Oberon — Uranus näst största måne: is, sten och stora kratrar

Oberon — Uranus näst största måne: is och sten, imponerande kratrar och ett möjligt 20 km berg. Upptäckt 1787 och fotograferad av Voyager 2 — fakta, bilder och upptäckter.

Oberon är den längst bort belägna stora månen till planeten Uranus. Den består av ungefär lika delar is och sten. Med en genomsnittlig radie på cirka 760 km är Oberon den näst största bland Uranus 27 kända månar, efter Titania. Den kretsar runt Uranus på ungefär 13,4 dygn och roterar sannolikt synkront, vilket betyder att samma sida alltid vetter mot planeten.

Upptäckt och namn

Oberon upptäcktes den 11 januari 1787 av astronomen William Herschel, samma år som han upptäckte Titania. Namnet kommer från Oberon, älvornas kung i William Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm. Namngivningen följer traditionen att ge Uranus månar namn från figurer i Shakespeare och Alexander Pope.

Yta och geologi

Oberons yta är kraftigt nedslagen och täckt av många stora nedslagskratrar, vilket tyder på en mycket gammal och stillastående yta utan aktuell vulkanisk aktivitet. Kratrarna kan vara mycket stora och djupa, och vissa lämnar skarpa kantformationer. Bilder från rymdsonden Voyager 2, som flög förbi Uranussystemet 1986, visade dessa kratrar och andra ytdrag. Forskarna har också tolkat vissa strukturer som tecken på sprickbildning och tektoniska rörelser i månens förflutna — bland annat finns förslag om enskilda toppar eller berg som kan vara uppemot 20 km höga på månen.

Sammansättning och inre struktur

Oberon består i stora drag av en blandning av stenigt material och vattenis. Densiteten tyder på att månen kan vara delvis differentierad, med tyngre material samlat mot kärnan och isigare material i manteln, men detaljer om dess inre struktur är fortfarande osäkra på grund av begränsade observationsdata. Ytan är relativt mörk, vilket antyder att den är belagd av mörkt, kolrikt material som har ändrat färg och reflektion under miljarder år av rymdväder och meteoritnedslag.

Bana, rotation och temperatur

Oberon rör sig i en nästan cirkulär bana runt Uranus och är, likt många stora månar i planetsystemet, troligast tidvattenlåst (samma sida vänd mot planeten). Temperaturen på ytan är extremt låg — bara några tiotals kelvin över absoluta nollpunkten — vilket i vanliga ord blir omkring −200 °C, beroende på plats och solbelysning.

Utforskning och observationer

Den enda rymdsond som hittills har besökt Uranussystemet är Voyager 2, som 1986 tog de bilder och mätningar vi har av Oberon i detalj. Dessa bilder täckte dock endast delar av månens yta och lämnade många frågor obesvarade. Framtida observationer från jordbaserade teleskop eller nya sonduppdrag skulle kunna ge bättre data om Oberons sammansättning, geologiska historia och eventuella inre struktur.

Varför Oberon är intressant

• En av Uranus största månar — hjälper oss förstå månbildningen i yttre solsystemet.
• Väldigt kratrad yta — vittnar om en gammal, oförändrad yta som bevarar information från solsystemets tidiga historia.
• Begränsad utforskning — endast korta förbiflygningar har gjorts, så mycket återstår att lära.

Oberon fortsätter vara ett attraktivt mål för framtida sonder och observationer som vill kartlägga de yttre planeternas månar mer noggrant.

Frågor och svar

F: Vad är Oberon?

F: Hur är Oberon uppbyggd?

F: Hur stor är Oberon?

F: Vem upptäckte Oberon?

F: Vad är Oberon uppkallad efter?

F: Vad har Oberon för omloppstid?

F: Vad har forskare upptäckt om Oberon?

Sök med bokstav