Förbundsrådet (Schweiz) | federal regering

Avdelningens ansvarsområden

Hela rådet ansvarar för att leda den federala förvaltningen i Schweiz, men varje rådsmedlem leder ett av de sju federala ministerierna. De nuvarande ledamöterna i det federala rådet för 2011 är:

Ledamot	Porträtt	Gått med i	Parti	Canton	Funktion
Ueli Maurer		1 januari 2009	Schweiziska folkpartiet	Zürich	Chef för det federala finansdepartementet
Simonetta Sommaruga		1 november 2010	Socialdemokraterna	Bern	Chef för det federala departementet för miljö, transport, energi och kommunikation
Alain Berset		1 januari 2012	Socialdemokraterna	Fribourg	Vice ordförande för 2022, chef för det federala inrikesdepartementet.
Guy Parmelin		1 januari 2016	Schweiziska folkpartiet	Vaud	Chef för det federala departementet för ekonomi, utbildning och forskning
Ignazio Cassis		1 november 2017	FDP.Liberalerna	Ticino	Ordförande för 2022, chef för det federala utrikesdepartementet
Viola Amherd		1 januari 2019	Centrumet	Valais	Chef för det federala departementet för försvar, civilskydd och idrott
Karin Keller-Sutter		1 januari 2019	FDP.Liberalerna	St. Gallen	Chef för det federala justitie- och polisdepartementet

 

Förbundsrådet och dess historia

Institutionens ursprung

Förbundsrådet inrättades genom 1848 års förbundskonstitution som "förbundets högsta verkställande och styrande myndighet".

När konstitutionen skrevs var den konstitutionella demokratin fortfarande i sin linda och Schweiz grundare hade inte många exempel. Schweiz har en lång tradition av att styras av ett råd av representanter i stället för av en mäktig härskare, så även om de i hög grad använde sig av den amerikanska konstitutionen för att organisera den federala staten som helhet, valde de rådet i stället för presidentsystemet för den verkställande makten). .

I dag har endast tre andra stater, Andorra, Bosnien och Hercegovina och San Marino, mer än en person som statschef åt gången. Det kollegiala styrelsesystemet används ofta för regeringen. Många länder har en form av kabinettsregering med kollektivt ansvar (det vill säga alla ministrar i kabinettet stöder kabinettets beslut i sin helhet).

Magisk formel

Efter valet 1959 uppfanns en Zauberformel eller "magisk formel". Formeln räknar ut hur många ledamöter i förbundsrådet som varje politiskt parti har, och visade att förbundsrådet alltid är en frivillig stor koalition.

Utifrån deras styrka i den federala församlingen fördelades platserna på följande sätt:

• Fria demokratiska partiet (FDP): 2 ledamöter,
• Kristdemokratiska folkpartiet (CVP): 2 ledamöter,
• Socialdemokratiska partiet (SPS): 2 ledamöter, och
• Schweiziska folkpartiet (SVP): 1 ledamot.

FDP och CVP har blivit mindre populära och fler människor har stött SVP och SPS. Efter valet 2003 begärde SVP en plats i CVP-rådet för sin ledare Christoph Blocher och hotade annars med att lämna regeringen. Efter valet 2007 ersattes Blocher av en annan medlem av CVP, så partiernas styrka kvarstår:

• FDP : 2 ledamöter,
• CVP : 1 medlem,
• SPS : 2 ledamöter, och
• SVP : 2 medlemmar.

Kvinnor i rådet

Kvinnor fick inte federal rösträtt förrän 1971. Den första kvinnan som officiellt kandiderade var Lilian Uchtenhagen 1983.

Totalt sett har endast sex av 109 fullmäktigeledamöter (eller 27 fullmäktigeledamöter som valts sedan 1971) varit kvinnor:

• Den första kvinnliga ledamoten, Elisabeth Kopp (FDP/PRD), valdes 1984 och fick avgå efter en skandal 1989.
• Ruth Dreifuss (SP/PS), som tjänstgjorde från 1993 till 2002, var den första kvinnan som blev förbundets ordförande 1999.
• Ruth Metzler-Arnold (CVP/PDC), tjänstgjorde 1999-2003, omvaldes inte till en andra mandatperiod (se ovan).
• Micheline Calmy-Rey (SP/PS), som valdes 2003, och Doris Leuthard (CVP/PDC), som valdes 2006, är i tjänst sedan 2007. De omvaldes båda i december 2007 för en fyraårsperiod.
• Eveline Widmer-Schlumpf valdes i december 2007. Tillsammans med Calmy-Rey och Leuthard utgör de tre nu den största andelen kvinnliga ledamöter i fullmäktige i det sjuhövdade fullmäktiges historia.

 

Förbundsrådets verksamhet

Ordförandeskap

Varje år väljer förbundsförsamlingen en av de sju rådsmedlemmarna till förbundets ordförande. Förbundsförsamlingen väljer också en vice ordförande. Enligt konventionen roterar posterna som president och vice president årligen, vilket innebär att varje rådsmedlem blir vice president och sedan president vart sjunde år när han eller hon är i tjänst. Samma person kan inte vara president två år i rad eller väljas till vice president åren efter att ha varit president.

Enligt den schweiziska rangordningen är förbundspresidenten den högsta schweiziska tjänstemannen. Han eller hon leder rådets möten och utför vissa representativa uppgifter som i andra länder är statschefens sak. I brådskande situationer där ett rådsbeslut inte kan fattas i tid har han eller hon befogenhet att agera på hela rådets vägnar. I övrigt är han eller hon dock primus inter pares och har inga befogenheter utöver de övriga sex rådsmedlemmarna.

Presidenten är inte det schweiziska statsöverhuvudet (denna funktion utförs av rådet tillsammans). Presidenten agerar dock och erkänns som statschef vid officiella besök utomlands, eftersom rådets medlemmar aldrig lämnar landet samtidigt. Oftast genomförs dock officiella besök utomlands av chefen för det federala utrikesdepartementet. Besökande statschefer tas emot av hela förbundsrådet tillsammans.

Rådets sammanträden

Förbundsrådet sammanträder varje onsdag i Bundeshaus i Bern, där den schweiziska federala regeringen har sitt säte.

Förutom de sju rådsmedlemmarna deltar även följande tjänstemän i mötena:

• Förbundskansler Corina Casanova. I egenskap av regeringens stabschef deltar hon i diskussionen men har ingen rösträtt i rådets beslut. Hennes inflytelserika ställning kallas dock ofta för "åttonde förbundsråd".
• rektor: Oswald Sigg. Sigg är förbundsrådets talesman och leder den veckovisa presskonferensen efter mötet.

Efter mötena äter rådsmedlemmarna alltid lunch tillsammans. Rådet sammanträder också regelbundet i konklav för att diskutera viktiga frågor ingående och genomför årligen vad som i vardagligt tal kallas "skolutflykt", en dagsutflykt till några sevärdheter i presidentens hemkanton. I detta och andra avseenden fungerar rådet inte helt olikt en styrelse i ett stort företag.

Beslut och ansvarsområden

Varje förbundsråd leder ett ministerium, ungefär som ministrarna i andra länders regeringar. I vardagligt tal och i pressen kallas de ofta för ministrar. Chefen för det federala departementet för försvar, civilskydd och idrott kallas till exempel ofta "försvarsminister". Som rådsmedlemmar är de dock inte bara ansvariga för sitt eget departement, utan även för verksamheten i sina kollegers departement och för regeringens och den federala förvaltningens agerande i sin helhet.

Sekretess

Förbundsstyrelsens möten och resultatet av omröstningarna är inte öppna för allmänheten, och protokollen förblir förseglade i 50 år. Detta har på senare tid varit föremål för viss kritik. Särskilt partier i de yttersta delarna av det politiska spektrumet hävdar att denna sekretess strider mot principen om öppenhet. Rådet har dock alltid sagt att sekretess är nödvändig för att nå samförstånd och för att bevara de enskilda rådsmedlemmarnas kollegialitet och politiska oberoende.

Trots sekretessbestämmelsen läcker ibland detaljer om omröstningar och argument i rådet till pressen, vilket leder till (i allmänhet fruktlösa) utredningar och åtal mot den person som läckt ut.

Konstitutionella konventioner

På grund av förbundsrådets unika karaktär som en frivillig stor koalition av politiska motståndare är dess verksamhet föremål för många konstitutionella konventioner. Den mest anmärkningsvärda är principen om kollegialitet, det vill säga att fullmäktigeledamöterna inte ska kritisera varandra offentligt, även om de ofta är politiska motståndare. I praktiken förväntas de offentligt stödja alla rådets beslut, även om de går emot sin egen personliga åsikt eller sitt politiska partis åsikt. Enligt många observatörer har denna konvention blivit ganska ansträngd efter valet 2003 (se nedan).

 

Val och sammansättning

Läge för val

Förbundsrådets ledamöter väljs för en mandatperiod på fyra år av de båda kamrarna i det federala parlamentet, som tillsammans bildar förbundsförsamlingen. Varje ledamot väljs individuellt genom en hemlig omröstning med absolut majoritet av rösterna. Alla vuxna schweiziska medborgare är valbara, men i praktiken är det bara parlamentsledamöter eller, mer sällan, medlemmar av kantonernas regeringar som nomineras av de politiska partierna och som får ett stort antal röster. Omröstningen genomförs i flera omgångar: i de två första omgångarna kan vem som helst ange sitt namn, men i de följande omgångarna tas den person som får minst röster bort från tävlingen tills en kandidat får absolut majoritet.

Eftersom partierna tilldelas platserna i rådet genom en oskriven överenskommelse (se ovan) är valen till förbundsrådet i allmänhet ospännande och trevliga. Vanligtvis presenterar det parti som har en plats att fylla två kandidater med vanliga åsikter för den förenade förbundsförsamlingen, som sedan väljer en av dem. Detta var dock inte fallet vid valet 2003, som var det mest kontroversiella på senare tid (se även ovan).

När de väl har valts förblir ledamöterna medlemmar i sina politiska partier, men de innehar inga ledande befattningar inom dem. I själva verket håller de vanligtvis ett visst politiskt avstånd till partiledningen, eftersom de enligt kollegialitetsreglerna ofta måste stödja ett rådsbeslut som inte överensstämmer med partiets (eller deras egen) politiska övertygelse offentligt.

Uppsägning

Förbundsrådsledamöter som väljs för en fyraårig mandatperiod kan varken röstas bort genom en misstroendeförklaring eller åtalas. Omval är möjligt för ett obegränsat antal mandatperioder, och det har historiskt sett varit ytterst sällsynt att parlamentet inte omväljt en sittande ledamot. Detta har endast hänt fyra gånger - Ulrich Ochsenbein 1854, Jean-Jacques Challet-Venel 1872, Ruth Metzler-Arnold 2003 och Christoph Blocher 2007. I praktiken tjänstgör alltså rådsmedlemmarna tills de beslutar att avgå och dra sig tillbaka till privatlivet, vanligtvis efter tre till fem mandatperioder.

 

Förbundsrådsledamöternas status

Rådsledamöternas liv

Till skillnad från de flesta höga regeringsmedlemmar i andra länder har förbundsrådsmedlemmarna inte rätt till någon officiell bostad. De har oftast valt att hyra lägenheter eller hotellsviter i Bern (på egen bekostnad). Det enda undantaget är Moritz Leuenberger, som dagligen pendlar med tåg från Zürich till Bern. De har dock rätt att använda förbundsrådets lantställe Lohn för semestrar, som också används för att ta emot officiella gäster från Schweiziska edsförbundet.

Rådsmedlemmar kan ha en säkerhetsgrupp från armén om de behöver personligt skydd (särskilt vid officiella evenemang). Men ofta kan man träffa dem utan någon som helst eskort på Berns gator, restauranger och spårvagnar. Rådsmedlemmarna har också rätt till en personlig fogde (Weibel) som följer med dem i en färgglad uniform till officiella evenemang. Denna tradition går tillbaka genom de republikanska regeringarna i de gamla schweiziska kantonerna, ända tillbaka till liktorerna i den gamla romerska republiken.

Rådsmedlemmarnas makar deltar inte officiellt i regeringsarbetet, förutom att de följer med rådsmedlemmarna till officiella mottagningar.

Rådsmedlemmarnas lön

Förbundsrådsledamöterna får en årlig ersättning på cirka 400 000 schweiziska franc (cirka 256 000 euro/404 000 US-dollar). När de har fullgjort en hel mandatperiod har de rätt till en flerårig årlig pension på hälften av detta belopp efter att de har lämnat sitt ämbete.

Även om det enligt lag är förbjudet för rådsmedlemmar att inneha andra poster under sin mandatperiod är det inte ovanligt att de tar emot lukrativa affärsengagemang efter att de lämnat sitt uppdrag, t.ex. som styrelseledamöter i stora schweiziska företag.

Immunitet

Förbundsrådsledamöter, liksom parlamentsledamöter, åtnjuter absolut rättslig immunitet för alla uttalanden som görs i deras officiella egenskap.

För brott som inte har samband med deras tjänsteutövning kan de endast åtalas med tillstånd av förbundsrådet i sin helhet under sin ämbetstid. Åklagaren kan överklaga en vägran att bevilja tillstånd till förbundsförsamlingen.

Åtal för brott och förseelser som har anknytning till fullmäktiges officiella ställning kräver förbundsförsamlingens samtycke. I sådana fall kan parlamentet också avstänga fullmäktigeledamoten från sitt ämbete (men inte avsätta honom eller henne).

Enligt uttalanden till media från en tjänsteman vid förbundskansliet har tillstånd att väcka åtal aldrig beviljats i något av de få fall där en förbundsrådsledamot anklagats. Sådana fall gällde vanligtvis uttalanden som ansågs stötande av allmänheten. En icke namngiven statsråd som var inblandad i en trafikolycka omedelbart innan han avgick rapporterades dock ha frivilligt upphävt sin immunitet, och statsrådet Elisabeth Kopp beslutade att avgå efter att ha ställts inför en utredning om anklagelser om brott mot sekretessen.

 
Det schweiziska förbundsrådet, 2008. Officiellt fotografi  

Bedömning och uppmaningar till förändring

Historiskt sett har den kollegiala regeringen i Schweiz bedömts både internationellt och nationellt som exceptionellt kompetent och stabil. Det federala rådet som helhet (men inte enskilda ledamöter) har konsekvent haft ett allmänt godkännande och förtroende på över 60 procent, kanske också på grund av att väljarna enligt det schweiziska systemet med direktdemokrati kan uttrycka sitt missnöje med regeringens beslut när de beslutar om enskilda frågor i valurnorna.

På senare tid har det dock blivit alltmer känt att förbundsrådet ofta är för långsamt att reagera på de aktuella behoven, för motståndskraftigt mot förändringar och för svagt för att leda den mäktiga federala byråkratin. Olika förändringar har föreslagits för att lösa dessa problem, bland annat en utvidgning av ordförandeskapets befogenheter, en utvidgning av själva förbundsrådet eller ett andra ministerskikt mellan rådet och avdelningarna. Inget av dessa förslag har dock ännu burit frukt.

 

Förteckning över "första gången" i förbundsrådet

• 1848: De första sju ledamöterna valdes: Ulrich Ochsenbein, Jonas Furrer, Martin J. Munzinger, Henri Druey, Friedrich Frey-Herosé, Wilhelm Matthias Naeff och Stefano Franscini.
• 1854: Ulrich Ochsenbein är den första (av hittills endast fyra) sittande förbundsrådsledamoten som inte blir omvald.
• 1891: Josef Zemp, förste rådman för Schweiz kristdemokratiska folkparti.
• 1893: Den första medlemmen vars far var medlem i rådet: Eugène Ruffy, son till Victor Ruffy. År 2007 väljs den andra ledamoten: Eveline Widmer-Schlumpf, dotter till Leon Schlumpf.
• 1911: Adolf Deucher är den första (och enda) åttioåringen i ämbetet.
• 1913: Felix Calonder är den första (och enda) som talar romanska som modersmål.
• 1917: Första (och enda) rådsledamot för det liberala partiet vald, Gustave Ador.
• 1930: Första rådsledamot för partiet för jordbrukare, handelsmän och oberoende (BGB/PAI; nu Schweiziska folkpartiet), Rudolf Minger.
• 1943: Första rådman för det socialdemokratiska partiet, Ernst Nobs.
• 1983: Lilian Uchtenhagen (SP) är den första kvinnliga kandidaten till rådet från ett regeringsparti.
• 1984: Elisabeth Kopp (FDP), den första kvinnliga ledamoten.
• 1993: Ruth Dreifuss (SP) är den första rådsledamoten av judiskt ursprung.
• 1995: Moritz Leuenberger (SP) är den förste rådsmedlemmen som lever i ett partnerskap (med arkitekten Gret Loewensberg, som han senare gifte sig med).
• 1999: Ruth Dreifuss (SP) är förbundets första kvinnliga ordförande.

 
De första sju ledamöterna, som valdes 1848  

Relaterade sidor

• Förteckning över ledamöterna i det schweiziska förbundsrådet (efter valdatum)
• Det schweiziska förbundsrådets sammansättning
• Kategori:Ledamöter i det schweiziska förbundsrådet (alfabetisk lista)
• Förteckning över presidenter i Schweiziska edsförbundet