. Efter sitt framgångsrika kärnvapenspionage i Manhattanprojektet skapade Sovjet sina spionorgan, särskilt KGB. CIA ledde amerikanernas insatser utomlands och FBI ledde kontraspionage. Att fånga utländska spioner och bekämpa inhemsk subversion var KGB:s uppgifter.

1953 dog den sovjetiske ledaren Josef Stalin och Nikolai Bulganin och Nikita Chrusjtjov tog hans plats. Chrusjtjov tog senare ensam kontroll över Sovjetunionen. Chrusjtjovs hemliga tal markerade en period av avstalinisering, och Chrusjtjov försökte göra ogjort många av de saker som Stalin gjort (till exempel Gulag-fängelserna och Stalins personkult).

I USA fanns det en "Red Scare", och när Sovjet sprängde sin egen atombomb blev det stora politiska konsekvenser och den amerikanska regeringen gjorde alla rädda för kommunister. Berömda personer inom många områden som tidigare hade varit kommunistsympatisörer, som Larry Adler, förlorade sina positioner. Många skådespelare "svartlistades" och fick därför inte anställas för att medverka i filmer, vilket förstörde deras karriärer. Den amerikanske senatorn Joseph McCarthy blev trodd av många när han anklagade några viktiga amerikaner för att vara kommunister, inklusive några höga regeringstjänstemän.

På 1950-talet inleddes rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Det började med att Sovjet satte satelliten Sputnik 1 i omloppsbana runt jorden som det första landet i rymden. USA svarade med att starta NASA och skickade snart upp sina egna satelliter. Sovjet skickade också den första människan (Jurij Gagarin) i omloppsbana runt jorden och hävdade att detta bevisade att kommunismen var den bättre ideologin.

På 1950-talet skapade USA (under president Dwight Eisenhower) en politik kallad "New Look" för att minska försvarsutgifterna och öka antalet kärnvapen som avskräckning för att hindra Sovjetunionen från att attackera västvärlden. Sovjet ökade också sin kärnvapenstyrka, vilket resulterade i ömsesidig garanterad förstörelse.

I Suezkrisen 1956 bröts för första gången allianserna i det kalla kriget på ett viktigt sätt, då Sovjetunionen och USA gynnade den ena sidan och Storbritannien och Frankrike den andra. De västallierade beslutade också att låta sovjetiska trupper slå ner den ungerska revolutionen 1956.

USA:s vicepresident Richard Nixon förde flera samtal med Chrusjtjov under 1950-talet. Ett av dessa var 1959 års "köksdebatt" i ett modellkök i Moskva. Debatterna belyste de politiska och ekonomiska skillnaderna mellan amerikanerna och Sovjetunionen. Året därpå kraschade USA:s spionplan U-2 i Sovjetunionen. Spänningarna mellan de två länderna ökade.

 
General Douglas MacArthur, FN:s befälhavare (sittande), observerar marinens beskjutning av Incheon från USS Mount McKinley, 15 september 1950.  


Mao Zedong och Josef Stalin i Moskva, december 1949  


President Truman undertecknar tillägget till National Security Act från 1949 med gäster i Ovala rummet.  

Kubakrisen (1962)

Efter att USA hade invaderat Kuba och misslyckats i Grisbukten försökte Sovjetunionen förse Kuba med kärnvapenmissiler. Missilerna på Kuba skulle ha gjort det möjligt för Sovjetunionen att effektivt rikta in sig på nästan hela USA. Som svar skickade USA ett stort antal fartyg för att blockera Kuba för att hindra Sovjetunionen från att dela med sig av vapnen. USA och Sovjetunionen kom överens om att Sovjetunionen inte längre skulle ge kärnvapen till Kuba om USA inte invaderade Kuba igen. Detta var den högsta spänningsperioden under det kalla kriget och var det närmaste världen kom ett kärnvapenkrig, med en möjlig global konflikt som följd.

 
Leonid Brezjnev och Richard Nixon under Brezjnevs besök i Washington i juni 1973; detta var en höjdpunkt i avspänningen mellan Förenta staterna och Sovjetunionen.  


Flaggan för 26 juli-rörelsen  

Avspänning (1962-1981)

Efter det avtal som avslutade Kubakrisen lättade relationerna mellan de båda sidorna. Flera fördrag som syftade till att minska antalet kärnvapen undertecknades. År 1964 invaderade USA under president Lyndon Johnson Nordvietnam, vilket resulterade i ett förödmjukande nederlag för amerikanerna och Sydvietnam 1975. Under denna avspänningsperiod började USA bygga upp goda förbindelser med Folkrepubliken Kina, som en gång i tiden hade varit allierad med Sovjetunionen.

 

Slut

Avspänningspolitiken upphörde 1981, när USA:s president Ronald Reagan beordrade en massiv militär uppbyggnad för att utmana Sovjets inflytande i världen. USA började stödja antikommunister över hela världen med pengar och vapen. Tanken var att hjälpa dem att störta sina kommunistiska regeringar.

Sovjet hade en långsam ekonomi under detta årtionde eftersom militärutgifterna var rekordhöga. De försökte hålla jämna steg med USA när det gällde militärutgifter men kunde inte göra det. I det sovjetiska kriget i Afghanistan, som inleddes 1979, hade Sovjet svårt att bekämpa motståndsgrupper, varav en del var beväpnade och utbildade av USA. Sovjets misslyckade invasion av Afghanistan jämförs ofta med det amerikanska misslyckandet under Vietnamkriget.

I slutet av 1980-talet försökte den nya sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov att göra USA till en allierad för att lösa de världsproblem som orsakats av kriget, med det yttersta målet att avskaffa kärnvapnen. Detta skedde dock inte eftersom Reagan insisterade på att ha ett försvarssystem för kärnvapenmissiler. Folket i Sovjetunionen var splittrat. Vissa ville att Gorbatjov skulle kämpa hårdare för att avskaffa kärnvapen, men andra ville inte att han skulle prata med USA överhuvudtaget. De blandade känslorna skapade en atmosfär av politiska stridigheter, och folket var inte längre enat bakom ett mål. Dessutom började kommunistpartiet falla sönder.

Efter Berlinmurens fall 1989 och utan att det kommunistiska styret höll ihop länderna i Sovjetunionen delades den upp i mindre länder 1991, som Ryssland, Ukraina, Litauen och Georgien. Östeuropa blev mycket fattigt och trasigt och återgick till kapitalismen. Det kalla kriget var över.

Alla historiker är inte överens om när det kalla kriget tog slut. Vissa anser att det tog slut när Berlinmuren föll, men andra anser att det tog slut när Sovjetunionen kollapsade 1991.

 
Gorbatjov och Reagan undertecknar fördraget om kärnvapen med medelräckvidd i Vita huset 1987.  


Reagan talar vid Berlinmurens Brandenburger Tor, vilket inspirerade Michail Gorbatjov att "riva ner denna mur".