Kana — japanska stavelseskiften: hiragana och katakana

Karaktär och uppbyggnad

Både hiragana och katakana har ungefär 46 grundläggande tecken i den traditionella tabellen. Systemet inkluderar också modifierade varianter med diakritiska tecken (dakuten och handakuten) för att ange r-ljudsändringar till r- till g-, eller p-ljud, samt små tecken som skapar kombinationer och dubbelkonsonanter. Några viktiga punkter är:

• Grundtecken: en uppsättning för varje stavelsetyp (t.ex. ka, ki, ku, ke, ko).
• Dakuten/handakuten: två prickar eller en cirkel som ändrar uttal (k→g, h→b/ p).
• Små tecken: liten "tsu" för geminering (dubbel konsonant) och små "ya/yu/yo" för palatalisering.
• Chōonpu: i katakana markeras ofta långa vokaler med ett långt streck.

Historiskt ursprung

Kana utvecklades ur ett äldre system där kinesiska tecken (kanji) användes för deras ljudvärde, ett system kallat man'yōgana. Med tiden förenklades och standardiserades dessa ljudtecken till två separata stavelseskrifter: hiragana, som har mer rundade former, och katakana, som är kantigare och ursprungligen användes av lärda för annotering. Reformarbete under modern tid förenklade användningen och ledde till standardiserade uppsättningar som lärs ut i skolan.

Användningsområden och exempel

De två systemen har delvis olika funktioner i dagens japanska. Katakana används framför allt för lånord, namn av utländskt ursprung, onomatopoetiska ord, tekniska termer och ibland för betoning. Hiragana används för grammatiska ändelser, inhemska ord som saknar kanji, barnstexter och som förenklad skrift för läsare som ännu inte kan kanji.

• Exempel: "computer" skrivs ofta som コンピュータ (katakana).
• Onomatopoetiska ord som beskriver ljud eller tillstånd skrivs gärna i katakana eller hiragana beroende på stil.
• Barnböcker och språkinlärning använder ofta hiragana i stället för kanji.

Fonologiska och ortografiska skillnader

Kana återger ljudstrukturer som moraer snarare än västerländska stavelser. En engelskspråkig jämförelse är bristfällig eftersom engelskan använder ett alfabet där varje bokstav representerar ett fonem. När ett ord analyseras i kana blir dess enheter stabila och regelbundna: efter att ha memorerat de grundläggande 46 tecknen kan man i praktiken läsa hur ett ord uttalas. Ett exempel från vardagsspråk är ordet "Wagamama" som kan delas i flera moraer och avbildas med kana-symboler i stället för individuella bokstäver.

Betydelse idag och digital hantering

Kana är central för japanskt skriftspråk; både undervisning i japanska och modern textbehandling bygger på korrekt användning av hiragana och katakana. I datorer och mobiltelefoner finns kana representerat i Unicode, och inmatningssystem gör det möjligt att skriva japanska ljud med latinska bokstäver som sedan konverteras till kana eller kanji. För språkstudenter är kana ofta det första steget mot att lära sig större delar av det japanska skriftsystemet.

För vidare läsning om relaterade begrepp se: skriftsystem, kinesiska, fonem, stavelse och exempel på användning i vardagliga ord som Wagamama. Ytterligare resurser finns under alfabet‑jämförelser och historiska studier via kanji-relaterad litteratur och katakana-guider.