Österrike–Ungern (1867–1918): Dubbelmonarkin, historia och nationaliteter
Österrike–Ungern (1867–1918): Utforska dubbelmonarkins historia, etniska mångfald, industriell tillväxt och politiska konflikter mellan Wien och Budapest.
Samordnar: 48°12′N 16°21′E / 48.200°N 16.350°E
Österrike-Ungern var en stat i Centraleuropa från 1867 till 1918. Det bestod av länderna Österrike och Ungern som styrdes av en enda monark. Imperiets fullständiga namn var "De kungadömen och länder som är representerade i det kejserliga rådet och de länder som tillhör St Stefans krona".
Dubbelmonarkin ersatte det österrikiska kejsardömet (1804-1867). Den började med en kompromiss mellan den regerande habsburgska dynastin och ungrarna. Det var ett imperium som bestod av många olika etniska grupper och var en stormakt. Det fann sitt politiska liv fullt av diskussioner mellan de elva viktigaste nationella grupperna. Det hade en stor ekonomisk tillväxt genom industrialiseringens tidsålder. Det såg också sociala förändringar med många liberala och demokratiska reformer.
Bildandet av dubbelmonarkin 1867
Konstitutionen från 1867, ofta kallad Ausgleich (kompromissen), gav Ungern stort inre självstyre och delade habsburgska rikets struktur i två separata delar med gemensam monark. Den västra och norra delen kom snart att kallas Cisleithanien (Österrike och närliggande områden) medan den östra delen kallades Transleithanien (kungariket Ungern). Namnen hänvisar till Leitha-floden som ungefär markerade gränsen mellan de två halvdelarna.
Statens organisation
Systemet byggde på en kombination av separata och gemensamma institutioner. Båda delarna hade egna parlament, regeringar och inre administration. Samtidigt fanns tre gemensamma ministerier som sköttes för hela monarkin: utrikesärenden, försvar och gemensam finans för dessa utgifter. Den gemensamma armén och utrikespolitiken förvaltades för hela riket, medan exempelvis skolväsen, rättsväsende och lokal beskattning i huvudsak var en inre angelägenhet för respektive del.
Förkortningar och beteckningar blev viktiga i vardaglig användning: k.u.k. (kejserlig och kunglig) användes om gemensamma institutioner efter 1867, medan k.k. (-kejserlig, kunglig) och andra nationella beteckningar kunde användas om inhemska institutioner i respektive del.
Nationaliteter och språk
Riket var mycket mångnationalt. Förutom tysktalande österrikare och ungrare (magyarer) fanns stora grupper av:
- tjecker (i Böhmen och Mähren),
- polacker (främst i Galizien),
- ukrainska/ruthenska grupper (i östra Galizien),
- rumäner (i Transsylvanien och Bukovina),
- slovener, kroater och serber (i södra delarna och längs kusten),
- italienare (längs den adriatiska kusten och i vissa alpområden),
- bosniaker och andra grupper i Bosnien-Hercegovina efter 1878.
De olika nationalitetskraven ledde ofta till konflikter om språk, skolor och politiskt inflytande. I Cisleithanien växte krav på större nationell representation från tjeckiska ledare, medan i Ungern genomfördes en politik av magyarisation (språk- och kulturpåverkan för att stärka ungersk identitet), vilket skapade starkt motstånd bland icke-magyariska folkgrupper.
Ekonomi och samhällsförändringar
Under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet genomgick regionen en snabb industrialisering. Viktiga industriregioner fanns i Böhmen, Mähren och norra Ungern; städer som Wien, Budapest, Prag och Brno växte snabbt. Järnvägsnätet byggdes ut, banker och industriföretag etablerades och handeln ökade kraftigt. Samtidigt levde stora delar av befolkningen kvar i jordbruk och många emigrerade till Nordamerika.
Samhället förändrades också politiskt och socialt: rörelser för allmän rösträtt, organiserade arbetarrörelser och fackföreningar växte fram. I Cisleithanien infördes betydande rösträttsreformer (senare blindat genom olika valordningar) och utbildningsnivån steg i flera områden. I Ungern var rösträtt och politiskt deltagande mer begränsade under större delen av perioden.
Utrikespolitik, militär och konflikter
Österrike-Ungern agerade som regional stormakt och var särskilt engagerat på Balkans politiska spelplan. 1878 fick monarkin mandat att administrera Bosnien-Hercegovina, och 1908 annekterades området formellt, vilket väckte internationell kritik och ökade spänningarna i regionen. Riket gick in i en allians med Tyskland (Dubbelalliansen 1879), vilket kom att prägla dess säkerhetspolitik inför första världskriget.
Militärt fanns en gemensam armé för hela riket, men även separata enheter som den österrikiska Landwehr och den ungerska Honvéd. Den nationella splittringen i befolkningen bidrog till svårigheter med värnplikt, språk i officerarkåren och förtruppernas sammanhållning.
Första världskriget och upplösningen
Efter mordet på tronföljaren ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo 1914 utbröt kriget där Österrike-Ungern tillsammans med Tyskland stred mot Ententen. Kriget försvagade staten ekonomiskt, socialt och politiskt. Nationalistiska rörelser växte i styrka, och 1918 kollapsade den dubbelmonarkiska strukturen i samband med centralmakternas nederlag.
Vid krigsslutet utropades flera nya stater på Österrike-Ungerns tidigare territorier: bland andra Österrike och Ungern som självständiga republiker, Tjeckoslovakien, Kungariket av serber, kroater och slovener (senare Jugoslavien), samt territoriella överföringar till Rumänien, Italien och Polen. Habsburgmonarkin upphörde formellt och monarken abdikerade.
Eftermäle
Österrike-Ungern var under sin existens en mäktig, moderniserande och samtidigt svårstyrd multietnisk stat. Dess arv återfinns i de administrativa gränser, språkfördelningar och politiska konflikter som formade Centraleuropa under 1900-talet. Många av de frågor som präglade monarkins tid — nationalitetsfrågor, ekonomisk utveckling och konflikter om politisk representation — gjorde sig gällande långt efter 1918.
Riket hade två huvudstäder: Wien i Österrike och Budapest i Ungern. Österrike-Ungern var det näst största landet i Europa (efter det ryska imperiet). Det hade den tredje största befolkningen (efter Ryssland och det tyska kejsardömet).
Bildandet av Österrike-Ungern
Ausgleich eller kompromissen från februari 1867 skapade imperiets dualistiska struktur. Det österrikiska kejsardömet (1804-67) hade minskat i styrka och makt. Detta berodde på det österrikisk-sardinska kriget 1859 och det österrikisk-preussiska kriget 1866. Dessutom var det ungerska folket inte nöjt med hur Wien behandlade dem. Detta hade pågått i många år och det ledde till Ungerns separation. Detta inkluderade den ungerska liberala revolutionen 1848-49.
Kejsar Franz Joseph försökte nå en överenskommelse med den ungerska adeln. Han behövde deras stöd för att hålla ihop imperiet. Den ungerska adeln skulle inte acceptera något mindre än jämlikhet mellan sig själva och den österrikiska eliten.
Statlig struktur
Ungern och Österrike hade olika parlament. Var och en hade sin egen premiärminister. Monarken såg till att de två arbetade tillsammans. Han hade absolut makt i teorin men mycket liten i verkligheten. Monarkens centralregering hade ansvaret för armén, flottan, utrikespolitiken och tullunionen.
Första världskriget
När Franz Josephs bror Maximilian I av Mexiko (1867) och hans enda son, kronprins Rudolf, dog, blev kejsarens brorson Franz Ferdinand nästa i raden till kronan. Den 28 juni 1914 besökte arvtagaren den bosniska huvudstaden Sarajevo. Bosnienserbiska militanter från gruppen Mlada Bosna attackerade Franz Ferdinands bilkortege och mördade honom.
Vissa regeringsmedlemmar, till exempel Conrad von Hötzendorf, hade i många år velat bekämpa den serbiska nationen. Ledarna för Österrike-Ungern beslutade att attackera Serbien innan landet kunde starta en revolt. De använde mordet som en ursäkt. De gav Serbien en lista med tio krav som kallades juli-ultimatumet. De förväntade sig att Serbien inte skulle acceptera. Serbien accepterade nio av de tio kraven men accepterade bara delvis det andra. Österrike-Ungern förklarade krig.
Dessa händelser ledde till att kejsardömet hamnade i konflikt med Serbien. Ryssland flyttade sin armé för att hjälpa Serbien. Detta utlöste truppförflyttningar på båda sidor och startade första världskriget.
Imperiets slut
Mot slutet av kriget var det klart att de allierade skulle vinna. En del av imperiet började förklara sig självständiga från monarken. De bildade sina egna länder.
Följande länder bildades av de tidigare habsburgska länderna:
- Österrike
- Ungern
- Tjeckoslovakien
- Serbernas, kroaternas och slovenernas rike (med Serbien och Montenegro)
- Polen(med landområden från de ryska och tyska imperierna.
Vissa österrikisk-ungerska områden gavs också till Rumänien och Italien.
En humoristisk "dödsruna" över det österrikiska kejsardömet som publicerades i Kraków i slutet av 1918. Klicka på bilden för en översättning.
Frågor och svar
F: Vilket var det fullständiga namnet på det österrikisk-ungerska kejsardömet?
S: Imperiets fullständiga namn var "De kungadömen och länder som är representerade i det kejserliga rådet och de länder som tillhör St Stefans krona".
F: När existerade Österrike-Ungern?
S: Österrike-Ungern existerade från 1867 till 1918.
F: Hur styrdes Österrike-Ungern?
S: Österrike-Ungern styrdes av en enda monark, där den habsburgska dynastin styrde som kejsare av Österrike över den västra och norra halvan av landet och som kungar av Ungern över kungariket Ungern. Kungariket Ungern hade en viss förmåga att styra sig självt, främst när det gällde utrikesförbindelser och försvar.
F: Vilka var dess två huvudstäder?
S: De två huvudstäderna var Wien i Österrike och Budapest i Ungern.
F: Vilka etniska grupper fanns i Österrike-Ungern?
S: Österrike-Ungern var ett imperium som bestod av många olika etniska grupper.
F: Vilken typ av reformer ägde rum under denna period?
S: Under denna period genomfördes många liberala och demokratiska reformer.
F: Hur stort var det jämfört med andra länder i Europa på den tiden?
S: Vid den tiden var det näst största landet i Europa (efter Ryssland) med tredje mest folk (efter Ryssland och Tyskland).
Sök