Mumier och mumifiering – natur, Egypten, historia och metoder

Mumier och mumifiering: upptäck naturfenomen, egyptiska ritualer, historiska fynd och tekniker i en fascinerande genomgång för historieintresserade — läs mer!

Författare: Leandro Alegsa

24-09-2025 20:12

Mumifiering är processen där huden och köttet på ett lik bevaras så att kroppen inte ruttnar. Processen kan ske antingen naturligt eller avsiktligt. Om den sker naturligt beror den ofta på extrema miljöförhållanden: kyla (som i en glaciär), syra (som i en myr) eller långvarig torka. Vid avsiktlig mumifiering används tekniker som torkning, uttorkande ämnen och balsamering. I forntida Egypten lindade man bandage runt liket och använde salter och hartser för att skydda kroppen från att ruttna och bevara den för livet efter detta.

Typer av mumifiering

Naturlig mumifiering: Uppstår utan mänsklig inblandning när kroppens nedbrytning hindras av kalla, torra eller syrerika/anoxiska miljöer. Kända exempel är glaciärmumier (som Ötzi) och myrmumier (t.ex. "bog bodies").
Artificiell mumifiering: Utförs med avsikt och kan innebära uttorkning, användning av kemikalier, utvändig och invändig behandling samt inlindning i bandage. Detta var vanligt i flera kulturer, framför allt i det forntida Egypten.
Delvis mumifiering: Vissa kroppar bevaras bara delvis — till exempel skinnet eller vissa organ — beroende på förhållanden och behandling.

Egyptiska metoder och religion

Egyptiernas mumifieringsritualer var både tekniska och religiösa. Processen utvecklades över tusentals år och varierade i detalj beroende på tidsepok, social status och rikedom. Några viktiga moment var:

Användning av natron (en naturlig blandning av salter) för att torka ut kroppen.
Utdrivning eller avlägsnande av hjärnan: man använde ibland en krok för att ta bort hjärnan genom att ta ut den ur näsan.
Kirurgiskt borttagande av inre organ: de flesta inälvor togs ut genom ett snitt i sidan. Hjärtat lämnades ofta kvar eftersom det betraktades som säte för personligheten och skulle behövas vid den rättsliga vägningen i efterlivet.
De utplockade organen konserverades och förvarades i särskilda kärl, ofta kallade kanopikburkar eller kanopiska kärl, som förbandets ägare tog med till graven.
Kroppen täcktes med hartser och oljor och lindades därefter i flera lager bandage. Amuletter och ritualer hörde till för att skydda den döde i livet efter detta.

Bakgrunden till dessa procedurer var egyptisk tro kring ka och ba — att den fysiska kroppen behövde bevaras för att själen skulle kunna leva vidare. Myter och texter som "Dödsboken" spelade också in i riterna vid begravningen.

Mumier utanför Egypten

Mumier har hittats i många delar av världen: Anderna (Inka och andra kulturers torra höglandsgravar), Kina (Tarim-området), Europa (mossmänniskor i myrar), Kanarieöarna (Guanche) och kallare regioner som alperna. Formerna av bevarande skiftar beroende på lokala klimat- och jordmånsförhållanden samt kulturella begravningspraxis.

Djurmumier och offergåvor

Över en miljon djurmumier har hittats i Egypten, varav många är katter, men även ibisfåglar, krokodiler och andra djur förekommer. Djurmumier kunde vara kultiska offergåvor till gudar, symboliska följeslagare i efterlivet eller handelsvaror i stora mängder till pilgrimsplatser.

Upptäckter, forskning och bevarande

Moderna metoder som röntgen, datortomografi (CT) och DNA-analyser gör det möjligt att studera mumier utan att skada dem.
Museer och forskare arbetar med konservering för att förhindra att gamla fynd försämras i nya miljöer — kontrollerad temperatur, luftfuktighet och ljus är centralt.
Studier av mumier ger information om hälsa, diet, sjukdomar och sociala förhållanden i forntida samhällen.

Etik och kulturarv

Visning och forskning kring mumier väcker etiska frågor: respekten för de döda, ursprungsfolkens rätt till återförande (repatriering) och hur mänskliga kvarlevor bör behandlas i museer och offentliga utställningar. Många länder och institutioner har nu riktlinjer för respektfull hantering och dialog med berörda samhällen.

Sammanfattning

Mumifiering är ett komplext fenomen som berör både naturens bevarandekrafter och människors religiösa och praktiska begravningsmetoder. Genom studier av mumier får vi unika inblickar i forntida liv, tro och teknik — samtidigt som modern bevarandepraxis och etiska överväganden spelar stor roll i hur dessa fynd hanteras idag.

Avsiktlig mumifiering

Avsiktlig mumifiering var vanligt i det gamla Egypten för att begrava egyptiska faraoner. Osiris var förmodligen den första mumien i Egypten.

Det tar ungefär 70 dagar att mumifiera en död kropp. Det första steget är att trycka in en vass stav i näsan och in i hjärnan. Därefter bryts hjärnan upp i små bitar och avlägsnas genom näsan, och sedan fylls näsan med sågspån. Därefter gör de ett hål i kroppen för att ta bort alla organ utom hjärtat. Krukor som hade gudarnas huvuden på toppen användes för att förvara organen. Hålet fylldes sedan med linne och kryddor och kroppen lämnades under salt för att bli torr. Senare, efter 40 dagar, lindades kroppen in i linneförband. Präster omgav kroppen medan den förbereddes och utförde ritualer. Efter att mumifieringsprocessen var avslutad sattes en mask över huvudet så att man kunde känna igen det i livet efter detta.

Mumier i Egypten

Det fanns inga restriktioner för vem som kunde mumifieras. Alla egyptier som hade råd att betala för den dyra processen att bevara sina kroppar för livet efter döden fick mumifiera sig själva. Egyptierna trodde på ett liv efter döden och att döden bara var en övergång från ett liv till ett annat. De trodde att de var tvungna att bevara sina kroppar så att de kunde leva ett nytt liv. De skulle behöva alla saker som de hade använt när de levde så deras familj skulle lägga dessa saker i deras grav. Egyptierna betalade enorma summor pengar för att få sina kroppar ordentligt bevarade. Det tog mycket lång tid från början till slut. Det tog dem 70 dagar att balsamera en kropp. Kanoniska krukor användes av egyptierna för att förvara de inre organen. Det var mycket viktigt för den egyptiska religionen att människokroppen bevarades. Anubis var mumifieringens gud, han hade en människokropp och ett huvud av en schakal. Hans uppgift var att förbereda de dödas kropp för att tas emot av Osiris, de dödas gud. Osiris skulle sedan släppa själarna vidare och in i underjorden.

En mumie på British Museum. Denna mumifiering var avsiktlig.

Tollundmannen på ett museum i Silkeborg. Hans mumie bevarades i en mosse.

Hand på en mumie i Guanajuato, Mexiko

Avsiktligt mumifierade katter.

Frågor och svar

F: Vad är mumifiering?

S: Mumifiering är en process där man bevarar hud och kött från en död kropp.

F: Hur kan mumifiering ske naturligt?

S: Mumifiering kan ske naturligt på grund av kyla (i en glaciär), syra (i en mosse) eller torrhet.

F: Vad använde egyptierna för att skydda den avlidnes kropp?

S: Egyptierna använde bandage för att linda runt liket för att skydda kroppen från att ruttna.

F: Var har man hittat mumier?

S: Mumier har hittats på alla kontinenter som ett resultat av naturligt bevarande på grund av ovanliga förhållanden och som kulturella artefakter.

F: Hur många djurmumier har hittats i Egypten?

S: Över en miljon djurmumier har hittats i Egypten, varav många är katter.

Fråga: Hur gjorde egyptierna för att avlägsna hjärnan från kroppen?

S: Egyptierna använde en krok för att avlägsna hjärnan från kroppen genom att ta ut den från näsan.

F: Vad begravdes tillsammans med mumien i separata behållare som kallas kanopiska burkar?

S: Alla organ utom hjärtat avlägsnades kirurgiskt och begravdes med mumien i separata behållare som kallas kanopiska burkar.

Sök