Antidisetablissemang (eng. antidisestablishmentarianism) är ett politiskt ställningstagande som innebär motstånd mot att avskaffa en officiellt erkänd statskyrka. Termen kommer från prefixet anti- (mot) + disestablishment (avskaffande av etablerad kyrka) + -arianism (åsikssystem). Med andra ord: medan en disestablishmentarian är någon som förespråkar att en etablerad kyrka ska skiljas från staten och därmed upphöra att vara statsreligion, vill en antidisetablissemant behålla den etablerade kyrkan som en del av statens institutioner. En officiell statskyrka kallas ofta den "etablerade" kyrkan i politiska och historiska sammanhang.

Definition och begreppsförtydligande

Disestablishment betyder att en statlig koppling till en viss religion eller kyrka avskaffas — staten blir formellt sekulär i den meningen att den inte längre stödjer eller företräder någon särskild religion. Förespråkare för disestablishment pekar ofta på religionsfrihet och religiös pluralism som skäl. Antidisetablissemang är alltså motsatsen: en politisk hållning som vill bevara eller försvara den statliga kopplingen till den etablerade kyrkan och ser denna koppling som värdefull av historiska, kulturella eller samhälleliga skäl.

Historisk bakgrund

Begreppet fick sin politiska betydelse i Storbritannien under 1800-talet, i debatter om Church of England och dess ställning. Diskussionerna berörde bland annat frågor om kyrkans roll i staten, dess privilegier och finansiering. I praktiken ledde flera reformer och lagar till att delar av den brittiska kyrostrukturen förändrades:

  • Church of Ireland avskaffades som etablerad kyrka genom Irish Church Act 1869 (verkställd 1871).
  • Church in Wales avskildes från den brittiska staten genom Welsh Church Act 1914 (verkställd efter första världskriget).

Under 1800-talet och början av 1900-talet användes etiketten både om de som ville bryta statens band till kyrkan (disestablishmentarians) och om de som motsatte sig sådana förändringar (antidisestablishmentarians).

Exempel och nutida utveckling

Under 1900- och 2000-talen har många länder rört sig i riktning mot större separation mellan stat och kyrka. I Sverige upphörde till exempel statskyrkans formella ställning när Svenska kyrkan skiljdes från staten den 1 januari 2000. Andra europeiska länder har genomfört liknande reformer i olika grad. Debatten om etablerade kyrkor är fortfarande aktuell i länder där en viss religion har formell status eller särskilda privilegier.

Argument för och emot

  • Argument för antidisetablissemang (att behålla en statskyrka): betonar kontinuitet, nationell eller kulturell identitet, historiska traditioner, samt att en etablerad kyrka kan bidra till social sammanhållning och offentliga ceremonier.
  • Argument för disestablishment (att avskaffa statskyrkan): lyfter fram skydd för religionsfriheten, likabehandling av olika trosinriktningar, neutralitet från statens sida och ett bättre erkännande av ett pluralistiskt samhälle. Förespråkare menar att statlig koppling till en religion kan ge orättvisa fördelar och begränsa andra trossamfund.

Språklig och kulturell notering

Ordet antidisestablishmentarianism är känt internationellt också för att vara ett av de längre orden i engelska språket och dyker ofta upp i språkliga curiosa sammanhang. I politiska termer används det idag mer historiskt eller som en beskrivning i studier av kyrkans och statens förhållande än som ett vardagligt politiskt slagord.

Sammanfattningsvis handlar antidisetablissemang om en konservativ inställning till statens relation till religion: ett politiskt val att bevara den etablerade kyrkans formella roll, i motsats till disestablishment som vill åtskilja kyrka och stat för att stärka statens religiösa neutralitet.