Bandmaskar (Nemertea): arter, livsmiljöer och kännetecken

Bandmaskar (Nemertea) – upptäck 1 400 arter, deras marina, sötvatten och terrestra livsmiljöer samt nyckelkännetecken och fascinerande beteenden.

Författare: Leandro Alegsa

Nemertea är en stam av ryggradslösa djur som även kallas bandmaskar eller proboscismaskar. De flesta av de cirka 1 400 arterna är marina, med några få som lever i sötvatten och ett litet antal terrestra former. De lever i alla marina livsmiljöer och i alla världshav. Alternativa stavningar för fylumet har bland annat varit Nemertini och Nemertinea. Rhynchocoela är ett namn som främst används i Nordamerika men som gradvis övergivits sedan 1980-talet.

 

Utseende och anatomi

Bandmaskarna är långsträckta, mjuka och oftast osegmenterade. Kroppsformen varierar från mer eller mindre plattade till cylindriska. Det mest karakteristiska är en utskjutbar rörliknande fångstorgan, proboscis, som ligger innesluten i en separat kroppshålighet kallad rhynchocoel. Proboscisen kan vara utrustad med klibbiga sekret, gift eller en liten spetsliknande struktur (stylet) som används för att fånga och döda byten.

Nervsystemet består av en hjärnliknande förbindelse och nervsträngar som löper längs kroppen. Många nemertiner har ett slutet blodkärlssystem och blod med andningspigment (till exempel hemoglobin) hos vissa arter. Andningen sker huvudsakligen genom huden.

Storlek och exempel

  • De flesta arter är små (några millimeter till några centimeter).
  • Vissa marina arter kan bli mycket långa. Kända exempel är Lineus longissimus (ibland kallad "bootlace worm") som i extrema fall kan nå flera tiotals meter — uppmätta längder över 30 meter har rapporterats.

Levnadssätt och livsmiljöer

Bandmaskar finns i många marina miljöer: på klippor och stenytor i tidevattzonen, bland alger, i sand- och siltbottnar, under stenar och i djuphavet. De flesta är rovdjur eller asätare och livnär sig på små ryggradslösa djur som maskar, kräftdjur och musslor. Proboscisen används för att välja ut och immobilisera bytet — vissa arter sprutar ut gift eller klibbiga trådar.

Färre arter lever i sötvatten eller på land. Terrestriska nemertiner förekommer i fuktiga miljöer som lövdukar och mossrika skogar, oftast i tropiska eller subtropiska områden.

Fortplantning och utveckling

Fortplantningen är oftast könlig med separata hanar och honor, men det finns variation. Befruktning sker i många marina arter genom att ägg och spermier frigörs i vattnet. Utvecklingen kan vara antingen direkt (ungdjur som liknar vuxna) eller indirekt med planktoniska larvformer. En karakteristisk larvform hos vissa marina grupper är pilidium, en fri simmande larv som genomgår dramatisk ombildning till vuxen.

Många nemertiner har god förmåga att regenerera delar av kroppen, vilket gör dem intressanta i experimentell forskning om utveckling och regeneration.

Systematik och arter

Traditionellt delas Nemertea upp i grupper som Palaeonemertea, Hoplonemertea och Heteronemertea, men den exakta indelningen har reviderats flera gånger i takt med nya molekylära studier. Totalt beskrivs omkring 1 400 arter, men det kan finnas fler ännu icke upptäckta arter, särskilt i djuphavet och tropiska områden.

Ekologisk och samhällelig betydelse

Bandmaskar spelar en roll som rovdjur i marina ekosystem och kan påverka bestånd av mindre ryggradslösa djur. De utgör också föda för fiskar och andra rovdjur. De utgör sällan ett direkt problem för människor — några arter kan producera toxiner som påverkar små byten, men nemertiner är normalt inte farliga för människor.

Forskare intresserar sig för nemertiner för deras unika proboscis, regenerationsförmåga, larvutveckling och evolutionära position bland lophotrokozoerna.

Fossil och evolution

Eftersom bandmaskar är mjukvävnadiga finns det få fossil och deras tidiga evolution är därför svår att följa i detalj. Molekylära studier placerar dem inom större gruppen Lophotrochozoa (en gren av protostomerna) tillsammans med bland annat ringmaskar och mollusker.

Sammanfattning: Nemertea är en relativt liten men morfologiskt särskiljande stam av mjuka, ofta långa rovdjur med en utskjutbar proboscis. De finns främst i marina miljöer över hela världen, har riklig biologisk variation och är av intresse både ekologiskt och vetenskapligt.

Anatomi

Nemerteanmaskar är långa, tunna djur utan segment. De har inget riktigt huvud, även om den främre delen ofta är något bredare än kroppen. De kännetecknas av att de har en sträckbar proboscis. Den hålls inne i kroppen, men skjuts ut för att fånga byten.

Nemerteaner samlar in mat med sin proboscis, som är nära förknippad med matsmältningssystemet. I vila befinner sig proboscis i ett långt rör som kan ta upp en stor del av maskens längd och som ligger precis ovanför tarmen. Den är fäst vid den bakre änden av röret med en muskel som drar den tillbaka in i röret efter att ha ätit. I den främre änden öppnas röret in i ett litet hålrum nära hjärnan, och sedan ut till utsidan genom en por i djurets främre spets.

Längd

Nemerteanerna varierar i storlek från 5 mm (0,2 tum) till över 30 m (100 fot) i fallet med den europeiska Lineus longissimus, med de flesta arter som är 20 cm (8 tum) eller mindre. Det finns rapporter om exemplar som är upp till 50 eller 60 meter långa, vilket skulle göra dem till världens längsta djur. Det längsta djuret som finns registrerat är en blåvalshona med en längd på 29,9 meter.

 


Sök
AlegsaOnline.com - 2020 / 2025 - License CC3