Lake Mungo - torr sjö i New South Wales, världsarv och arkeologiska fynd

Sedimenten vid Mungosjön har avlagrats under mer än 100 000 år. På sjöns östra strand finns "Kinas murar". Dessa är en 26 km lång serie lunetter, cirka 30 meter höga, som bildats under tusentals år. Det finns tre olika lager av sand och jord som bildar murarna. Det äldsta är det rödaktiga Gol Gol-skiktet, som bildades för 100 000-120 000 år sedan. Det mellersta gråaktiga lagret är Mungo-lagret, som avlagrades för 50 000-25 000 år sedan. Det senaste är Zanci-skiktet, som är ljusbrunt och som avsattes för 25 000-15 000 år sedan.

Mungo-lagret, som avsattes före den senaste istiden, är det mest arkeologiskt rika lagret. Det var en tid med låg nederbörd och svalare väder, men mer regnvatten rann från den västra sidan av Great Dividing Range, vilket höll sjön full. Den gav stöd åt en stor mänsklig befolkning, liksom åt många olika sorters australiensiska megafauna.

Under den senaste istiden sjönk vattennivån i sjön och den blev en saltsjö. Detta gjorde jorden alkalisk, vilket bidrog till att bevara de lämningar som finns kvar i de kinesiska murarna. Trots att sjön helt torkade ut för flera tusen år sedan fanns markvegetationen kvar på murarna. Detta bidrog till att stabilisera dem och bevara dem. När europeiska bosättare anlände till området på 1880-talet har introducerade arter, främst kaniner, får och getter, förstört vegetationstäckningen. Detta har lett till ökad erosion av sanddynerna. Denna erosion har dock lett till att många mänskliga och animaliska kvarlevor har upptäckts. Vinden har flyttat sand och jord österut från Walls och bildat en rörlig sanddyn som rör sig längre österut varje år.

De viktigaste fynden vid Mungosjön har varit Mungo Man och Mungo Lady. Mungo Lady, en delvis kremerad kropp, upptäcktes 1969 av dr Jim Bowler från Australian National University (ANU). Först trodde man att hon var 25 000 år gammal. En nyare studie från 2003 visade att hon förmodligen var närmare 40 000 år gammal. Mungo Lady är den tidigaste kända människa som har kremerats. Mungo Man upptäcktes också av dr Bowler den 26 februari 1974. Resterna var täckta med röd ockra, i vad som är den tidigaste kända förekomsten av en sådan begravningsmetod. Även om vissa studier har visat att han är mer än 60 000 år gammal, är man för närvarande överens om att han också är cirka 40 000 år gammal.

Människor har bott runt Mungosjön i minst 50 000 år. I sanddynerna har man hittat stenverktyg som är äldre än Mungomannen. Kvarnar för att göra mjöl har hittats som är mellan 5 000 och 10 000 år gamla.

Murray River-bäckenet ligger 100 km bort. Ett minst 500 år gammalt yxhuvud av sten hittades också i sanddynerna; det var tillverkat av sten från Mount Camel, nära Shepparton, som ligger mer än 300 km bort.

Det rika arkeologiska arvet på platsen är mycket viktigt för de australiensiska aboriginerna i området. I Willandra-regionen bor Barkindji, Nyiampaa och Mutthi Mutthi. De har gemensamma förvaltningsavtal med regeringen i New South Wales för att förvalta sjön och Mungo-nationalparken.

År 1972 utfördes arkeomagnetiska undersökningar av de förhistoriska aboriginska eldstäderna som hittades längs Mungosjöns gamla strandlinje. Magnetisering bevarad i ugnsstenar och bakade eldstäder visar att det axiella dipolfältet flyttades upp till 120 grader från sitt normala läge för cirka 30 000 år sedan. Detta kallas för en geomagnetisk exkursion. Eftersom de flesta av de utflykter som hittades före Mungosjön fanns i sedimentärt material har man trott att magnetfältets riktningsanomalier hade ett detritalt eller diagenetiskt ursprung. Resultaten från Lake Mungo berodde på termoremanent magnetisering, vilket utesluter ett sedimentologiskt fenomen.

Två utflykter har registrerats i sediment från Skjonghelleren på Valderøy i Norge. Den virtuella geomagnetiska polen (VGP) för den ena inträffade samtidigt som Mungosjön, vilket tyder på att händelsen var global snarare än lokal. Uppgifter från sjösediment av liknande ålder i Frankrike med nästan identiska magnetfältlinjer stöder också att Mungosjön var en global händelse. Det har dock föreslagits att Mungosjöns avvikande fält är resultatet av blixtnedslag.