Guldfinkar är finkar av släktet Carduelis. De är små passagerarfåglar i familjen Fringillidae.
Guldfinkarna häckar i Europa, Nordafrika, västra och centrala Asien på öppna, delvis trädbevuxna låglandsområden. Den är bosatt i den mildare västra delen av sitt utbredningsområde, men flyttar från kallare områden. Den gör också lokala förflyttningar, även i väst, för att undkomma dåligt väder. Den har introducerats till många områden i världen.
Guldfinkens favoritföda är små frön som t.ex. från tistlar och tejel, men den tar också insekter när den matar sina ungar. Den besöker också regelbundet fågelmatare på vintern. De häckar i de yttre kvistarna på höga lövträd, eller till och med i bambu, och lägger fyra till sex ägg som kläcks efter 11-14 dagar.
På vintern samlas guldfinkarna i flockar på upp till fyrtio fåglar, ibland fler. Sången är ett behagligt silverfärgat kvittrande.
Utseende
Guldfinken är en liten fink, vanligen omkring 11–13 cm lång med ett vingspann på cirka 21–25 cm och en vikt på ungefär 14–20 gram. Den kännetecknas av ett tydligt färgtecknat huvud med rött ansikte, svart och vitt mönster kring huvud och nacke, brunspräcklad rygg och en tydlig gul vinglist över de svarta vingpennorna. Undersidan är ljust beige till vit. Ungfåglar är mattare i färgerna och saknar ofta den fullt utvecklade röda ansiktsmasken.
Utbredning och migration
Arten häckar i stora delar av Europa och vidare österut till västra och centrala Asien, samt i delar av Nordafrika. Populationer i mildare västliga områden är ofta stannfåglar, medan fåglar från kallare områden är regelbundna flyttfåglar och söker sig söderut vintertid. Arten gör också lokala vandringar för att undkomma hårt väder eller finna föda. Utöver sitt naturliga område har guldfinken introducerats till flera områden i världen, bland annat Australien och Nya Zeeland.
Föda
Huvudfödan består av mindre frön från exempelvis tistlar och andra fröhusrika växter — små frön som passar artens spetsiga näbb. Den kompletterar med insekter, särskilt under häckningstiden då proteinrika insekter behövs för ungarna. På vintern besöker guldfinken gärna fågelmatare, speciellt om de erbjuder finfördelade frön (t.ex. niger/nyjer), och kan då ses i större ansamlingar.
Häckning och beteende
Guldfinken bygger ett kapsel- eller skålformat bo av gräs, mossor och rötter, ofta fodrat med finare material och ibland fjädrar. Boet placeras vanligen i de yttre kvistarna på höga träd, i buskage eller ibland i bambu och ligger ofta flera meter upp från marken. En normal äggkull omfattar 4–6 ägg. Honan står för större delen av ruvningen, som varar cirka 11–14 dagar. Båda föräldrarna matar ungarna efter kläckningen; ungarnas flygtid (utflygning) inträffar vanligen efter ungefär 13–18 dagar.
Socialt liv och läten
Utanför häckningstiden bildar guldfinkar flockar, gärna tillsammans med andra finkarter. Vintersamlingar kan variera från några tiotal till flera hundra fåglar beroende på tillgång på föda. Sången beskrivs ofta som ett ljust, klingande och kvittrande framförande med inslag av triller — lätt igenkännligt och behagligt. Vanliga kontaktläten är korta 'tink' eller 'tchick'-ljud.
Förekomst, hot och skydd
Guldfinken är generellt en vanlig art i stora delar av sitt utbredningsområde och klassas internationellt som livskraftig (least concern). Lokala bestånd kan dock påverkas negativt av förändringar i odlingslandskapet, minskad tillgång på fröväxter, användning av bekämpningsmedel samt habitatförlust. I vissa regioner gynnas arten av trädplanteringar, parker och trädgårdar som erbjuder både föda och boplatser.
Skillnader mellan könen
Hanarna och honorna är yttre likartade men hanen har ofta något intensivare rött i ansiktet som kan sträcka sig lite längre bak mot ögat. Skillnaderna är små och kan vara svåra att avgöra på avstånd.
Observera: Texten ovan bygger på allmän kunskap om guldfinken och kompletterar den ursprungliga beskrivningen för att ge en mer fullständig bild av artens utseende, beteende och ekologi.
