MiG-19, NATO-kodenamn "Farmer", är ett sovjetiskt jaktflygplan utvecklat av designbyrån Mikojan och Gurevitj under 1950-talet. Det var den första sovjetiska jaktflygplanstypen som kunde hålla överljudshastighet i planflykt och introducerades i mitten av 1950-talet som en efterträdare till MiG-17. Flygplanet kombinerade en relativt enkel och robust konstruktion med två jetmotorer för att uppnå hög topphastighet och god klättringsförmåga.

Konstruktion och huvudsakliga egenskaper

MiG-19 är ett smalvingat tvåmotorigt flygplan med motorerna monterade i flygkroppen. Konstruktionen prioriterade hastighet och språng i vertikalled framför lång räckvidd eller avancerad avionik. Flygplanet fanns i flera versioner, bland annat rena jaktvarianter och jaktbombare med förstärkt lastkapacitet.

  • Motorer: Två Tumansky RD-9 turbomotorer med efterbrännkammare; varje motor gav i storleksordningen flera tusen kilogram dragkraft (ange som ungefärligt värde beroende på variant).
  • Beväpning: Typiskt tre 30 mm kanoner och möjligheten att bära bomber samt olika raketer och yttre bränsletankar för förlängd räckvidd.
  • Dimensioner och vikt: Dimensionerna varierade något mellan varianter; längden var ungefär 13 meter, vingspannet cirka 9 meter och höjden omkring 3,7 meter. Tomvikt låg i området runt 5 ton och max startvikt nära 9 ton beroende på nyttolast.
  • Prestanda: Toppfart i nivåflykt nära 1 400–1 500 km/h beroende på version och förhållanden. Bra acceleration och klättring, men relativt kort räckvidd utan externa tankar.

Varianter

MiG-19 utvecklades i flera undervarianter för olika uppgifter: rena jaktflygplan, nattjaktversioner med radar och jaktbombare för markangrepp. En långtgående följd av MiG-19 var den kinesiskt licensbyggda Shenyang J-6, som producerades i stort antal och användes i många länder.

Tjänstgöring och operativ historia

MiG-19 togs i bruk i mitten av 1950-talet och tjänstgjorde i Warszawapaktens flygvapen samt i ett stort antal länder i Asien, Afrika och Mellanöstern. I Vietnamkriget användes MiG-19 av Nordvietnam men i mindre omfattning än MiG-17 och den senare MiG-21, delvis på grund av operativ taktik och tillgång på flygplanstyper. Planet användes både i luftstrid och i markattacker i olika konflikter under kalla kriget.

Fördelar och begränsningar

MiG-19 uppskattades för sin robusthet, goda manöveregenskaper på låga till medelhöga höjder och kraftiga beväpning. Samtidigt var den bränslekrävande, hade relativt kort räckvidd och äldre avionik jämfört med senare generationers jaktflygplan. Tvåmotorlösningen gav redundans men ökade också underhållsbehov och förbrukning.

Eftermäle

Trots att MiG-19 snabbt ersattes i frontlinjen av mer avancerade typer som MiG-21, markerar det ett viktigt steg i övergången till verklig överljudsfärdighet i sovjetisk jaktflygteknik. Många exemplar finns bevarade i museer internationellt och typen studeras som ett exempel på 1950-talets militära flygteknik och industripolitik.

Läs mer och källor