Les Sylphides (engelska: The Sylphs) är en balett koreograferad av Michel Fokine till musik av Frederic Chopin. Musiken orkestrerades av flera arrangörer, bland annat av Stravinsky. Scenografi och kostymer är designade av Alexandre Benois.
Baletten uruppfördes av Ballets Russes i Paris på Théâtre du Châtelet den 2 juni 1909. I premiären medverkade bland andra Nijinskij, Tamara Karsavina, Anna Pavlova och Maria Baldina i huvudrollerna. Les Sylphides är en icke-berättande, stämningsskapande balett — inte en handling med plot, utan en serie danser som frammanar atmosfären i en romantiskbalett.
Les Sylphides utvecklades ur Fokines tidigare balett Chopiniana, som först uppfördes i S:t Petersburg den 21 mars 1908. Den ursprungliga Chopiniana innehöll scener som antydde delar av Chopins liv, med exempelvis ett polskt bröllop och en polonaise i balsalen. Fokine reviderade verket och slopade alla namngivna karaktärer och varje antydan till en handling för i stället att skapa en ren impression av den romantiska baletten.
Den omarbetade versionen (fortfarande kallad Chopiniana) framfördes i S:t Petersburg den 6 april 1908 och fick då den klassiska sceniska dräkten — de långa vita balettkjolarna som Marie Taglioni gjort kända i La Sylphide. När verket presenterades i Paris bytte Chopiniana namn till Les Sylphides.
Koreografi, roller och scenbild
Fokines koreografi betonar flytande rörelser, lyrisk port de bras och en drömlik, luftig stämning snarare än pantomim eller handling. Rollen som ofta centreras är Den unge mannen (ibland kallad poeten eller älskaren) som omges av en kör av sylfer — nattliga, ofattbara väsen ur den romantiska baletttraditionen. Scenografin och kostymerna av Alexandre Benois förstärker den romantiska bilden med dimmiga landskap och vita tutuer, vilket ger ett intryck av viktlöshet och förtrollning.
Musik och orkestrering
Musiken i Les Sylphides består av ett urval pianostycken av Frederic Chopin — framförda i orkesterbearbetningar som gjorts av flera arrangörer, däribland Stravinsky. Orkestreringen skapar en samstämmig klangvärld som gör Chopins intimt lyriska pianomusik lämpad för scenisk dans. Verket används ofta i konsertliknande uppsättningar utan scenisk handling och kan variera något i vilka stycken och i vilken ordning de framförs.
Les Sylphides brukar ha en relativt kort speltid, vanligtvis omkring 20–25 minuter beroende på uppsättning och tempo.
Vanlig musik i uppsättningen
Musiken består normalt av ett urval av Chopins kortare pianostycken, organiserade för orkester. Olika produktioner kan använda något olika urval, men materialet kommer i regel från följande typer av stycken:
- Preludier
- Nocturner
- Valsar
- Mazurkor
- Polonäser
Ordningen och exakt vilka nummer som ingår varierar mellan produktioner — det finns ingen strikt «originallista» som alltid hålls fast vid.
Mottagande och betydelse
Les Sylphides har blivit en milstolpe i baletthistorien: ett tidigt och inflytelserikt exempel på icke-berättande, stämningsskapande koreografi i den moderna baletttraditionen. Fokines idé att ta bort pantomim och betona ren dans och estetisk enhet påverkade senare koreografer och bidrog till att forma 1900-talets balett. Verket hör fortfarande till repertoaren hos många större balettkompanier världen över och uppskattas för sin skönhet, musikalitet och poetiska enkelhet.
Noterbart i senare uppsättningar
Genom åren har Les Sylphides presenterats i många versioner med olikartade orkestreringar, sceniska tolkningar och castningar. Trots variationerna förblir kärnan densamma: en poetisk hyllning till Chopins musik och till den romantiska sylfföreställningen — en dans i skymningslandet mellan verklighet och dröm.