Solsystemet – fakta och översikt över solen, planeter och månar

Solsystemets bildning och utveckling började för 4,6 miljarder år sedan med gravitationskollapsen av en liten del av ett jättelikt molekylmoln.

Det mesta av den kollapsande massan samlades i centrum och bildade solen, medan resten plattades till en protoplanetär skiva av löst damm, ur vilken planeter, månar, asteroider och andra kroppar i solsystemet bildades.

Denna modell, som kallas nebulära hypotesen, utvecklades på 1700-talet av Emanuel Swedenborg, Immanuel Kant och Pierre-Simon Laplace. Den har anpassats av vetenskapliga discipliner som astronomi, fysik, geologi och planetarisk vetenskap. I takt med att vår kunskap om rymden har ökat har modellerna ändrats för att ta hänsyn till nya observationer.

Solsystemet har utvecklats avsevärt sedan det först bildades. Många månar har bildats från cirkulerande skivor av gas och stoft runt sina moderplaneter, medan andra månar tros ha bildats och senare fångats in av sina planeter. Ytterligare andra, som jordens måne, kan vara resultatet av jättekollisioner.

Många kollisioner mellan kroppar har inträffat och de har varit viktiga för solsystemets utveckling. I de tidiga skedena har planeternas positioner ibland förskjutits och planeter har bytt plats. Denna planetrörelse tros ha varit ansvarig för en stor del av solsystemets tidiga utveckling.

Jordens bana runt solen är nästan en perfekt cirkel, men när man kartlägger den visar det sig att jorden rör sig runt solen i en mycket svagt oval formad bana, en så kallad elliptisk bana. De andra planeterna i solsystemet kretsar också kring solen i svagt elliptiska banor. Merkurius har en mer elliptisk bana än de andra, och några av de mindre objekten kretsar kring solen i mycket excentriska banor.

Under tusentals år har människorna inte behövt något namn för solsystemet. De trodde att jorden stod stilla i centrum för allting (geocentrism). Även om den grekiske filosofen Aristarchos av Samos föreslog att det fanns en särskild ordning på himlen, var Nicolaus Copernicus den förste som utvecklade ett matematiskt system som beskrev det som vi nu kallar "solsystemet". Detta kallades ett nytt "världssystem". På 1600-talet började Galileo Galilei, Johannes Kepler och Isaac Newton hjälpa människor att förstå fysiken tydligare. Människor började acceptera tanken att jorden är en planet och rör sig runt solen, och att planeterna är världar med samma fysiska lagar som styr jorden. På senare tid har teleskop och rymdsonder lett till upptäckter av berg och kratrar och meteorologiska fenomen som moln, dammstormar och iskappor på de andra planeterna.

Astronomerna är nu mer eller mindre säkra på att planeterna inte alltid har haft den ordning som de har idag. Med den kunskap vi har idag kan vi konstatera att solsystemet är märkligt. Alla andra planetsystem som vi kan studera har sin största planet nära sin stjärna. Vi har också lagt märke till andra konstigheter i solsystemet. Mars är mindre än vad den borde vara, och asteroidbältet har störts.

Astronomer har därför lagt fram hypotesen om den stora vändpunkten. Enligt denna hypotes låg Jupiter tidigare närmare solen och har (av någon okänd anledning) flyttats ut till sin nuvarande position.

I deras ordning från solen:

1. Kvicksilver
2. Venus
3. Jord
4. Mars
5. Jupiter
6. Saturn
7. Uranus
8. Neptunus

Planeterna är de största föremålen som kretsar runt solen. Det tog många år att använda teleskop för att hitta de objekt som låg längst bort. Nya planeter kan fortfarande hittas, och fler små objekt hittas varje år. De flesta planeterna har månar som kretsar runt dem precis som planeterna kretsar runt solen. Det finns minst 173 av dessa månar i solsystemet.

Pluto upptäcktes av den amerikanske astronomen Clyde Tombaugh och förklarades 1930 som solsystemets nionde planet.

Detta förändrades den 24 augusti 2006 när Internationella astronomiska unionen (IAU) för första gången beslutade om den korrekta definitionen av ordet "planet". Enligt denna definition var Pluto inte längre en planet på grund av sin oregelbundna bana och storlek.

Den blev en "dvärgplanet" tillsammans med Eris och många andra. Eris var mer massiv än Pluto. Efter detta sattes Pluto upp på listan över mindre planeter och nedgraderades 2006 av astronomen Michael E Brown. Istället definierade de en ny kategori av dvärgplaneter, där Pluto passade in, tillsammans med några andra. Dessa små planeter kallas ibland för plutinos.

• Pluto
• Ceres
• Haumea
• Eris
• Makemake

Solsystemet består av några huvuddelar. Här är de i ordning från solen, med planeterna numrerade och dvärgplaneterna markerade med bokstäverna a till e.

Inre solsystemet

De fyra första planeterna närmast solen kallas de inre planeterna. De är små och täta jordiska planeter med fasta ytor. De består mestadels av sten och metall med en tydlig inre struktur och en liknande storlek. Tre av dem har också en atmosfär. Studiet av de fyra planeterna ger information om geologin utanför jorden. De flesta asteroider räknas också ofta till de inre planeterna.

• Regionen terrestriska planeter innehåller de fyra planeterna närmast solen, alla är stenplaneter.

·         (1) Kvicksilver

·         (2) Venus

·         (3) Jord

·         (4) Mars

• Asteroidbältet innehåller;

·         (a) Ceres (den enda dvärgplaneten i denna region).

·         Asteroider

Yttre solsystemet

• Regionen för gasjätteplaneter innehåller;

·         (5) Jupiter

·         (6) Saturn

·         (7) Uranus

·         (8) Neptun

Trans-Neptunusregionen

• Kuiperbältet innehåller;

·         (b) Pluto

·         (c) Haumea

·         (d) Makemake

·         Kuiperbältet och eventuellt andra dvärgplaneter.

·         kortperiodiska kometer

• Regionen med spridda skivor innehåller;

·         (e) Eris

·         Spridda skivobjekt och eventuellt andra dvärgplaneter.

Oortmolnet

Oortmolnet är skilt från transneptunusområdet och ligger mycket längre bort. Det innehåller de långvariga kometerna.

Ekliptikans plan definieras av jordens bana runt solen. Alla planeter kretsar kring solen ungefär i samma plan. Ju längre bort från detta plan en planet kretsar, desto mer lutar dess bana mot ekliptikan. Om man kunde se solsystemet "med kanten mot solen" skulle alla planeterna kretsa mer eller mindre i det ekliptiska planet.

• Lang, Kenneth R. (2011). The Cambridge guide to the Solar System (2:a upplagan). Cambridge University Press. ISBN 9780521198578