Gräshoppor tillhör underordningen Caelifera, inklusive gräshoppor. Det finns cirka 11 000 arter i underordningen, varav de flesta (runt 10 000) tillhör familjen Acrididae. Många av dessa är vanliga i gräsmarker, öppna landskap och jordbruksområden globalt.

För att skilja gräshoppor från buskskrikor och katydider kallas de ibland för korthornade gräshoppor eftersom de har relativt korta antenner jämfört med långhorninga Orthoptera (Ensifera). Arter som ändrar färg och beteende vid höga populationstätheter kallas gräshoppor i vardagligt tal när de bildar svärmar.

Utseende och anatomi

Gräshoppor varierar i storlek från några millimeter till flera centimeter. Typiska kännetecken är:

  • kortare antenner än hos buskskrikor och katydider
  • kraftiga bakben anpassade för hoppning
  • två par vingar hos flygande arter (framvingar hårdare, bakvingar breda)
  • hörselorgan (tympana) sitter hos många arter på buken, medan långhorninga Orthoptera oftare har dem på frambenen
  • ljudproduktion (stridulation) sker vanligen genom att hanen gnider bakbenets taggkam mot framvingen

    • Livscykel

    Gräshoppor genomgår ofullständig utveckling (hemimetabola): ägg → nymf (flera instar-stadier) → adult. Äggen läggs ofta i jord eller i en geleliknande massa och kan övervintra i marken. Nymferna liknar små, vinglösa vuxna och genomgår flera hudömsningar innan vingarna utvecklas helt. Antal generationer per år varierar med art och klimat, från en generation i kallare områden till flera i varma regioner.

    Föda och näringsval

    Gräshoppor äter helst gräs, blad och spannmålsväxter, men många gräshoppor är opportunistiska och allätande. Födan kan omfatta:

  • blad från olika örtarter och gräs
  • blommor och frön
  • unga skott och ibland bark eller dött växtmaterial

    • Vissa arter är breda generalister och byter värdväxter flera gånger per dag, medan andra är mer selektiva. Endast ett fåtal arter är strikt monofaga (äter i praktiken bara en växtart).

    Beteende och svärmning

    Många gräshoppsarter lever solitärt, men hos vissa arter orsakar ökad täthet och social stimulans en så kallad fasförändring (phase polyphenism). Då ändras individernas färgteckning, fysiologi, beteende och rörelsemönster, vilket kan leda till att de bildar stora rörliga svärmar. Kända svärmarter är till exempel Schistocerca gregaria (ökengräshoppa) och Locusta migratoria (migrerande gräshoppa).

    Svärmningen sker oftast som en följd av kombinationen av hög populationstäthet, gynnsamma väderförhållanden och ökad tillgång på föda. Svärmar kan flytta över stora avstånd och orsaka omfattande skador på grödor och naturlig vegetation.

    Ekologisk och ekonomisk betydelse

    Gräshoppor fyller viktiga funktioner i ekosystemen: de är bytesdjur för fåglar, däggdjur, reptiler och insekter, och bidrar till näringsomsättning genom att bryta ner växtmaterial. Samtidigt kan vissa arter bli allvarliga skadedjur i jordbruket vid utbrott och svärmning, med stora ekonomiska konsekvenser och risk för livsmedelsförsörjning i drabbade regioner.

    Bekämpning och förvaltning

    Strategier för att förebygga och bekämpa skadliga gräshoppsutbrott inkluderar:

  • övervakning och tidiga varningssystem för att upptäcka populationstillväxt tidigt
  • lokal bekämpning med insektsmedel när det är nödvändigt
  • biologiska metoder, såsom svampbaserade insektssjukdomar (t.ex. Metarhizium) och andra biopesticider
  • integrerad bekämpning (IPM) som kombinerar kemiska, biologiska och kulturella metoder

    • Internationella initiativ och nationella myndigheter arbetar ofta med tidig varning, prognoser och samordnade insatser vid stora utbrott för att minska skadorna.

    Utbredning och habitat

    Gräshoppor finns i nästan alla miljöer utom längst in i polarområdena och i vissa mycket våta skogar. De är särskilt vanliga i öppna landskap såsom gräsmarker, savanner, stepper och jordbruksområden. Artdiversiteten är högast i torra och halvtorra områden samt i tropiska och subtropiska zoner.

    Sammanfattningsvis är gräshoppor (Caelifera) en artrik och ekologiskt viktig grupp insekter. De flesta arter lever ensamma och är nyttiga komponenter i sina ekosystem, men ett fåtal kan genom fasförändring och svärmning bli allvarliga skadedjur med stora effekter på jordbruk och samhällen.