Hiragana (kana) – Japans stavelseskriftsystemet, uttal och historia

Lär dig Hiragana: japanskt kana, uttal, stavelsesystem och historia. Snabba tips för att läsa, skriva och memorera hiragana — perfekt för nybörjare och språkintresserade.

Hiragana är en del av det japanska skriftsystemet. Japansk skrift består normalt av kanji som används för huvudorden i en mening, vanligtvis innehållsord, och hiragana som används för de små orden som utgör grammatiken (på engelska skulle det vara ord som "from" och "his") och som kallas partiklar. Hiragana används också för ändelserna av vissa ord.

Hiragana är ett syllabarium, vilket innebär att varje hiragana-tecken står för en stavelse. Det skiljer sig därför från ett språk som engelska, som använder ett alfabet där de flesta bokstäverna står för en ljudbit (fonem). Det finns också ett annat stavelsesystem som kallas katakana och som främst används för utländska ord och namn. De två kana-systemen är ganska lätta att lära sig, men kanji kräver flera års övning. Kanasystemen kan däremot läras in på två veckor.

Förr ansågs hiragana vara en kvinnoskrift, medan männen skrev i kanji. Eftersom kanji passar bra på kinesiska men dåligt på japanska var det kvinnorna som skrev de första japanska böckerna, dikterna och sångerna. Senare skrev de buddhistiska prästerna, till exempel Rennyo (död 1498), på hiragana för att göra det religiösa budskapet lätt att förstå så att alla kunde läsa det.

Ibland kan hela texten skrivas på hiragana för att göra det enkelt. Detta kan användas i böcker för små barn eller för elever som börjar lära sig japanska, eller när man skriver sångtexter under musiken där det är viktigt att visa hur orden passar till musiken. Vissa sällsynta eller konstiga kanji kan också ha så kallade furigana-tecken ovanför sig. Det är hiragana som visar hur kanji ska uttalas.

I Hiragana är varje tecken (kana) antingen en vokal (t.ex. "a": あ), en konsonant följt av en vokal (t.ex. "ka": か) eller, i slutet av en stavelse, ett "n": ん, även om det ibland låter mer som ett "m" eller "ng".

Som exempel på hur de grammatiska ändelserna används kan vi ta verbet "äta" som är 食べる (taberu). Här är huvuddelen av ordet "äta" (uttalat "ta" i det här fallet) kanji 食. De andra två stavelserna: "be-ru" står på hiragana (べる). För att säga "jag åt" eller "du åt" osv. skulle man säga "tabemashita", skrivet 食べました ("ta-be-ma-shi-ta" skrivs på hiragana för ändelserna).

Grundläggande uppbyggnad och uttal

De grundläggande hiragana-tecknen bygger på fem vokaler: あ (a), い (i), う (u), え (e), お (o). Kombinerade med konsonanter får man rader som:

• か き く け こ (ka ki ku ke ko)
• さ し す せ そ (sa shi su se so)
• た ち つ て と (ta chi tsu te to)
• な に ぬ ね の (na ni nu ne no)
• は ひ ふ へ ほ (ha hi fu he ho)
• ま み む め も (ma mi mu me mo)
• や ゆ よ (ya yu yo) — vokal a/i/u/e/o kombinationer saknas i denna rad
• ら り る れ ろ (ra ri ru re ro)
• わ を ん (wa, wo, n) — を uttalas oftast "o" som objektspartikel

Observera några uttalsregler som ofta förvirrar nybörjare:

• Partikeln は skrivs "ha" i hiragana men uttalas "wa" när den används som ämnesmarkör.
• Partikeln へ skrivs "he" men uttalas "e" när den används som riktningspartikel.
• Partikeln を skrivs "wo" men uttalas "o" och används framför allt som objektspartikel.
• Tecknet ん är en nasal och förändrar uttalet beroende på följande ljud — kan låta som n, m eller ng.

Dakuten, handakuten och yōon

Genom diakritiska tecken ändras ljudvärdet:

• Dakuten (゛) läggs till för att göra t.ex. か → が (ka → ga), さ → ざ (sa → za), た → だ (ta → da).
• Handakuten (゜) används på h-raden för att skapa p-ljud: は → ぱ (ha → pa).

Yōon bildas genom att kombinera en konsonant+い-kana med ett litet や/ゆ/よ för att få ljud som きゃ (kya), きゅ (kyu), きょ (kyo). Ett annat viktigt tecken är den lilla っ (sokuon) som visar att nästa konsonant fördubblas, t.ex. きって (kitte).

Lång vokal och prosodi

Vokaler kan vara korta eller långa. Långa vokaler skrivs i hiragana genom att lägga till en vokal till (t.ex. おかあさん okaasan) eller kombinera med う i vissa ord (t.ex. とうきょう Tokyo). På talet påverkar längden ofta ordets betydelse.

Historia i korthet

Hiragana härstammar från Manyōgana — ett system där kinesiska tecken användes för sitt ljudvärde. Under Heian-perioden (794–1185) förenklades former av dessa tecken till det vi idag kallar hiragana. Systemet kallades ibland onnade (kvinnoskrift) eftersom många kvinnor, som inte lärde sig klassisk kinesiska, använde hiragana för litteratur och poesi. På 1900-talet standardiserades formerna och stavningsreglerna.

Användning i modern japanska

Hiragana används för:

• Grammatiska partikel och ändelser (okurigana), t.ex. verb- och adjektivböjningar.
• Ord som normalt inte skrivs med kanji eller där man vill underlätta läsning (barnböcker, läroböcker).
• Furigana — små hiragana över eller bredvid kanji som visar uttalet.

Lär dig hiragana — tips

• Memorera först de fem vokalerna och en rad i taget (ka-, sa-, ta- osv.).
• Öva stavande och skrivande med korrekt skrivordning — stroke order underlättar handstilen och igenkänning.
• Använd flashcards eller appar för repetition. Skriv övningar stärker muskelminnet.
• Lär dakuten/handakuten, yōon och lilla っ tidigt — de påverkar ofta betydelsen av ord.
• Läs enkla texter med furigana för att vänja ögat vid hur kanji och kana samspelar.

Sammanfattningsvis är hiragana en grundläggande del av japanskan: lätt att lära till ytan men viktig för att förstå grammatik, uttal och hur kanji används i praktiken. Med regelbunden övning kan alla lära sig hiragana snabbt och effektivt.

Frågor och svar

F: Vad är hiragana?

F: Hur skiljer det sig från ett alfabet som det engelska?

F: Vem skrev traditionellt med hiragana?

F: Är det lätt att lära sig?

F: Finns det några särskilda användningsområden för hiragana?

F: Kan du ge ett exempel på hur grammatiska ändelser används med Hirgana?

Sök med bokstav