Stjärnklassificering | ett sätt att gruppera stjärnor efter temperatur

Spektralklassificering enligt Harvard

Harvard-klassificeringssystemet är ett endimensionellt klassificeringssystem. Stjärnornas yttemperatur varierar från cirka 2 000 till 40 000 kelvin. Fysiskt sett anger klasserna temperaturen i stjärnans atmosfär och listas normalt från den varmaste till den kallaste, vilket görs i följande tabell:

Observera: Den konventionella färgbeskrivningen beskriver endast toppen av stjärnspektrumet. De faktiska färger som ögat ser är dock ljusare än de konventionella färgbeskrivningarna.

Klass	Yttemperatur (kelvin)	Konventionell färgbeskrivning	Faktiskt synlig färg	Massa (solmassor)	Radius(solradier)	Luminositet ( bolometrisk)	Vätgasledningar	Fraktion av alla huvudsekvensstjärnor
O	≥ 33,000 K	blå	blå	≥ 16 M☉	≥ 6.6 R☉	≥ 30,000 L☉	Svag	~0.00003%
B	10,000-33,000 K	blått vitt	djupblått vitt	2.1-16 M☉	1.8-6.6 R☉	25-30,000 L☉	Medium	0.13%
A	7,500-10,000 K	vit	blått vitt	1.4-2.1 M☉	1.4-1.8 R☉	5-25 L☉	Stark	0.6%
F	6,000-7,500 K	gul vit	något blåaktigt vit	1.04-1.4 M☉	1.15-1.4 R☉	1.5-5 L☉	Medium	3%
G	5,200-6,000 K	gul	vit	0.8-1.04 M☉	0.96-1.15 R☉	0.6-1.5 L☉	Svag	7.6%
K	3,700-5,200 K	apelsin	gulvit	0.45-0.8 M☉	0.7-0.96 R☉	0.08-0.6 L☉	Mycket svag	12.1%
M	2,000-3,700 K	röd	orange gult	≤ 0.45 M☉	≤ 0.7 R☉	≤ 0.08 L☉	Mycket svag	76.45%

Den massa, radie och luminositet som anges för varje klass gäller endast för stjärnor som befinner sig i huvudföljden av sin livstid och är därför inte lämpliga för röda jättar. Spektralklasserna O till M är indelade med arabiska siffror (0-9). Exempelvis betecknar A0 de varmaste stjärnorna i A-klassen och A9 de kallaste. Solen är klassificerad som G2.

Hertzsprung-Russell-diagrammet används oftare inom astronomin. Det sätter den absoluta magnituden i relation till yttemperaturen. Det är lika viktigt för astronomin som det periodiska systemet är för kemin.

Konventionella och skenbara färger

De konventionella färgbeskrivningarna är traditionella inom astronomin och representerar färger i förhållande till medelfärgen för en A-klass stjärna som anses vara vit. De skenbara färgbeskrivningarna är vad observatören skulle se om han försökte beskriva stjärnorna under en mörk himmel utan hjälp för ögat, eller med kikare.

Själva solen är vit, även om den ibland kallas en gul stjärna. Detta är en naturlig följd av utvecklingen av människans optiska sinnen: den reaktionskurva som maximerar den totala effektiviteten mot solbelysning kommer per definition att uppfatta solen som vit, även om det finns en viss subjektiv variation mellan observatörer.

Klass O

Typ O-stjärnor är stjärnor med temperaturer på ~35 000 grader Celsius eller Kelvin. De är blå i färgen och kan vara hur stora som helst större än solen. De är också mycket massiva men samtidigt mycket sällsynta.

Exempel:

• Mu Columbae (huvudsekvens)
• Alnitak

Klass B

Typ B-stjärnor är blå stjärnor med en temperatur på ~25 000 grader (Celsius eller Kelvin). De har en hög halt av heliumspektrallinjer och luminositet (ljusstyrka jämfört med solen), med måttligt starka vätelinjer. B-typstjärnor med Balmerlinjer i sina spektrum ingår i undertypen Be-stjärnor.

Exempel:

• VV Cephei B (huvudsekvens)
• Rho Leonis (jätte)
• Rigel (superjätte)
• Pistolstjärna (hypergigant)

Klass A

Typ A-stjärnor är vita stjärnor som har de starkaste väte linjerna. De är några av de ljusaste stjärnorna på himlen. Temperaturer ~10 000 grader Celsius eller Kelvin.

Exempel:

• Sirius A (huvudsekvensstjärna)
• Deneb (superjätte)

Klass F

Typ F-stjärnor är gula stjärnor som har dominerande kalciumlinjer i sina spektrum. De har en temperatur på ~7 500 grader Celsius eller Kelvin.

Exempel:

• Procyon (dvärg)
• Polaris (jätte)
• Arneb (superjätte)
• Rho Cassiopeiae (överjätte)

Klass G

Typ G-stjärnor är gula stjärnor med temperaturer mellan 5 700-6 400 grader Kelvin. Joniserat kalcium och järn förekommer i deras spektrum.

Exempel:

• Solen (G2-dvärg)
• Capella (jätte)
• V382 Carinae (överjätte)

Klass K

Typ K-stjärnor är orange till orangeröda stjärnor med temperaturer mellan 4 100 och 5 100 grader. Molekyler börjar synas i svaga spektrallinjer.

Exempel:

• Alpha Centauri B (dvärg)
• Pollux (jätte)
• Zeta Cephei (superjätte)
• HR 5171 (överjätte)

Klass M

Typ M-stjärnor är den vanligaste typen av stjärnor i universum. Röda dvärgar, mindre än solen, temperaturer 3 000-4 000 grader Kelvin och vanligare än röda jättar, som är gamla 3 100 grader Celsius-stjärnor i slutskedet av sitt liv. Röda hyperjättar är också de största stjärnorna, medan röda dvärgar, som har en helt konvektiv struktur, förbrukar sitt vätebränsle mycket långsamt jämfört med andra stjärnor. Dessa stjärnor är tillräckligt kalla för att molekyler ska kunna existera intakta i deras atmosfär, vilket ger upphov till många mörka spektrallinjer.

Exempel:

• Proxima Centauri (dvärg)
• Mira A (jätte)
• Antares (superjätte)
• VY Canis Majoris (överjätte)

 
Klassificering av stjärnor från O till M.  


Hertzsprung-Russell-diagrammet kopplar samman stjärnklassificering med absolut magnitud, ljusstyrka och yttemperatur.  

Relaterade sidor

• Hertzsprung-Russell-diagram