Indien–Pakistan-kriget 1971: 13 dagar och Bangladeshs självständighet

Indien–Pakistan-kriget 1971 — 13 intensiva dagar som gav Bangladeshs självständighet den 16 december: orsaker, avgörande strider och konsekvenser.

Det indisk-pakistanska kriget 1971 var en militär konflikt mellan Indien och Pakistan. Det varade bara 13 dagar och anses vara ett av historiens kortaste krig.

Under kriget kämpade indiska och pakistanska styrkor på den östra och västra fronten. Kriget upphörde i praktiken efter att de pakistanska väpnade styrkornas östra kommando undertecknade instrumentet för kapitulation (1971) den 16 december 1971. Efter kapitulationen avskilde sig Östpakistan som den oberoende staten Bangladesh. Omkring 97 368 västpakistanier som befann sig i Östpakistan vid tiden för dess självständighet, däribland cirka 79 700 soldater och paramilitärer från Pakistans armé och 12 500 civila, togs som krigsfångar av Indien.

Bakgrund

Kriget har sin bakgrund i politiska och etniska spänningar mellan Väst- och Östpakistan. Efter valet 1970 vann den bengaliska ledaren Sheikh Mujibur Rahmans parti en klar majoritet i hela Pakistan, men den politiska överföringen av makt blockerades av Västpakistans militär- och politiska ledning. I mars 1971 inledde Pakistans armé en omfattande militär operation i Östpakistan, känd som Operation Searchlight, för att slå ner självständighetsrörelsen. Detta ledde till massiva övergrepp, stora civila förluster och en flyktingvåg till Indien, där uppskattningsvis 8–10 miljoner människor sökte skydd.

Krigets förlopp

Efter månader av ökande spänningar och gränskonflikter gav upptrappningen i slutet av november och början av december 1971 upphov till öppen konflikt. Kriget började formellt den 3 december 1971 när pakistanska flyganfall riktades mot indiska flygfält. Indien svarade med full skala militär intervention för att stödja befrielserörelsen i Östpakistan (Mukti Bahini) och för att hantera den humanitära krisen som orsakats avflykten av miljontals flyktingar.

Striderna skedde på två fronter:

• Östra fronten: Här var konflikten avgörande. Indiska styrkor tillsammans med bengaliska gerillaenheter avancerade snabbt och inneslöt de pakistanska garnisonerna. Den snabba offensiven ledde till den slutliga kapitulationen av Pakistans östra kommando den 16 december 1971.
• Västra fronten: Här förekom tunga strider, artilleribombardemang och gränsöverträdelser, men ingen avgörande seger för någon sida under de 13 dagarna.

Internationell reaktion

Kriget var också en del av det kallakrigets globala sammanhang. Sovjetunionen gav politiskt och diplomatiskt stöd till Indien, medan USA och Kina i olika grad stödde Pakistan. Under konflikten förde USA ut en flottgrupp till Indiska oceanen som en signalrörelse till förmån för Pakistan, vilket ökade spänningarna i regionen. Den internationella opinionen reagerade starkt på rapporterna om övergrepp i Östpakistan och på den humanitära katastrofen.

Konsekvenser och efterspel

• Självständighet: Östpakistan blev den nya staten Bangladesh och började bygga upp sina statliga institutioner under ledning av Sheikh Mujibur Rahman.
• Krigsfångar: De många pakistanska soldaterna och civila som togs som krigsfångar förblev ett viktigt ämne i diplomatiska förhandlingar. Många av dem frisläpptes och repatrierades efter förhandlingar mellan Indien, Pakistan och andra parter.
• Humanitära och mänskliga förluster: Dödssiffror och våld mot civila under konflikten är föremål för stora variationer i uppskattningar. Många historiker och organisationer pekar på omfattande brott mot mänskliga rättigheter och en djup humanitär kris under 1971.
• Långsiktiga effekter: Kriget förändrade maktbalansen i Sydasien, ledde till långvariga spänningar mellan Indien och Pakistan och påverkade relationerna mellan regionala och stormakterna.

Viktiga datum och fakta

• Varaktighet: 3–16 december 1971 (13 dagar).
• Avgörande händelse: Kapitulationen undertecknad 16 december 1971 av Pakistans östra kommando (instrumentet för kapitulation (1971)).
• Resultat: Bildandet av staten Bangladesh och omfattande flyktingströmmar samt fångtagning av nära 97 368 västpakistanier (krigsfångar).

Sammanfattning

Det indisk-pakistanska kriget 1971 var kort men omvälvande. På bara 13 dagar förändrades den politiska kartan i Sydasien när Bangladesh bildades. Konflikten lämnade djupa sår i form av mänskligt lidande, diplmatiska spänningar och en debatt om ansvar och historisk tolkning som fortfarande påverkar regionen.

Västligt och sovjetiskt engagemang

Sovjetunionen ställde sig på Bangladeshis sida och stödde den indiska armén och Mukti Bahini under kriget. Sovjet trodde att Bangladeshs självständighet skulle försvaga dess rivalers ställning - USA och Kina - om landet blev självständigt. Sovjetunionen försäkrade Indien om att om en konfrontation med USA eller Kina utvecklades skulle man vidta motåtgärder. Denna försäkran skrevs in i det indisk-sovjetiska vänskapsfördrag som undertecknades i augusti 1971.

Förenta staterna stödde Pakistan politiskt och genom leveranser. President Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger fruktade Sovjets expansion i Syd- och Sydostasien. Pakistan var en nära allierad till Folkrepubliken Kina, som Nixon hade förhandlat om ett närmande till Kina. Nixon planerade att besöka Kina i februari 1972. Nixon fruktade att en indisk invasion av Västpakistan skulle ge Sovjet kontroll över regionen. Det skulle allvarligt underminera Förenta staternas globala ställning och den regionala ställningen för Amerikas nya tysta allierade, Kina. För att visa Kina att Förenta staterna var en god allierad skickade Nixon militära förnödenheter till Pakistan genom Jordanien och Iran, samtidigt som han uppmuntrade Kina att öka sina vapenleveranser till Pakistan. Nixonadministrationen ignorerade också de rapporter som den fick om den pakistanska arméns "folkmordsaktiviteter" i Östpakistan, framför allt Blood-telegrammet. Detta föranledde omfattande kritik och fördömanden både i kongressen och i den internationella pressen. Förenta staterna lade fram en resolution i FN:s säkerhetsråd med krav på eldupphör och tillbakadragande av Indiens och Pakistans väpnade styrkor. Sovjetunionen lade in sitt veto mot resolutionen. Under de följande dagarna försökte Nixon och Kissinger få Indien att dra sig tillbaka, men de lyckades inte.

President Nixon bad Iran och Jordanien att skicka sina F-86, F-104 och F-5 stridsflygplan för att hjälpa Pakistan.

När Pakistans nederlag i den östra sektorn tycktes säkert skickade Nixon en hangarfartygsstridsgrupp med hangarfartyget USS Enterprise i Bengaliska viken. Enterprise och dess eskortfartyg anlände till stationen den 11 december 1971. Enligt en rysk dokumentärfilm skickade Storbritannien en hangarfartygsstridsgrupp ledd av hangarfartyget HMS Eagle till Bengaliska viken.

Den 6 december och 13 december skickade den sovjetiska flottan två grupper av kryssare och förstörare samt en ubåt beväpnad med kärnvapenmissiler från Vladivostok. De följde den amerikanska insatsstyrkan 74 i Indiska oceanen från den 18 december 1971 till den 7 januari 1972. Sovjet hade också en atomubåt som hjälpte till att avvärja hotet från USS Enterprise task force i Indiska oceanen.

Blodtelegrammet

Frågor och svar

F: Vad var det indo-pakistanska kriget 1971?

F: Hur länge varade kriget?

F: Var stred de indiska och pakistanska styrkorna under kriget?

F: När tog kriget egentligen slut?

F: Vad hände efter kapitulationen?

F: Hur många västpakistanier togs som krigsfångar av Indien?

F: Är det indo-pakistanska kriget 1971 ett av de kortaste krigen i historien?

Sök med bokstav