Späckhuggare
Späckhuggare (Orcinus orca) är tandvalar i familjen delfiner, som de är den största av. Späckhuggare har mestadels svart hud med vita fläckar.De finns i alla världshav, från de kalla arktiska till de tropiska haven. De är lätta att identifiera på grund av sin distinkta vita och svarta färg. De lever i grupper.
Livsstil
Som alla tandvalar är de köttätare. Späckhuggare är topprovdjur och jagar i familjegrupper som kallas "pods". Medlemmarna i gruppen arbetar tillsammans för att omringa sitt byte. Späckhuggare äter många olika typer av bytesdjur, t.ex. småhajar, sälar, sjölejon, delfiner, valar, pingviner, måsar, bläckfiskar, bläckfiskar, rockor, krabbor och havssköldpaddor. År 1997 dokumenterades den första kända späckhundsattacken på vithajar utanför San Franciscos kust. Det finns flera olika typer av Orca, som alla har olika levnadsvanor och bytesvanor. De korsar inte varandra och verkar vara underarter eller till och med separata arter. Deras beteende och jaktmetoder skiljer sig också åt.
Späckhuggare är de största levande medlemmarna i delfinfamiljen. Hanar är vanligtvis mellan 6 och 8 meter långa och väger över 6 ton. Honorna är mindre, vanligtvis mellan 5 och 7 meter långa och väger mellan 3 och 4 ton. Den största hanspäckhuggarvalen som någonsin har registrerats var 9,8 meter lång och vägde över 10 ton, medan den största honan var 8,5 meter lång och vägde 7,5 ton. Späckhuggarnas stora storlek och styrka gör att de hör till de snabbaste marina däggdjuren och kan nå hastigheter på över 30 knop (56 km/h).
Underrättelseverksamhet
Späckhuggare har den näst tyngsta hjärnan bland marina däggdjur. De kan tränas i fångenskap och beskrivs ofta som intelligenta, även om det är svårt att definiera och mäta "intelligens" hos en art vars liv skiljer sig mycket från vårt.
Späckhuggare imiterar andra och verkar medvetet lära sina ungar färdigheter. Detta syns tydligast när späckhuggare avsiktligt stränder sig själva för att fånga sälar. Utanför Península Valdés drar vuxna djur ibland sälar från kusten och släpper sedan tillbaka dem i närheten av unga valar, så att de yngre valarna kan öva den svåra fångsttekniken på det nu försvagade bytet. Utanför Crozetöarna skjuter mödrar sina kalvar ut på stranden och väntar på att dra tillbaka ungen om det behövs. Vissa späckhuggare har upptäckt att om man vänder upp och ner på hajarna kan man förlamas.
Människor som har haft nära kontakt med späckhuggare har många anekdoter som visar på deras nyfikenhet, lekfullhet och förmåga att lösa problem. Späckhuggare i Alaska har till exempel inte bara lärt sig att stjäla fisk från långrevar, utan har också övervunnit en rad olika tekniker för att stoppa dem, t.ex. användning av linor utan bete som lockbete. En gång i tiden placerade fiskare sina båtar flera kilometer ifrån varandra och turades om att hämta små mängder av sin fångst i hopp om att valarna inte skulle hinna röra sig mellan båtarna för att stjäla fisken när den hämtades. En forskare beskrev vad som sedan hände:
"Det fungerade riktigt bra ett tag. Sedan delade valarna upp sig i två grupper. Det tog dem inte ens en timme att komma på det. De var så glada när de kom på vad som pågick att vi lekte lekar. De bröt sig in vid båtarna".
I andra anekdoter beskriver forskarna incidenter där vilda späckhuggare leker med människor genom att upprepade gånger flytta föremål som människorna försöker nå, eller plötsligt börjar kasta runt en isbit när en människa kastar en snöboll.
Späckhuggarnas användning av dialekter och andra inlärda beteenden från generation till generation har beskrivits som en form av kultur.
"De komplexa och stabila röst- och beteendekulturerna hos sympatiska grupper av späckhuggare (Orcinus orca) verkar inte ha någon motsvarighet utanför människan och representerar en oberoende utveckling av kulturella förmågor".
En späckhuggare leker med en isboll strax efter att en forskare kastat en snöboll på valen.
Ryggfenan
Orcas ryggfena kan sträcka sig upp till två meter över kroppen. Det är längre än de flesta vuxna män. Och eftersom en späckhuggare simmar nära ytan kan ryggfenan ofta ses glida genom vattenytan. Detta gör att vissa människor förväxlar späckhuggare med hajar. I fångenskap kollapsar ryggfenorna ofta av många olika anledningar, men i det vilda händer det att ryggfenorna kollapsar hos mindre än en procent av de vilda späckhuggarna.
Temperament
Späckhuggare av honkön tämjs ofta och kan tränas till att göra trick för publiken i marina shower, till exempel i Sea World. Ibland har späckhuggare till och med medverkat i filmer, till exempel i filmen Free Willy. Orkaner kan vara farliga och har vid sällsynta tillfällen varit kända för att döda sina skötare. Vissa marinparker kräver numera att tränare håller sig utanför bassängen när de arbetar med orcher. Till skillnad från vilda späckhuggare rapporteras späckhuggare i fångenskap ha gjort nästan två dussin attacker mot människor sedan 1970-talet, varav några har varit dödliga.
