Lahoreresolutionen (Pakistan-resolutionen) — bakgrund och betydelse

Lahore‑resolutionen 1940: historisk bakgrund och betydelse för Pakistans bildande — krav, politiska aktörer och minnet vid Minar‑e‑Pakistan.

Lahore-resolutionen (Urdu=Qarardad-e-Lahore قرارداد لاھور), allmänt känd som Pakistan-resolutionen (Urdu=قرارداد پاکستان Qarardad-e-Pakistan), var en politisk resolution som antogs av All-India Muslim League vid dess session i Lahore den 23 mars 1940. Resolutionen hade utarbetats av arbetsutskottet (25 medlemmar) under mötet 22–24 mars 1940 och presenterades i Minto Park (numera Iqbal Park) av Maulvi A.K. Fazlul Huq på delegationens vägnar. I texten krävdes större muslimsk autonomi för områden med muslimsk majoritet, bland annat Punjab, Bengalen, Sindh och NWFP (North-West Frontier Province), inom Brittiska Indien. Även om resolutionens ordalydelse inte uttryckligen använde ordet ”Pakistan” tolkades den av många senare som ett krav på en separat muslimsk stat, det som kom att bli Pakistan.

Bakgrund

Under 1930-talet förändrades Indiens politiska landskap: valen 1937, självstyrelsefrågor och ökade spänningar mellan det indiska nationalkongresspartiet och muslimska ledare bidrog till en växande oro bland många muslimer för deras framtida ställning i ett majoritetsstyrt Indien. All-India Muslim League arbetade för att formulera en gemensam politisk ståndpunkt som skulle skydda muslimska politiska och kulturella intressen. Lahore-sessionen 1940 hölls i denna kontext och blev en vändpunkt där kraven på självstyre och särskilda rättigheter för muslimska majoritetsområden konkretiserades.

Vad sade resolutionen?

Resolutionen föreslog att områden med muslimsk majoritet skulle ha rätt till ”autonomi” och ”fullständig konstituerande status”. Den uttryckte en önskan om att dessa områden skulle utgöra självstyrande enheter där muslimer kunde utöva politisk makt och trygga sina rättigheter. Huvudpunkterna kan sammanfattas så här:

• Autonoma enheter: Områden med muslimsk majoritet bör organiseras som autonoma eller självstyrande enheter.
• Konstituerande status: Dessa enheter bör ges rätt att själva bestämma sin konstitutionella ställning och relation till resten av Indien.
• Politiska garantier: Muslimer skulle få säkra politiska och ekonomiska garantier i de områden där de var i majoritet.

Reaktioner och tolkningar

Omedelbart efter antagandet möttes resolutionen av olika reaktioner. Indiska nationalister och delar av den brittiska administrationen var kritiska, medan många muslimer såg den som ett viktigt steg mot politisk säkerhet. Historiens bedömning har varit delad: vissa forskare menar att resolutionen ursprungligen efterlyste betydande autonomi inom en indisk federation, medan andra anser att den redan pekade mot en framtida separat stat. Under 1940–1947 kom All-India Muslim League att alltmer tolka och driva resolutionens mål som en eftersträvan efter en egen nationalstat.

Betydelse och efterverkningar

Historiskt betraktas Lahore-resolutionen ofta som en milstolpe som satte igång den konkreta politiska processen som ledde till Pakistans skapelse 1947. Den bidrog till en samling kring idén om muslimsk nationell självbestämmanderätt och stärkte Muslim Leagues position i politiken. Resolutionens efterverkningar omfattar också:

• Ökad mobilisering och organisering av muslimska ledare under Muhammad Ali Jinnahs ledarskap.
• En skärpning av krav och förhandlingar med brittiska myndigheter och indiska motparter under 1940-talet.
• Långsiktiga konsekvenser för underkontinentens delning och de följande konflikter och befolkningsförflyttningar i samband med partitionen 1947.

Minnesmärken och arv

I Pakistan minns man resolutionen genom Minar-e-Pakistan, som står i Greater Iqbal Park i Lahore på den plats där resolutionen förklarades. Varje år firas den 23 mars som Pakistan Day, till minne av Lahore-sessionen och den roll den spelade i den politiska historien. Resolutionens arv är fortfarande föremål för debatt: den uppfattas i Pakistan som en grundläggande legitimering av landets bildande, medan vissa historiker internationellt betonar komplexiteten i dess ursprungliga formulering och de många politiska faktorer som ledde till partitionen.

Sammanfattning: Lahore-resolutionen från 1940 markerar en avgörande punkt i den indiska underkontinentens politiska utveckling. Genom att formellt kräva autonomi för muslimmajoritetsområden lade den grunden för den politiska rörelse som senare resulterade i bildandet av Pakistan. Samtidigt är tolkningen av resolutionens exakta innebörd och intentioner en fråga som fortsatt diskuteras av historiker och politiska teoretiker.

Utskott

Nedan följer en fullständig förteckning över de 25 ursprungliga, formellt utsedda medlemmarna i den särskilda arbetskommittén för All India Muslim League, 1940, som sammanträdde mellan den 21 och 24 mars 1940 och som till stor del utarbetade Lahore-resolutionen.

• Quaid e Azam Muhammad Ali Jinnah
• Nawabzada Liaquat Ali Khan
• Sir Sikandar Hayat Khan
• Sir Shahnawaz Khan Mamdot
• Amir Ahmed Khan Raja Sahib av Mahmudabad
• Sher-e-Bangla A.K. Fazlul Huq
• Sir Abdullah Haroon
• Al-Hajj Sir Khawaja Nazimuddin
• Amjadi Bano Begum
• Molana Muhammad Akram Khan
• Chaudhry Khaliquzzaman
• Nawab Muhammad Ismail Khan
• Sir Currimbhoy Ebrahim
• Ali Muhammad Khan Dehlvi
• Qazi Muhammad Isa
• Sardar Aurangzeb Khan
• Abdul Mateen Chauhdry
• Ashiq Mohamed Warsi
• Haji Abdus Sattar Essak Saith
• S.M. Sharif
• Syed Abdul Rauf Shah
• Mohammad Latif ur Rahman
• Abdul Rehman Siddiqui
• Malik Barkat Ali
• Sadullah Khan Umarzai

 
All-India Muslim League Working Committee som var ansvarig för skapandet av Pakistan.  

Frågor och svar

F: Vad är Lahore-resolutionen?

Fråga: Vem utarbetade Lahore-resolutionen?

F: När antogs den?

Fråga: Var ägde den rum?

Fråga: Vilken byggnad står till minne av denna händelse i dag?

F: Hur länge hade rättvisa idéer om separation av muslimerna florerat innan denna resolution ägde rum?

Sök med bokstav