Hardangerfiolen, eller hardingfele på norska, är ett traditionellt stränginstrument som främst används i sydvästra Norge. Det liknar violinen, men har normalt åtta eller nio strängar och träet är tunnare än på en vanlig fiol. Fyra av strängarna är spelsträngar och spelas med båge på samma sätt som på en violin, medan de övriga är sympatiska strängar (de vibrerar när de andra strängarna spelas). De sympatriska strängarna ligger under greppbrädan och ger en karakteristisk, resonant klang som ofta beskrivs som rik och långsammare i övertonerna.

Hardangerfiolen används framför allt som dansinstrument och är nära knuten till den norska folkmusiktraditionen. Den följer och förstärker rytmen i danser som springar, pols och andra lokala slåttar. Spelaren markerar ofta takten med kraftiga fotstamp, något som hjälper dansarna och förstärker det rytmiska uttrycket. Det var länge en norsk sed att brudprocessionen leddes till kyrkan av en Hardangerfiolspelare, vilket visar instrumentets roll i fest och ceremoni.

Instrumentet är ofta rikt utsmyckat. Högst upp på pegboxen finns en karvad rulle som kan föreställa ett djur (vanligen Norges lejon) eller ett kvinnohuvud. Pärlemor används för inläggningar i greppbrädan och i svansstycket, och den målade dekoreringen på kroppen som kallas "rosing" gör varje instrument unikt. Ibland används benbitar för att dekorera stämskruvar och instrumentets kanter, och många äldre instrument har även andra traditionella utsmyckningar.

Ursprunget för hardangerfiolen sträcker sig flera hundra år tillbaka. Det tidigaste kända instrumentet är daterat 1651, även om dateringen inte är helt säker. Under 1800-talet utvecklades instrumentets form och uppbyggnad, och omkring 1850 hade den fått mycket av den utformning som vi i dag förknippar med Hardangerfiolen: karvade rullar, multiple sympatiska strängar och den särskilda dekoren.

En viktig egenskap hos Hardangerfiolen är att den kan stämmas på många olika sätt (scordatura). Spelarna stämmer ofta om de fyra spelsträngarna för att få en särskild klang eller för att underlätta vissa melodiska drag och öppna resonanser. Olika regioner i Norge har egna traditioner för stämning och spelstil, vilket ger stora variationer i ljud och uttryck mellan spelare från olika områden.

Den norske kompositören Edvard Grieg uppskattade norsk folkmusik och inspirerades av dess melodik och klangfärger. När han skrev den berömda melodin "Morning" till musiken till Peer Gynt tänkte han på de toner och den klang som ofta förknippas med Hardangerfiolen, och det folkliga uttrycket finns som inspiration i delar av hans verk.

Under 1900-talet har Hardangerfiolen fått ett starkt uppsving i Norge tack vare folkmusikens återuppväckelse och etableringen av tävlingar och spelmanstraditioner. Numera finns utbildningar, festivaler och en aktiv tradition av fiolbyggare som värnar om både äldre instrument och nytillverkning. I tävlingssammanhang läggs stor vikt vid att spela i den stil som hör hemma i spelarens eget område, vilket hjälper till att bevara de lokala speltraditionerna.

Idag används Hardangerfiolen både i traditionellt folkmusikspel och i nyare sammanhang, där den förekommer i troskorsningar med konstmusik och andra genrer. Instrumentets unika klang och visuella uttryck gör den till en viktig symbol för norsk kulturarv och till ett eftertraktat instrument bland både traditionella spelmän och moderna musiker.