Samordnar: 49°43′6″N 2°12′48″W / 49.71833°N 2.21333°W / 49.71833; -2.21333

Lager Helgoland var ett nazistiskt koncentrationsläger på Alderney i Kanalöarna, uppkallat efter den frisiska ön Helgoland (tyska: Helgoland). Alderney och övriga Kanalöarna ockuperades av tyska styrkor under andra världskriget från juni 1940 till maj 1945. De tyska myndigheterna anlade flera fästningar och försvarsanläggningar på öarna och använde tvångsarbete för byggnadsarbetena.

De fyra lägren på Alderney

Tyskarna byggde fyra koncentrationsläger på Alderney, som fungerade som underläger till koncentrationslägret Neuengamme (i Hamburg, Tyskland). Varje underläger var uppkallat efter en av de frisiska öarna och låg på olika platser runt Alderney:

Organisation och funktion

Lägren organiserades och sköttes av Schutzstaffel - SS-Baubrigade I, som först var underställd koncentrationslägret Sachsenhausen nära Berlin och från mitten av februari 1943 överfördes under ledning av Neuengamme i nordvästra Tyskland. De användes i samarbete med Organisation Todt för att tillhandahålla tvångsarbetskraft vid byggandet av bunkrar, kanonförläggningar, luftvärnsställningar, luftskyddsrum och andra betongbefästningar på Alderney.

Fånggrupper och arbetsuppgifter

De fyra lägren hade olika sammansättning av fångar:

  • Lager Sylt innehöll framför allt judiska fångar och klassificeras i många beskrivningar som ett dödsläger på grund av de systematiska grymheter och höga dödstalen.
  • Lager Norderney användes främst för europeiska tvångsarbetare — ofta östeuropéer men även fångar från Spanien och andra länder.
  • Lager Borkum användes för tyska tekniker samt för så kallade frivilliga arbetsstyrkor från olika europeiska länder.
  • Lager Helgoland fylldes i huvudsak med ryska arbetare under Organisation Todts ledning.

Lägren Borkum och Helgoland betecknades ibland som "frivilliga" (Hilfswillige), vilket i praktiken ofta innebar att fångar ställdes under något lindrigare regimen än i Sylt och Norderney, men levnadsvillkoren var ändå hårda och många dog till följd av undernäring, hårt arbete, sjukdomar och misshandel.

Dödsoffer och förhållanden

Totalt uppskattas omkring 700 personer ha dött i koncentrationslägren på Alderney av en sammanlagd fångpopulation på cirka 6 000. Dödsorsakerna var kombinationer av överarbete, svält, sjukdom, våld och upprepade missförhållanden. Lägren på Alderney är kända som de enda nazistiska koncentrationslägren som låg på brittiskt territorium (brittisk mark).

Avslutning av lägren och efterkrigstiden

I slutet av kriget, våren 1945, upphörde lägren att fungera i takt med Nazitysklands kollaps; många fångar förflyttades till andra läger eller frigavs vid krigsslutet i maj 1945. Efter kriget har det funnits historisk forskning, rättsliga efterspel och pågående diskussioner om ansvar, antal döda och hur minnet av händelserna ska förvaltas. På Alderney finns idag sporadiska minnesmärken och arkeologiska spår kvar efter de tyska befästningarna och lägeranläggningarna; ämnet har också uppmärksammats i flera historiska studier om Channel Islands under andra världskriget.

Forskning och vidare läsning

Ämnet har varit föremål för internationell historisk forskning. För detaljerad information om samtliga anläggningar på Alderney, fånggruppers sammansättning och källmaterial rekommenderas facklitteratur om koncentrationslägren på Alderney, studier av Neuengamme-systemet samt verk om Organisation Todts tvångsarbetsprogram.

Obs: Kortfattade uppgifter om antal och förlopp kan variera mellan källor; forskning har fortsatt under decennierna efter kriget för att klargöra omständigheterna och antalet offer.