Provinsen Västpakistan skapades den 14 oktober 1955 genom en sammanslagning av provinser, delstater och stamområden i den västra flygeln. Provinsen bestod av tolv divisioner och provinshuvudstaden inrättades i Lahore. Provinsen Östbengalen döptes om till Östpakistan med provinshuvudstad i Dacca. Den federala regeringen flyttade 1959 från Karachi till Rawalpindi (provisorisk huvudstad tills Islamabad stod klart), medan den federala lagstiftande församlingen flyttade till Dacca.
Västpakistan utgjorde ett block vars befolkning verkade homogen (likartad). Den nya regionen innehöll dock människor med olika etniciteter och språk. "One Unit Policy" betraktades som en rationell administrativ reform som skulle minska utgifterna och undanröja provinsiella fördomar. I samband med militärkuppen 1958 började det dock uppstå problem för provinsen när chefsministerns ämbete avskaffades och presidenten tog över de verkställande befogenheterna för Västpakistan. Provinsen Västpakistan upplöstes i juli 1970 av president Yahya Khan.
I de allmänna valen i december 1970 vann Awamiförbundet under Mujibur Rahman en total majoritet av platserna i parlamentet (alla utom två av de 162 platser som tilldelades Östpakistan). Awamiförbundet förespråkade större autonomi (eller självstyre) för Östpakistan, men militärregeringen tillät inte Mujibur Rahman att bilda en regering.
Frimärke som visar Pakistans östra och västra delning före Bangladesh' avskiljande. Den 25 mars 1971 inledde Västpakistan ett inbördeskrig för att kuva östpakistans demokratiska seger. Detta inledde kriget mellan den pakistanska militären och Mukhti Bahini. Den flyktingkris som blev följden ledde till att Indien ingrep, vilket slutligen ledde till att den pakistanska armén kapitulerade. Östpakistan drabbades av ett folkmord på sin bengaliska befolkning. Östpakistan blev den oberoende staten Bangladesh den 16 december 1971. Termen Västpakistan blev överflödig.