Samordnar: 48°12′N 16°21′E / 48.200°N 16.350°E
Österrike-Ungern var en stat i Centraleuropa från 1867 till 1918. Det bestod av länderna Österrike och Ungern som styrdes av en enda monark. Imperiets fullständiga namn var "De kungadömen och länder som är representerade i det kejserliga rådet och de länder som tillhör St Stefans krona".
Dubbelmonarkin ersatte det österrikiska kejsardömet (1804-1867). Den började med en kompromiss mellan den regerande habsburgska dynastin och ungrarna. Det var ett imperium som bestod av många olika etniska grupper och var en stormakt. Det fann sitt politiska liv fullt av diskussioner mellan de elva viktigaste nationella grupperna. Det hade en stor ekonomisk tillväxt genom industrialiseringens tidsålder. Det såg också sociala förändringar med många liberala och demokratiska reformer.
Bildandet av dubbelmonarkin 1867
Konstitutionen från 1867, ofta kallad Ausgleich (kompromissen), gav Ungern stort inre självstyre och delade habsburgska rikets struktur i två separata delar med gemensam monark. Den västra och norra delen kom snart att kallas Cisleithanien (Österrike och närliggande områden) medan den östra delen kallades Transleithanien (kungariket Ungern). Namnen hänvisar till Leitha-floden som ungefär markerade gränsen mellan de två halvdelarna.
Statens organisation
Systemet byggde på en kombination av separata och gemensamma institutioner. Båda delarna hade egna parlament, regeringar och inre administration. Samtidigt fanns tre gemensamma ministerier som sköttes för hela monarkin: utrikesärenden, försvar och gemensam finans för dessa utgifter. Den gemensamma armén och utrikespolitiken förvaltades för hela riket, medan exempelvis skolväsen, rättsväsende och lokal beskattning i huvudsak var en inre angelägenhet för respektive del.
Förkortningar och beteckningar blev viktiga i vardaglig användning: k.u.k. (kejserlig och kunglig) användes om gemensamma institutioner efter 1867, medan k.k. (-kejserlig, kunglig) och andra nationella beteckningar kunde användas om inhemska institutioner i respektive del.
Nationaliteter och språk
Riket var mycket mångnationalt. Förutom tysktalande österrikare och ungrare (magyarer) fanns stora grupper av:
- tjecker (i Böhmen och Mähren),
- polacker (främst i Galizien),
- ukrainska/ruthenska grupper (i östra Galizien),
- rumäner (i Transsylvanien och Bukovina),
- slovener, kroater och serber (i södra delarna och längs kusten),
- italienare (längs den adriatiska kusten och i vissa alpområden),
- bosniaker och andra grupper i Bosnien-Hercegovina efter 1878.
De olika nationalitetskraven ledde ofta till konflikter om språk, skolor och politiskt inflytande. I Cisleithanien växte krav på större nationell representation från tjeckiska ledare, medan i Ungern genomfördes en politik av magyarisation (språk- och kulturpåverkan för att stärka ungersk identitet), vilket skapade starkt motstånd bland icke-magyariska folkgrupper.
Ekonomi och samhällsförändringar
Under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet genomgick regionen en snabb industrialisering. Viktiga industriregioner fanns i Böhmen, Mähren och norra Ungern; städer som Wien, Budapest, Prag och Brno växte snabbt. Järnvägsnätet byggdes ut, banker och industriföretag etablerades och handeln ökade kraftigt. Samtidigt levde stora delar av befolkningen kvar i jordbruk och många emigrerade till Nordamerika.
Samhället förändrades också politiskt och socialt: rörelser för allmän rösträtt, organiserade arbetarrörelser och fackföreningar växte fram. I Cisleithanien infördes betydande rösträttsreformer (senare blindat genom olika valordningar) och utbildningsnivån steg i flera områden. I Ungern var rösträtt och politiskt deltagande mer begränsade under större delen av perioden.
Utrikespolitik, militär och konflikter
Österrike-Ungern agerade som regional stormakt och var särskilt engagerat på Balkans politiska spelplan. 1878 fick monarkin mandat att administrera Bosnien-Hercegovina, och 1908 annekterades området formellt, vilket väckte internationell kritik och ökade spänningarna i regionen. Riket gick in i en allians med Tyskland (Dubbelalliansen 1879), vilket kom att prägla dess säkerhetspolitik inför första världskriget.
Militärt fanns en gemensam armé för hela riket, men även separata enheter som den österrikiska Landwehr och den ungerska Honvéd. Den nationella splittringen i befolkningen bidrog till svårigheter med värnplikt, språk i officerarkåren och förtruppernas sammanhållning.
Första världskriget och upplösningen
Efter mordet på tronföljaren ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo 1914 utbröt kriget där Österrike-Ungern tillsammans med Tyskland stred mot Ententen. Kriget försvagade staten ekonomiskt, socialt och politiskt. Nationalistiska rörelser växte i styrka, och 1918 kollapsade den dubbelmonarkiska strukturen i samband med centralmakternas nederlag.
Vid krigsslutet utropades flera nya stater på Österrike-Ungerns tidigare territorier: bland andra Österrike och Ungern som självständiga republiker, Tjeckoslovakien, Kungariket av serber, kroater och slovener (senare Jugoslavien), samt territoriella överföringar till Rumänien, Italien och Polen. Habsburgmonarkin upphörde formellt och monarken abdikerade.
Eftermäle
Österrike-Ungern var under sin existens en mäktig, moderniserande och samtidigt svårstyrd multietnisk stat. Dess arv återfinns i de administrativa gränser, språkfördelningar och politiska konflikter som formade Centraleuropa under 1900-talet. Många av de frågor som präglade monarkins tid — nationalitetsfrågor, ekonomisk utveckling och konflikter om politisk representation — gjorde sig gällande långt efter 1918.
Riket hade två huvudstäder: Wien i Österrike och Budapest i Ungern. Österrike-Ungern var det näst största landet i Europa (efter det ryska imperiet). Det hade den tredje största befolkningen (efter Ryssland och det tyska kejsardömet).
