Harpan är ett musikinstrument. Det är det näst största stråkinstrumentet i en orkester. Den går tillbaka till 4000 f.Kr. då egyptierna använde den på heliga platser. Kristna konstnärer tecknar ofta änglar som spelar harpa i himlen.
Observera att harpan inte är ett stråkinstrument i teknisk mening utan ett plockat stränginstrument. Den karakteriseras av en triangulär ram med resonanslåda, hals och pelare och spelas genom att strängarna plockas med fingrarna.
Historia
Harpor finns dokumenterade i många forntida kulturer. De tidigaste arkeologiska och bildliga beläggen kommer från Egypten och Mesopotamien och dateras till omkring 4000–3000 f.Kr. Under medeltiden och renässansen förekom flera varianter i Europa. På 1800-talet utvecklades den moderna konsert‑ eller pedalharpan med ett pedalsystem som gör det möjligt att snabbt förändra tonarter och spela i orkestern i alla tonarter.
Typer av harpor
- Konsertharpan (pedalharpa) – stor, med 47 strängar och sju pedaler; vanlig i orkester och solorepertoar.
- Leverharpan (folkharpa eller keltisk harpa) – mindre, ofta med mekaniska eller löstagbara "levers" på strängarna för att höja tonen en halvton; används i folkmusik och solo.
- Tryckharpor och triple-harpor – historiska varianter, förekommer fortfarande i vissa traditioner.
- Elektrisk/electroakustisk harpa – harpa med inbyggda mikrofoner eller pickups för förstärkning och effekter.
Konstruktion och strängar
En modern konsertharpa består av tre huvuddelar: resonanslåda (soundbox), nacke (neck) där strängarna fästs, och pelare (column) som bär spänningen. Strängarna kan vara gjorda av tarm (gut), nylon eller stålnylon; bassträngarna är ofta lindade med metall. Antalet strängar varierar: en vanlig konsert‑/pedalharpa har 46–47 strängar och ett omfång på ungefär sex och en halv oktav.
Stämning och pedalsystem
Konsertharpan är normalt stämd i C‑dur eller i vissa fall C♭‑dur och har sju pedaler—en för varje naturlig ton (C, D, E, F, G, A, B). Varje pedal har tre lägen (♭, ♮, ♯) och ändrar strängarnas längd och därmed deras tonhöjd, vilket gör det möjligt att snabbt byta tonarter och få kromatiska förändringar. Leverharpan ändrar ofta tonhöjd individuellt per sträng med hjälp av en manuell spak (lever).
Spelteknik
- Spelaren sitter vanligen bakom harpan; båda händerna används. Höger hand spelar ofta melodier högre upp, vänster hand spelar bas och ackord längre ner.
- Grundteknik: plock med tummarna och de tre eller fyra första fingrarna (pek-, lång- och ringfinger; lillfingret används sällan på konsertharpan).
- Tydliga effekter: glissando (snabb svepning över strängarna), harmonik (ljusa övertonstoner), ett-dämpat grepp för artikulation samt olika tonstyrka beroende på var på strängen man plockar.
- Moderna tekniker inkluderar också percussiva effekter på ljudlådan och användning av elektroniska effekter.
Orkesterroll och repertoar
I orkestern används harpan för färg, stämning och speciella effekter—glissandi, arpeggier och delikata ackompanjemang. Kompositörer som Debussy, Ravel, Tchaikovsky, Rachmaninoff och Stravinsky utnyttjat harpans klang i många kända verk. Det finns också ett växande solorepertoar för både konsert‑ och folkharpa, samt samtida verk och fusion med jazz och populärmusik.
Spelare och kultur
Harpor har starka symboliska och religiösa associationer i många kulturer — från forntida ceremonier till medeltida och moderna religiösa avbildningar (t.ex. änglar med harpa). I nutida musik finns harpister inom klassisk musik, folkmusik, jazz och pop. Kända harpister inkluderar historiskt Carlos Salzedo och Nicanor Zabaleta och moderna pionjärer inom olika genrer.
Skötsel och underhåll
- Harpans trä och strängar påverkas av fuktighet och temperatur; stabil luftfuktighet och jämn temperatur förlänger instrumentets liv.
- Byt strängar enligt slitage och rekommendationer från tillverkaren. Låt gärna en tekniker stämma och justera pedalsystemet vid behov.
- Transportera harpan i ett bra fodral och undvik snabba temperaturväxlingar.
Sammanfattningsvis är harpan ett mångsidigt och historiskt rikt instrument med unika klangmöjligheter — från urgamla religiösa ritualer till modern konsertmusik och folktraditioner.


