Berlinmuren – mur som delade Berlin 1961–1989: historia och betydelse

Efter andra världskrigets slut delades Tyskland upp i fyra zoner, en zon för vart och ett av de viktigaste allierade länderna: Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjetunionen. Huvudstaden Berlin delades också in i fyra zoner, så att den blev en enklav, som en ö i den sovjetiska zonen. Den 8 maj 1949 bildades de franska, brittiska och amerikanska zonerna till Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland, Bundesrepublik Deutschland, BRD) och Västberlin. De sovjetiska zonerna bildades till Östtyskland och Östberlin. Östtyskland (Deutsche Demokratische Republik, DDR) grundades den 7 oktober 1949. Europa, Tyskland och Berlin delades av en järnridå.

När Tyskland delades i Väst- och Östtyskland den 8 maj 1949 lämnade 2,6 miljoner östtyskar Tyskland för att åka till Västtyskland. Bara i Berlin flydde 3,6 miljoner människor till väst. För att stoppa detta byggde Östtysklands kommunistiska regering den 13 augusti 1961 en mur som skilde Öst- och Västberlin åt.

Muren byggdes för att hålla landets befolkning inne. Men Sovjetunionen och den östtyska regeringen hävdade att den skulle hålla kapitalismen ute. De sa att Västtyskland vägrade att erkänna Östtyskland som ett självständigt land eftersom de ville ta över nordöstra Tyskland precis som Hitler tog över Polen.

Människor försökte fortfarande fly trots att Berlinmuren fanns där. De använde många metoder för att ta sig förbi vakterna och taggtråden på Berlinmuren.

I slutet av 1980-talet sade Michail Gorbatjov att Sovjetunionen inte skulle använda Röda armén för att hindra folket i Öst- och Centraleuropa från att byta regering. Efter att han hade sagt detta började flera länder ändra sitt sätt att styra sina folk. Ungern öppnade sin gräns och människor från Östtyskland började flytta västerut genom Ungern. I oktober 1989 började massdemonstrationer mot regeringen i Östtyskland. Den mångårige ledaren Erich Honecker avgick och ersattes några dagar senare av Egon Krenz. Honecker hade i januari 1989 förutspått att muren skulle stå kvar i "hundra år till" om de förhållanden som hade orsakat dess uppförande inte förändrades. Detta visade sig inte vara sant.

I november 1989 beslutade Östtysklands centralkommitté att göra det lättare för östtyskar att passera muren. Ett misstag av pressansvarig gjorde att gränsen öppnades flera timmar innan den borde ha öppnats. Miljoner östtyska medborgare firade att muren öppnades. Många samlade souvenirer med mejslar och vissa tv-stationer filmade människor som slog mot muren med släggor.

Bilden av människor i Västberlin som slår mot muren sägs ofta vara Östberlinare som bryter ut. Detta är inte sant. Den östra sidan av muren hade ingen graffiti. Alla bilder av människor som slår sönder muren visar människor som slår mot graffitiklädda väggar. Mindre än ett år efter det att Berlinmuren bröts ner blev Tyskland återigen ett land.

Under de 28 år som muren existerade dödades mellan 125 och 206 personer när de försökte ta sig över Berlinmuren. Ytterligare minst 800 personer dödades utanför Berlin när de försökte ta sig över från Östtyskland till Västtyskland.

Östtyskarna registrerade inte alla dödsfall, så det verkliga antalet döda kommer kanske aldrig att bli känt.

De personer som fångades levande i ett försök att fly måste sitta i fängelse i minst fem år. Murens första offer var Ida Siekmann. Hon skadades dödligt efter att ha hoppat ut genom fönstret i sin lägenhet. Hon föll ner på trottoaren på den västra sidan. Det första offret för muren som blev beskjuten var Günter Litfin. Han var 24 år gammal och sköts av polisen, nära järnvägsstationen Friedrichstrasse i Berlin, när han försökte ta sig in i väster. Detta skedde den 24 augusti 1961, endast elva dagar efter att gränsen stängts.

Peter Fechter förblödde i dödsremsan den 17 augusti 1962. Detta ledde till ett offentligt ramaskri. Amerikanska trupper iakttog honom, men kunde inte hjälpa honom. De östtyska gränspoliser som hade skadat honom hjälpte honom inte heller.

År 1966 dödades två barn på tio och tretton år i gränsremsan. Detta är ovanligt eftersom den östtyska gränspolisen hade order att inte skjuta på gravida kvinnor, barn eller psykiskt sjuka personer.

Den 6 februari 1989 sköt och dödade gränsvakter Chris Gueffroy när han försökte ta sig över muren. Han var den sista person som dödades av gränsvakter. Den 8 mars 1989 dog Winfried Freudenberg efter att ha fallit från en gasballong. Han var den sista personen som dog när han försökte ta sig över Berlinmuren och fly till Västberlin.

Berlinmuren började så småningom falla när folk gjorde uppror. Många hoppade upp på muren och trängde sig till och med mot den. Detta gjorde att muren rasade i vissa områden och fler människor kunde ta sig igenom till de flyktingläger som upprättades på andra sidan. "Riv den här muren! " var ett tal som USA:s president Ronald Reagan höll till Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov för att riva muren. Talet hölls vid Brandenburger Tor nära Berlinmuren den 12 juni 1987. Det hölls för att hedra Berlins 750-årsjubileum. Hans tal och dess efterverkningar kan ha bidragit till murens rivning.

I slutet av 1989 hade DDR många problem, till exempel en krisande ekonomi och omfattande protester. Den ungerska regimen hade kollapsat och höll på att avveckla sina gränsstängsel mot Österrike i augusti 1989. Eftersom Warszawapakten tillät medborgarna att resa inom Sovjetblocket flydde många östtyska turister till väst via Ungern. När den ungerska regeringen vägrade att gå DDR:s krav på att stoppa avhoppare, förbjöd Östtyskland alla resor till Ungern, vilket ledde till demonstrationer och protester. Detta inledde DDR:s isolering inom blocket.

Erich Honecker, DDR:s ledare sedan 1971, tvingades avgå den 18 oktober 1989. Han ersattes av Egon Krenz efter en enhällig omröstning i politbyrån. Under Krenz regim kunde östtyskar fortfarande fly till Ungern via Tjeckoslovakien.

Antalet avhoppare ökade och orsakade spänningar mellan Östtyskland och Tjeckoslovakien. Krenz-regimen beslutade att låta människor lämna landet direkt till väst genom gränskontrollstationer i Östberlin. Detta fick många östtyskar, som fick höra om det i sändning från västtyska medier, att bege sig till gränsövergångarna och kräva att bli släppta igenom omedelbart.

Gränsvakterna vid varje kontrollstation sa åt människorna att gå hem eftersom de inte hade någon order om att muren skulle öppnas den kvällen. Allt eftersom tiden gick ökade antalet människor som anlände till kontrollstationen och vakterna blev oroliga. De började ta de mer aggressiva personerna åt sidan och stämplade deras pass med en särskild stämpel som gav dem tillträde till Västberlin men personerna var inte medvetna om att de i praktiken återkallade sitt östtyska medborgarskap och blev chockade när de nekades inresa tillbaka till DDR. Chefsvakten vid kontrollstationen ringde frenetiskt till sina överordnade i hopp om att få svar på varför så många människor trodde att muren skulle öppnas. Klockan 22.45 stod det klart att de övertaliga och överväldigade gränsvakterna inte skulle använda sina vapen för att slå ner folkmassorna. Chefsvakten gav upp och beordrade att portarna till Västberlin skulle öppnas. Massorna av östberlinare möttes av massorna av västberlinare i en glad scen eftersom Berlinmuren just hade fallit.

Många människor klättrade till och med upp på muren vid Brandenburger Tor för att protestera och började mejsla bort muren. Myndigheterna i DDR reagerade till en början med att skjuta på människorna med vattenkanoner, men detta visade sig vara ineffektivt. Den östtyska armén klättrade senare upp på muren för att hindra andra från att stå på muren. Regeringen började riva muren nästa dag. Murens fall förstörde SED, DDR:s regeringsparti, och fick många av dess tjänstemän att avgå. Tyska demokratiska republiken upphörde att existera mindre än ett år senare och återförenades med Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990.

Väggen ändrades och kompletterades flera gånger. Den var egentligen inte en mur utan en samling murar, staket och andra anordningar. Detta är vad gränsstaketet bestod av, från öster till väster.

1. Betongvägg eller staket, 2-3 meter högt.
2. Signalsystem i golvet, som skulle ge larm vid beröring.
3. Kontakta trådstängsel med taggtrådsstängsel. Längre än en man.
4. (Inte på alla ställen) Kennlar för hundar. Med schäferhundar eller andra tränade hundar.
5. (Inte på alla platser) Utrustning och skyttegravar för att stoppa fordon och stridsvagnar. Dessa system skulle avlägsnas (om västvärlden betalade för avlägsnandet). De flesta ersattes senare.
6. Gator för att få in ersättningar och förstärkningar.
7. Vakttorn (1989 fanns det 302 stycken). Inklusive strålkastare
8. dödsremsa. Detta var ett område där alla byggnader var rivna och där det inte fanns någonstans att gömma sig. Ibland fanns det sandremsor där man kunde upptäcka fotspår.
9. Metallstängsel, sedan själva gränsen:
10. Betongvägg, 3,75 meter hög. Mycket svår att klättra på.

Allt skedde i ett område som var mellan 30 och 500 meter brett. Den officiella (civila gränsen) började innan det första stängslet. För att komma in i anläggningen krävdes ett särskilt tillstånd. Den verkliga gränsen låg ungefär en eller två meter framför betongmuren, så att hela murkomplexet befann sig inom Östtyskland (endast den östberlinska delen av muren befann sig inom Östberlin).

Gränsen mellan Östtyskland och Västtyskland försvarades också kraftigt med stängsel och minor. Östtyskar behövde ett särskilt tillstånd för att bo nära gränsen.

Efter Tysklands återförening den 3 oktober 1990 revs Berlinmuren och togs bort. Några få delar av muren finns fortfarande kvar; några av delarna har blivit ett museum.

• Av totalt 302 vakttorn finns 5 kvar.
• Den så kallade Todesstreifen (dödszonen) kan fortfarande ses på många ställen. Vissa av dem är stora områden med brun, obrukad mark. Ibland är de numera parker.
• Det finns ett privat museum vid Checkpoint Charlie.
• Det finns en kyrkogård nära Checkpoint Charlie som minns offren för muren.

Östberlins specialpoliser som bevakade muren hade order att skjuta om det var nödvändigt för att hindra människor från att fly. Östtyska ledare som Egon Krenz arresterades efter Tysklands återförening eftersom vakterna fick order att skjuta för att döda.

Efter att muren byggdes kunde dock många människor inte längre lämna Östberlin via de vanliga gränsposterna. Det enda sättet att göra det var att springa genom muren eller försöka gräva en tunnel under den.

Efter Tysklands återförening dömdes gränsvakter som skjutit människor av västtyska domstolar. Domarna menade att vissa av gränspolisens lagar (om skjutning) stred mot de mänskliga rättigheterna. De borde därför ha vägrat att skjuta.

Samma sak gällde naturligtvis de personer som hade skjutit gränspoliser på sin flykt.

Gränsvakter som skjuter och hindrar någon från att fly kan få en belöning på upp till 500 mark. En del av dessa vakter dömdes efter enandet.

Det andra valet var att inte skjuta eller att missa stort. Sådana vakter riskerade att förlora sina välbetalda jobb.

• År 1988 bytte Öst- och Västberlin territorium. Vissa områden, som kallas Lenné-triangeln (nära Potsdamer Platz), var nu en del av väst. Några dagar efter bytet flydde en grupp ekologiska demonstranter från polisen i väst till Östberlin, över muren. De fick ett mål mat och skickades tillbaka av gränsvakterna.

En annan landremsa gavs till Västberlin. Denna remsa var bara lika bred som en väg som förenade Västberlin med en liten exklav.

• Järnridån
• Ich bin ein Berliner
• Riv denna mur!
• Wende