Gomphothererna var en mångformig familj av familj av utdöda elefantliknande djur (proboscidea) — Gomphotheriidae. De hade en vid utbredning och levde från miocen till pleistocen. Gomphotherer var särskilt vanliga i Nordamerika under miocen och pliocena, men förekom även i delar av Eurasien och Beringia. Senare spreds flera arter söderut och nådde, i samband med det stora amerikanska utbytet, även Sydamerika.

Utseende och anatomi

Gomphothererna varierade mycket i storlek och kroppsform, från relativt små till stora djur som kan ha liknat moderna elefanter i kroppsbyggnad. Typiska drag var:

  • Betydande variation i bett: många arter hade fyra betar (två övre och två nedre), och i vissa grupper blev de nedre framtänderna förlängda och formade till spadar eller skopor.
  • En trunk liknande dagens elefanters, som användes för födosök och socialt beteende.
  • Tänderna visar anpassningar från blandsmarta, kupolformade (bunodont) till mer lamellär/krusad (lophodont) tandstruktur beroende på diet och klimat.

Systematik och exempel på släkten

Gomphotheriidae omfattar flera släkten, där några välkända exempel är Gomphotherium, Cuvieronius och Stegomastodon. Vissa gruppers placering har diskuterats; till exempel har de så kallade "skovel-betarna" (som ofta kallas Platybelodon eller amebelodontiner) ibland behandlats som nära släktingar eller som en egen familj inom proboscidea beroende på analys.

Utbredning och tidslinje

Gomphothererna dyker upp i fossila lager från miocen och fortsatte genom pliocen och pleistocen. Från och med ungefär 5 miljoner år sedan blev många gomphother-arter successivt trängda tillbaka eller ersatta av de grupper som leder fram till dagens elefanter (familjen Elephantidae). Några arter överlevde dock långt in i sen pleistocen och vissa i Holocen:

  • De sista sydamerikanska arterna i släktet Cuvieronius har daterats till ungefär 9 000 år sedan.
  • Fossil från Stegomastodon har daterats så nyligen som för cirka 6 000 år sedan i Valle del Magdalena i Colombia.
  • I Mexiko och Centralamerika finns spår av gomphotherer fram till slutet av pleistocen.

Ekologi och beteende

Gomphothererna fyllde många ekologiska nischer. Vissa var mestadels böljande bladätare (browsers), andra var gräsätare eller allätare beroende på tandstruktur och tillgång på föda. Betarnas utformning antyder att de användes för att gräva efter rötter, skala bark eller plocka växtdelar. Sociala strukturer kan ha liknat de hos nutida elefanter, men direkta bevis är få och tolkas främst genom jämförelser med levande släktingar och spårfossil.

Utdöende och orsaker

Orsakerna till gomphotherernas utdöende är troligen multipla och kan omfatta klimatförändringar, förändrade vegetationsmönster, konkurrens med andra proboscider (inklusive framväxande elefantliknande grupper) och i vissa områden människans jaktpåverkan under slutet av pleistocen/övergången till holocen. Att några arter överlevde lokalt långt in i Holocen tyder på att utdöendet skedde i etapper och varierade regionalt.

Fossila fynd och betydelse

Fossila gomphotherer är viktiga för att förstå utvecklingen av proboscidea, spridningsvägar mellan kontinenter (särskilt i samband med det stora amerikanska utbytet) och förändringar i paleoekosystem genom neogena och kvarta tider. Fyndplatser i Nord- och Sydamerika, liksom i Eurasien, har gett information om artdiversitet, morfologisk variation och tidpunkter för migrations- och utdöendehändelser.

Sammanfattningsvis var gomphothererna en framgångsrik och diversifierad grupp av elefantlika däggdjur som fanns i stora delar av världen från miocen till pleistocen. Även om de successivt ersattes av andra proboscider, visar de sena fossila fynden att några former överlevde mycket länge och hade stor ekologisk betydelse i de regioner där de förekom.