År 1903 mördades Serbiens kung och ersattes av Peter I. Efter detta blev Serbien mer nationalistiskt. Spänningarna med Österrike-Ungern ökade när landet erövrade Bosnien 1908. Under denna period lyckades Serbien utvidga sina gränser och återerövra Kosovo och Nordmakedonien från Osmanska riket. Många serbiska nationalister ville skapa en enhetlig stat för slaverna på Balkan. Hemliga gäng försökte mörda österrikisk-ungerska tjänstemän, som den bosniska guvernören. I juni 1914 mördade en bosnisk serb vid namn Gavrilo Princip den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand i Sarajevo i Bosnien. Denna händelse ledde så småningom till första världskriget.

Bildandet av Kungariket (1918)

Jugoslavien bildades 1918 efter första världskriget, då Centraleuropas kartor ritades om efter Österrike-Ungerns sammanbrott. Staten bildades formellt som Kungariket serbernas, kroaternas och slovenernas (senare ofta förkortat Serbernas, kroaternas och slovenskarnas rike). Många territorier i norr och väst som tidigare tillhört Österrike-Ungern inkorporerades i den nya staten när imperiet upplöstes. Andra delar, särskilt i söder, hade tidigare återerövrats av Serbien från det Osmanska riket under Balkankrigen 1912–1913.

Den nya staten leddes av den serbiska kungafamiljen Karađorđević; den regerande kungen i Serbien blev kung över hela det förenade riket. Staten var mångnational och flerkonfessionell, med stora grupper av serber, kroater och slovener samt bosniaker, makedonier och andra minoriteter. Språk, religion (ortodoxa, katoliker och muslimer) och regionala skillnader gjorde politiken komplex och ofta polariserad.

Mellankrigstiden: centralisering, politiska konflikter och diktatur

Under de första tio åren officiellt kallades riket Serbernas, kroaternas och slovenskarnas rike. Den politiska utvecklingen präglades av motsättningar mellan krav på decentralisering (särskilt från kroatiskt håll) och stark centralmakt (främst representerad av serbiska politiker). Några viktiga drag under mellankrigstiden:

  • En grundlag och konstitution utarbetades för att försöka förena olika rättstraditioner, men många kroater och andra grupper ansåg att centralmakten favoriserade serbiska intressen.
  • Partipolitiken var ofta fragmenterad och känslig; våldsamma incidenter i parlamentet och politisk polarisering ökade under 1920-talet. Ett känt exempel är mordet på den kroatiske politikern Stjepan Radić 1928, vilket ytterligare fördjupade krisen (händelsen bidrog till att kongressen tappade legitimitet).
  • Den 6 januari 1929 genomförde kung Alexander I en statskuppJugoslavien (serbokroatisk: "de sydliga slavernas land").
  • En ny konstitution (1931) försökte återinföra viss parlamentarisk ordning, men kungens inflytande förblev starkt. Politiska spänningar och nationalistiska rörelser fortsatte att påverka landets inre politik hela 1930-talet.

Konflikterna mellan olika nationella grupper och kraven på autonomi är viktiga för att förstå varför Jugoslavien under mellankrigstiden aldrig uppnådde långsiktig politisk stabilitet. Under sent 1930-tal gjordes vissa försök att lösa motsättningarna, bland annat genom bildandet av Banovina of Croatia 1939, som gav större autonomi till kroatiska områden – en kompromiss som dock kom för sent för att avvärja kommande katastrof.

Andra världskriget och rikets kollaps (1941–1945)

Kungariket Jugoslavien invaderades av axelmakterna 1941 och föll snabbt under andra världskriget. Den snabba militära kollapsen ledde till ockupation och sönderfall:

  • Tyskland, Italien, Bulgarien och deras allierade ockuperade stora delar av territoriet och upprättade klientstater och lydregimer, mest notorisk var den fascistiska Oberoende staten Kroatien (NDH).
  • Inrikes upproret delade landet politiskt och militärt: kungatrogna och nationalistiska chetniker under ledare som Draža Mihailović kämpade dels för monarkin, medan kommunistiska partisans under Josip Broz Tito organiserade ett brett motstånd mot ockupationsmakterna. Partisanerna växte snabbt i styrka och organisering.
  • Allierade makter skiftade med tiden sitt stöd och erkände från 1943 i praktiken Titos partisaner som den mest effektiva motståndsrörelsen i Jugoslavien, vilket bidrog till deras legitimitet och militära framgång.

Under kriget mötte civilbefolkningen hårda förföljelser, etniskt våld och massakrer i flera områden. Samtidigt byggde de kommunistiska partisans styrkor upp en parallell maktstruktur. I november 1943 hölls möten i Jajce där den antifascistiska rådsförsamlingen AVNOJ (Anti-Fascist Council for the National Liberation of Yugoslavia) förklarade en federal republik som skulle ersätta monarkin efter kriget. En sådan federal demokratisk republik utropades 1943 med kungens godkännande i någon mening på pappret, men i praktiken hade monarkins maktinnehav försvagats av kriget och av krafterna som framtvingade en revolutionär omstrukturering.

Avskaffandet av monarkin och efterdyningarna

Efter krigsslutet 1945 konsoliderade kommunisterna sin makt. Kung Peter II befann sig i exil och återvändande av monarkin var praktiskt omöjligt. I november 1945 hölls val som kontrollerades av de nya makthavarna, och en provisorisk folkförsamling förklarade monarkin avskaffad och upprättade den Folkrepubliken Jugoslavien (senare omdöpt). År 1946 antogs en ny konstitution som formaliserade den socialistiska federationen under ledning av Josip Broz Tito.

Sammanfattning och betydelse

Kortfattat var perioden 1918–1945 en tid av:

  • Storskaliga statliga omdaningar efter första världskriget.
  • Konflikt mellan centralisering och regionala/nationella krav, vilket präglade politiken under mellankrigstiden.
  • En snabb militär kollaps och ockupation under andra världskriget följt av inhemskt motstånd och ett blodigt inbördeskrig.
  • Slutlig övergång från en konstitutionell/absolut monarki till en kommunistisk federation under Tito efter kriget.

Kungariket Jugoslaviens historia påverkar fortfarande dagens länder på Balkan: de etniska, politiska och historiska konflikterna från denna period lade grunden för många av de senare spänningarna i regionen, men också för en gemensam modern historia som knöt samman de sydslaviska folken i ett gemensamt politiskt projekt under en del av 1900-talet.