En flare star är en variabel stjärna som blir mycket ljusare på ett oförutsägbart sätt under korta perioder — ofta från några minuter upp till några timmar. Utbrotten kan vara isolerade eller uppträda upprepade gånger med mycket varierande frekvens: vissa flares återkommer ungefär varannan dag, andra stjärnor, som Barnards stjärna, flammar mycket mer sällan.

Hur uppstår utbrott?

Utbrott på flarestjärnor sker på samma sätt som solutbrott. De orsakas av plötsliga omstruktureringar och magnetisk återkoppling i stjärnans korona och atmosfär — magnetiska fältsträngar som bryts och kopplas om frigör stora mängder energi. Den frigjorda energin accelererar partiklar, värmer plasma och ger upphov till en kraftig ökning av ljusstyrkan över hela spektrumet, från röntgenstrålar och ultraviolett till synligt ljus och radiovågor. I samband med flares kan även massutkastningar, liknande solens koronamassutkastningar, förekomma.

Vilka typer av stjärnor flammar?

De flesta flarestjärnor är svaga röda dvärgar, vars djupa konvektionszoner och ofta snabba rotation gör dem magnetiskt mycket aktiva. Mindre massiva bruna dvärgar kan också uppvisa flare-aktiviteter. Mer massiva system som RS Canum Venaticorum-variabler (RS CVn) är kända för kraftiga flares, men där vet man ofta att en följeslagarstjärna i ett tätt binärt system stör magnetfältet och förstärker aktiviteten.

Det finns också observationer av flares på stjärnor som liknar solen. I flera fall tyder data på att en nära följeslagare kan inducera flares — inte nödvändigtvis en annan stjärna utan ibland en massiv planet liknande Jupiter som kretsar tätt runt stjärnan och påverkar dess magnetfält.

Kända exempel

De första kända flare-stjärnorna upptäcktes 1924 (V1396 Cygni och AT Microscopii). Den mest kända flare-stjärnan i modern tid är fortfarande UV Ceti, som upptäcktes 1948 och gav namn åt en hel klass av variabla stjärnor (UV Ceti-typen). Andra välstuderade exempel är Proxima Centauri — Proxima Centauri, som är den närmaste stjärnan till vårt solsystem, — samt flera aktiva röda dvärgar som AD Leonis och EV Lacertae som ofta visar kraftiga utbrott.

Observation och betydelse

Flares observeras i många våglängdsband: optiskt fotometri visar snabba ljuskurvor, spektroskopi kan avslöja upphettad gas och acceleration av partiklar, medan röntgen- och radiomätningar ger information om koronal aktivitet och partikelutkast. Flares kan vara relativt svaga eller så kraftiga att de överträffar solens kraftigaste utbrott med flera storleksordningar — så kallade «superflares».

För planeter kring aktiva stjärnor är flares viktiga eftersom intensiv röntgen- och UV-strålning samt partikelvindar kan förändra en planets atmosfär, påverka dess kemi eller på sikt avlägsna atmosfären helt. Det gör flare-aktivitet till en central faktor vid bedömningen av habitabilitet runt röda dvärgar och andra aktiva stjärnor.

Tidsskalor och energiskala

Tidsskalorna för flares varierar från minuter till flera timmar. Energin som frigörs kan variera stort — från mindre utbrott som lätt upptäcks i fotometri till mycket kraftiga händelser synliga över stora avstånd och i flera våglängdsband. Många professionella och amatörteleskop övervakar aktiva stjärnor för att fånga och studera dessa händelser.

Sammanfattning: En flarestjärna är en variabel stjärna som plötsligt blir mycket ljusare på grund av magnetiska utbrott i dess atmosfär. De flesta är röda dvärgar, men både bruna dvärgar, täta binärer och vissa sol-lika stjärnor kan också flamma upp. Flares har stor betydelse för stjärnhygien, planetskydd och för vår förståelse av magnetisk aktivitet i stjärnor.