Richard Milhous Nixon (9 januari 1913–22 april 1994) var en amerikansk politiker och medlem av republikanska partiet. Han var USA:s 37:e president och tjänstgjorde från 1969 till 1974, då han blev den enda presidenten i USA:s historia som avgick. Före presidentskapet var han både den 36:e vicepresidenten (1953–1961 under president Dwight D. Eisenhower), ledamot i representanthuset och senare senator för Kalifornien.
Tidigt liv och utbildning
Nixon föddes i Yorba Linda i Kalifornien och växte upp i en arbetarklassfamilj. Han studerade vid Duke University där han avlade juristexamen 1937. Efter examen återvände han till Kalifornien för att praktisera juridik. Under andra världskriget tjänstgjorde han i flottans reservstyrka och befordrades, vilket stärkte hans offentliga profil när han senare gick in i politiken.
Politisk uppgång
Nixon inledde sin nationella politiska karriär när han valdes till representanthuset 1946. Under sina första år i kongressen blev han särskilt känd för sin hårda hållning mot kommunism och antikommunistiska insatser. 1950 valdes han till senaten, och 1952 nominerades han som Dwight D. Eisenhowers vicepresidentkandidat. Ett berömt ögonblick i denna period var hans “Checkers”-tal, som räddade hans ställning efter anklagelser om ekonomiska oegentligheter.
Som vicepresident 1953–1961 skaffade Nixon erfarenhet av utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Han kandiderade till presidentposten 1960 men förlorade ett mycket jämnt val mot John F. Kennedy. 1962 förlorade han guvernörsvalet i Kalifornien mot Pat Brown, men han återvände till politiken och vann 1968 års presidentval där han besegrade Hubert Humphrey och den tredje partskandidaten George Wallace.
Presidentperioden: utrikes- och inrikespolitik
Som president förde Nixon en aktiv utrikespolitik präglad av avspänning (détente) mot Sovjetunionen och en oväntad öppning mot Kina. I februari 1972 genomförde han det första amerikanska presidentbesöket i Folkrepubliken Kina, vilket lade grunden för normaliserade diplomatiska förbindelser. Samma år undertecknade hans regering fördraget om antiballistiska missiler (ABM-fördraget) med Sovjetunionen och genomförde även den första omgången av SALT-samtal (Strategic Arms Limitation Talks).
Nixon lanserade politik som kallades "Vietnamization" för att gradvis överföra stridsansvaret till sydvietnamesiska styrkor och dra tillbaka amerikanska trupper. USA avslutade sin direkta markinsats i Vietnam i början av 1973 och Parisavtalen undertecknades då. Hans administration godkände också hemliga bombningar i Laos och Kambodja och en markinvasion i Kambodja 1970, vilket var djupt kontroversiellt.
På hemmaplan vidtog Nixon flera åtgärder för att möta ekonomiska och sociala utmaningar: han införde tillfälliga löne- och priskontroller 1971–1972 för att dämpa inflationen, administrerade ökade federala insatser för att genomdriva skolavseparering och desegregation i sydstaterna, och etablerade viktiga myndigheter och program. Han skapade Environmental Protection Agency (EPA) 1970 och undertecknade lagen som ledde till inrättandet av Occupational Safety and Health Administration (OSHA). 1971 undertecknade han även National Cancer Act, vilket ofta kallas starten på det så kallade "kriget mot cancer".
Under Nixons presidentskap inträffade också Apollo 11:s månlandning 1969, ett teknologiskt och symboliskt genombrott som skedde under hans administration och som han välkomnade som en nationell prestation.
Återval och senare år i ämbetet
1972 omvaldes Nixon i en jordskredsseger då han besegrade George McGovern. Under hans andra mandatperiod skötte han bland annat USA:s förbindelser i Mellanöstern under Yom Kippur-kriget 1973, då han beordrade en massiv lufttransport med materiel till Israel. Kriget bidrog till en världsomfattande oljekris som starkt påverkade den amerikanska ekonomin och politiken.
Watergate-skandalen och avgång
1972 inträffade inbrottet i Demokratiska partiets högkvarter i Watergate-komplexet i Washington, D.C. Utredningar visade att inbrottet utförts av personer kopplade till Nixons återvalskampanj och att det följande försöket att dölja kopplingarna nådde höga nivåer i Vita huset. Avslöjandena om en systematisk sekretess- och täckoperation, samt upptäckten av att Nixon spelat in samtal i Vita huset, ledde till ett kraftigt minskat förtroende.
Konfrontationerna kulminerade 1973–1974; bland annat skedde den så kallade "Saturday Night Massacre" i oktober 1973 när Nixon försökte avskeda den särskilde åklagaren Archibald Cox. Kongressen inledde riksrättsprocesser (impeachment) och i juli 1974 antog Husets justitieutskott åtalet mot Nixon i flera punkter. Den 9 augusti 1974 avgick Nixon för att undvika en säker riksrättstvist. Hans efterträdare, Gerald Ford, benådade honom kort därefter, vilket drog kritik men också avslutade rättsliga förfaranden mot honom.
Efter presidentskapet och död
Efter avgången höll Nixon sig delvis i offentligheten: han skrev flera böcker om sina upplevelser och om utrikespolitik, höll föredrag och återupprättade till viss del sin profil som utrikespolitiskt rådgivande äldre statsman. Han reste också mycket och träffade ledare runt om i världen för att diskutera frågor om fred, säkerhet och relationer mellan stormakterna. Nixon avled den 22 april 1994 efter att ha drabbats av en stroke och ligger begravd i Yorba Linda i Kalifornien.
Arv och historisk bedömning
Richard Nixon lämnar ett splittrat arv. Hans utrikespolitiska insatser—särskilt öppningen mot Kina och avspänningen med Sovjetunionen—anses av många vara viktiga diplomatiska framsteg. Samtidigt överskuggas hans tid i ämbetet av Watergate, som satte djupa spår i det amerikanska förtroendet för politiska institutioner. Opinions- och historikerundersökningar placerar honom ofta i mitten eller lägre i listor över amerikanska presidenter: han får kredit för vissa konkreta politiska och administrativa reformer, men skandalen och autoingenombrottens etik har länge dominerat värderingarna.
Sammanfattningsvis var Nixon en komplex och motsägelsefull politisk figur: skicklig och strategisk i utrikespolitiken, samtidigt kontroversiell hemma för metoder och politiska taktiker som ledde till konstitutionell kris och hans egen avgång.