Altaiska språk: definition, klassificering och kontroverser

Altaiska språk: utforska definition, klassificering och heta kontroverser — från mikro- till makroaltaiskan och debatten kring turkiska, mongoliska, tungusiska, koreanska och japanska.

Altaiskan är en omtvistad språkfamilj, men endast ett fåtal lingvister tror fortfarande att den har funnits. Den ska ha haft 66 språk som nu talas av cirka 348 miljoner människor, främst i och runt Centralasien och nordöstra Asien.

Enligt den mest välkända klassificeringen består altaiska språken av turkiska språk, mongoliska språk och tungusiska språk. Det är förmodligen den betydelse som de flesta allmänna lingvister tillskriver "altaiska".

Sedan Gustaf John Ramstedts Einführung publicerades 1952-1957 har dock de flesta altaicister inkluderat koreanska i altaiska. Sedan Roy Andrew Millers Japanese and the Other Altaic Languages publicerades 1971 har vissa även inkluderat japanska (Nicholas Poppe) eller japonic, som består av japanska och ryukyuan.

Några få lingvister (t.ex. Street 1962) räknar till och med ininu med de altaiska språken men som en del av en nod som inkluderar koreanska och japanska, i motsats till en turkisk-mongolisk-tungusisk nod, där koreansk-japansk-ainu och turkisk-mongolisk-tungusisk i sin tur bildar en nod på en högre nivå.

Kärnversionen av altaiskan, som består av turkiska, mongoliska och tungusiska språk, kallas ibland för "mikroaltaiskan", och den utvidgade versionen, som inkluderar koreanska och ibland japanska, kallas för "makroaltaiskan", men även kärnversionen är mycket kontroversiell.

Definition och räckvidd

Altaiskan används av förespråkare som en övergripande term för en grupp språk som antas härstamma från ett gemensamt ursprung. I dess snäva form omfattar begreppet tre huvudgrupper: turkiska, mongoliska och tungusiska språk. I en vidare tolkning ingår även koreanska och ibland japanska (japonic). Begreppet har i olika studier varierat i avgränsning, från den så kallade "mikroaltaiskan" (enbart de tre kärngrupperna) till "makroaltaiskan" (med koreanska och japanska).

Klassificering och exempel på språk

De språkgrupper som brukar nämnas i samband med altaiska är bland annat:

• Turkiska språk – t.ex. turkiska, azerbajdzjanska, uzbekiska, kazakiska och uiguriska. Turkiska omfattar många moderna språk med stora talargrupper.
• Mongoliska språk – t.ex. mongoliska (khalkha), buryat och kalmyk.
• Tungusiska språk – t.ex. evenki och manchuriska (manchu är nära utdött).
• Koreanska – i många arbeten räknas koreanska in i den utvidgade altaiskan.
• Japanska/japonic – japanska och ryukyuan-språken har ibland föreslagits som släktingar till altaiskan.

Lingvistiska egenskaper som åberopas

Förespråkare av altaisk släktskap pekar på flera gemensamma drag mellan språken, bland annat:

• Agglutinativ morfologi (många suffix som fogas på stamordet).
• Vokalharmoni i flera turkiska och mongoliska språk.
• Ordföljd som ofta är subjekt–objekt–verb (SOV) i många av dessa språk.
• Lika eller jämförbara grammatiska konstruktioner, t.ex. liknande kasus- eller postpositionssystem.
• Ett antal lexikaliska likheter som föreslagits vara arv.

Dessa likheter kan dock också förklaras av långvarig kontakt, språkligt lånande och areala diffusion i norra Eurasien.

Historik och viktiga forskare

Idén om altaiskan har en lång historia i lingvistiken. Gustaf John Ramstedt var en av de tidiga och inflytelserika förespråkarna; hans arbete Einführung (1952–57) har varit centralt. Roy Andrew Miller, med verket Japanese and the Other Altaic Languages (1971), förde fram argument för att inkludera japanska. Andra betydande namn i diskussionen är Nicholas Poppe, som också intresserade sig för kopplingar mellan japanska och altaiska språk.

Kritik och kontroverser

Majoriteten av dagens historiska lingvister anser att altaiskan som en väl underbyggd genetisk enhet är ostyrkt. Huvudinvändningarna är:

• Brister i regelbundna ljudkorrespondenser mellan de föreslagna protospråken — en grundläggande metodisk princip i komparativ lingvistik.
• Stora mängder lånord och areala påverkan mellan grannspråk, särskilt mellan turkiska och mongoliska, som kan ge sken av släktskap.
• Metodologiska problem i vissa studier, bland annat användning av massjämförelse och otillräckligt kontrollerade likheter.
• Oenighet om rekonstruktionen av gemensamt ursprungligt ordförråd och grammatiska former.

På senare tid har vissa forskare åter föreslagit ett bredare familjebegrepp, t.ex. under beteckningen "Transeurasian", där forskare som Martine Robbeets och kollegor kombinerat lingvistisk, arkeologisk och genetisk data för att formulera hypoteser om spridning. Dessa arbeten har dock också mött kritik, framför allt gällande tolkningen av data och hur väl de lingvistiska bevisen håller gentemot alternativa förklaringar som kontakt och konvergens.

Geografisk utbredning och antal talare

De språk som ibland föreslås ingå i altaiskan är utbredda över ett mycket stort geografiskt område — från Turkiet och Centralasien i väst till Japans öar i öst. Antalet talare varierar kraftigt per språk: turkiska och japanska är bland de största med tiotals miljoner talare vardera, medan flera tungusiska språk har få talare och vissa är hotade eller nästan utdöda (t.ex. manchu).

Nutida konsensus och forskning

Det finns idag ingen bred konsensus som stöder altaiskan som en etablerad språkfamilj i klassisk (komparativ) mening. Många forskare ser likheterna som resultat av språkkontakt och spridningsprocesser i ett stort eurasiskt arealområde snarare än gemensamt ursprung. Samtidigt pågår forskning som försöker kombinera lingvistiska jämförelser med arkeologi och genetiska data för att belysa möjliga migrations- och spridningsscenarier — men sådana multidisciplinära tolkningar är fortfarande föremål för mycket debatt.

Sammanfattning

Altaiskan är ett omtvistat begrepp. I dess kärnform (turkiska, mongoliska, tungusiska) finns både likheter och stark historisk kontakt, men bevisen för ett gemensamt ursprung är omstridda. Den utvidgade formen (inklusive koreanska och japanska) är ännu mer kontroversiell. Kort sagt: idén är intressant och fortsatt föremål för forskning, men den accepterade slutsatsen inom modern historisk lingvistik är att ett gemensamt altaiskt ursprung ännu inte är fastställt.

Frågor och svar

F: Vad är altaiska?

Fråga: Hur många lingvister tror fortfarande att altaiska existerade?

F: Vad publicerades 1952-1957?

F: Vad innehöll denna publikation?

F: Vad publicerades 1971?

F: Vad ingick i denna publikation?

F: Betraktas Ainu som en del av altaiska språket av vissa lingvister?

Sök med bokstav