Översikt

Dvärgkänguruspringmöss är små gnagare i Microdipodops, en grupp som lever i torra delar av sydvästra USA. De flesta fynden kommer från Nevada, där arterna är knutna till öppna ökenlandskap. Namnet syftar på deras ovanliga rörelse: de tar sig fram med långa hopp och kan under korta sträckor förflytta sig tvåbent, ungefär som andra gnagare i öknar som också kallas språngande ökendjur.

Kännetecken och anpassningar

Precis som andra djur som lever i sandiga ökenekosystem har dvärgkänguruspringmöss flera anpassningar som minskar vattenförlust och hjälper dem att röra sig snabbt över lös mark. Bakbenen är väl utvecklade och svansen bidrar till balans. De använder sina hopp både när de flyr från rovdjur och när de söker föda i gles buskvegetation. I praktiken är den snabba, studsande rörelsen en viktig del av deras tvåbenta rörelse.

Föda och vardagsliv

Arterna letar efter frön, växtdelar och annat växtmaterial under nattens svalare timmar. Födosöket sker ofta nära buskar där frön samlas efter vind och regn. Den mörka arten kan även äta insekter och ibland ta tillfället i akt att äta rester, alltså uppträda delvis asätande. Ett välkänt drag hos gruppen är att den inte dricker vatten på vanligt sätt, utan i stället får sig vätska genom det så kallade metabola vatten som bildas när födan bryts ned.

Bon, rörelsemönster och överlevnad

Dvärgkänguruspringmöss samlar föda och lagrar den i gångsystem under marken. Bona kan vara ungefär 1 till 2,5 meter långa och mynningen täcks ofta under dagen för att skydda mot värme och rovdjur. I boet föds också ungarna, vanligen i små kullar. Djuren är tydligt nattaktiva och är ofta mest aktiva under de första timmarna efter solnedgång. Under kallt väder tros de gå in i ett mer vilande tillstånd eller övervintra, vilket hjälper dem att spara energi under svåra perioder.

Arter och släktskap

Släktet omfattar två arter. Den ena är den bleka känguruspringmusen, Microdipodops pallidus, som enligt beskrivningar helst gräver i fin sand. Den andra är den mörka känguruspringmusen, Microdipodops megacephalus, som oftare föredrar fin, grusig jord men också kan använda sandiga marker. Båda är nära besläktade med kängururåttor och ingår i samma större grupp, underfamiljen Dipodomyinae. De utgör därför ett tydligt exempel på hur ökendjur kan utveckla liknande lösningar på samma miljöproblem.

Se även